Skidnostalgi och byfånar

Kylan verkar envis. För första gången på länge verkar vi få en riktig vinter. Det hade jag på känn redan i höstas. Snösvängarna kom tidigt och har redan varit fler än vad vi fick på båda de sista vintrarna tillsammans.

När jag växte upp hade jag förmånen att ha föräldrar som tog oss(brorsan & mig) till vintersportparadiset Åre, när det var sportlov. Mammas kusin hade ett tvåfamiljshus i något som heter Vikböle, strax innan Åre som vi hyrde. Varje år.

Det såg ut som ett riktigt kråkslott med stora sprickor i grunden, men låg perfekt med utsikt över sjön. På sjön blev det så tjockt med is att jag minns att de satte upp trafiklysen där. Men det var nog inte jämt, utan säkert då det var dags för Stenmark att köra något stort lopp. För då blev det folk i Åre!

Vi brukade åka dit med en annan familj som bodde i den övre lägenheten. De hade tre grabbar. P, T och A.

En dag stod A i vårat fönster och såg ut. Plötsligt utbrister han:

-Kolla byfånen!

Vi andra ungar rusade fram till fönstret och där nere på vägen gick en gubbe med en sparkstötting. På huvudet hade han en skinnmössa med öronlappar som hängde och slängde i vinden. Vi skrattade gott och "byfåne" blev ett nytt ord i min vokabulär. Min käre bror använde det dock sedan flitigt. Om mig.

Jag fick mina första slalomlektioner av pappan i den ovanpåboendes familjen. Han var nog tålmodig men jag minns att jag var vääääldigt tjurig. Jag ville inte åka slalom. Jag var säkert livrädd för att slå mig då jag inte var så smidig. Har aldrig varit. För jag har alltid varit mullig och ovig. Jag for ofta ut i buskagen och ungträna utan att ha en aning om hur man bromsar.

-Ploga, ropade min privata skidlärare.

Försent. Där satt jag redan intrasslad i grenverket och tjöt och snörvlade.

Men på något underligt vis gick väl informationen in till slut och jag åkte nerför. Det var faktiskt värre uppför sen. Med liftarna. Repliften som var steg 1, gick ju bra. Kalle Anka liften kallades den i den backen vi åkte. Man bara tog tag i ett rep som rörde sig uppåt och så hängde man med liksom. Knappliften var lite värre. Det var som kransen på en skidstav som man skulle hinna få in mellan benen, knipa åt om, hinna se till att skidspetsarna inte låg i kors, och att de var riktade rakt fram, och sen kom rycket....Inte bara en gång missade jag pinnen med skidstavskransen, och inte bara en gång fick jag borsta snön av mig och stå där ensam med skamrosor på kinden som blandade sig med köldrosorna, då jag trasslat ihop skidorna och varit tvungen att släppa pinnen efter att ha ramlat. Men allt detta fick jag snabbt göra ensam. Skidläraren och hans fru var jätteduktiga skidåkare och det var alla deras tre söner också, så dem var inte där jag var, kan jag säga. Nej, de höll sig i andra backar. I röda och svarta nedfarter.

Mina nedfarter hade andra färger. Inte så dramatiska liksom.

Mina egna föräldrar åkte turskidor på gamla trälagg som var från Hedenhöstiden. De såg ut som mahognyskidor, bra mycket bredare än vanliga turskidor, så man kunde ha dem till slalom också. Det hände, ska jag säga att de gjorde mig sällskap en och annan gång i någon nedfart och det jag minns är mammas plogande. Hon kunde ploga hon! Hon plogade först åt höger, sedan svängde hon och så plogade hon åt vänster. Och sådär höll hon på, lilla mamma i ultrarapid. Lika tålmodig som skidlärarpappan varit med mig, lika tålmodig fick man vara då man väntade på mamma då hon skulle ploga sig nedför backen. Men det gjorde inget. För jag slapp vara ensam.

Oftast hade jag en midjeväska, med tunnbrödsmackor med ost, nån festis och en gång minns jag att jag hade en youghurt i. Det var den gången jag skulle åka själv i ankarliften. Suckar vid minnet.

Ankarliften närmade sig hastigt, slamret kom då den åkte runt stolpen och så var den där, och jag var så liten och kort, och den satt så långt upp och jag försökte få ned den och plötsligt stirrade jag på mina pjäxor som var väldigt nära mitt ansikte och jag hängde och dinglade i luften som byfånens öronlappar, och liften bara fortsatte uppför fjället. Folkmassan i liftkön stimmade och plötsligt tog det stopp. Nödstopp.

Någon hjälpte med ner och jag skämdes. Jag hade fått ankarliften att fastna i magväskans band bak på ryggen så jag hängde som en fällkniv. En skåning hjälpte mig sedan så vi åkte tillsammans upp i liften och han var snäll att knuffa mig ur den också på toppen, för även det var svårt. Jag hade alltid en skräck över att behöva följa med liften ner också...

Men nu var jag uppe. Solen strålade och folk satt vid sidan av backen och solade ansiktena. Såg ju skönt ut. Jag kände att jag behövde pusta ut lite efter pärsen i liften. Men hur satt folk? Jag tittade mig omkring. Jo, de hade kört ner skidorna i snön, med spetsarna upp, sen hade de lagt sina glasfiberstavar över bindningarna så det blev en till en sittpinne. Jag gjorde likadant, kände mig världsvan. Här skulle solas! Skidorna ner i snön, stavarna över bindningarna och....krasch! När jag satte mig så gick staven mitt i tu. Bambustavar din idiot, kan jag ha tänkt. Det är fullt möjligt att jag tänkte just det, för jag insåg direkt att jag hade inga glasfiberstavar eller metallstavar. Min utrustning var inte flashig på något sätt, men funktionell. Den dög utmärkt om man skulle använda stavarna till det som de var tänkta att användas till. Dock inte att sitta på.

Nåväl, skamrosorna var på plats i nunan igen och jag borstade av mig snön och tänkte att nu blir det gott med lite matsäck i solen, som plåster på såren. Men när jag öppnade magväskan så var där bara gegg av det som en gång varit en youghurt. Just den dagen var inte så kul. För jag hade inga pengar att köpa något för, och detta var på den tiden då mobiler var stora som portföljer med stora kanalrattar, och inget som var och en gick omkring med. Pappa hade dock en sådan, som vi hade i stugan. Så jag vet hur dem såg ut. Jag fick åka upp och ned, vidare hela dagen med mitt youghurtgegg kring magen, tills klockan var så mycket att vi skulle ses på parkeringen. Dit kom mamma och pappa på sina breda trälaggar från turspåret och någon mysig våffelstuga som serverade varm saft på ett fjäll, och från ett annat håll kom brorsan svischande från någon svart nedfart.

Men det var kul trots allt i Åre. Mycket snö var det. Och jag lärde mig åka slalom. Och idag tycker jag att det är vansinningt roligt, även om jag inte är så duktig. För jag är fortfarande mullig och ovig. Har alltid varit.