Ankbebisar

I förra veckan blev jag lycklig ankmormor! Jodå, hela sju stycken blev det, men de är bara sex nu. En dog oförklarligt.

Men jag gläds åt de sex syskonen som springer omkring i hamsterburen i rummet bredvid vårt sovrum. Haha, jo, det är klart att man har bebisar i rummet närmast sitt eget! Bara tanken på att de skulle bo i hönshuset är för mig totalt främmande. Jag skulle inte ens övervägt möjligheten. Nä, inte kommit på tanken ens.

Men jag vet hur det blir. Veckorna går alldeles för fort och väldigt snart får inte sex ällingar av Pekingtyp, plats i hamsterburen med praktiska plexiväggar som man kan torka av, utan måste flytta in i den stora kaninburen som bara har galler. Väldigt opraktisk bostad för just ankor. Ankor=blött! Ankor stänker, ankor plaskar, ankor ääälskar att bada i allt som är blött och snaskigt. Och det blir det fort med små ankor.

I botten av hamsterburen ligger en frottéhanduk som bytes varje dag, men nu räcker inte det. Inte en gång om dagen, för då skulle det bli så blött o kallt om de små magarna att de snart skulle vara förkylda allesamman. Och jag tror inte chefen godtar att jag är hemma för vård av älling. Nä, är rätt säker på att han inte tycker det är okej. Han har nog inte upplevt ankstadiet. Där jag är nu. Ankbebisstadiet. Helt underbart att vara där.

I fjol kläcktes Ville. På självaste långfredagen blev jag gåsmormor åt en underbar, ensam liten gässling. Han stal mitt hjärta totalt och jag bar omkring på honom under hakan inlindad i en handduk. Ville fick bo i hamsterburen i rummet bredvid sovrummet han också. Och sen i kaninburen. Det var inte roligt alls efter ett tag. Kära sambon höll på att bryta ihop. Hans näsborrar har nog tagit mindre skada än mina genom åren, för han tyckte att det stank hos Ville.

-Det stinker inte alls. Han är ju bara en bebis!

-Han är en gås! svarade sambon och man har inte gäss inomhus!

-Men han är ju liten! Och alldeles ensam! Ute i hönshuset är det ju kallt, och de andra skulle mosa honom! Det går ju inte.

Så Ville fick bo kvar tills han var fyra veckor gammal. Jag gjorde rent flera gånger varje dag. Hängde upp lakan runt buren, för Ville älskade också vatten. Ville stänkte och plaskade och blötte ner och ju längre tiden gick så blev jag mer förstående till sambon. Man ska inte ha gäss inomhus.

Första natten Ville skulle sova i en box med värmelampa ute i hönshuset kunde jag knappt sova. Stackars Ville. Så kallt och ensamt och läskigt det måste vara, tänkte jag där jag låg och bet på kuddhörnet. Tänk om det kommer en mus och skrämmer honom! En massa nya ljud, hönsen som säkert snarkar ljudligt om nätterna, och på morgonen sen! Vilken fasa då tuppen Conrad skulle sätta igång! Ja, så där for mina tankar och på morgonen fick jag brått ut för att titta till den lille. Ville reste sig under värmelampan där han låg i halmen, när jag kom in. Han blev glad att se mig, men han verkade lugn. Väldigt förnöjd faktiskt och jag kunde sätta ner nerverna lite. Andas ut. Sänka axlarna. Puhhh, allt hade gått bra!

I samma vevea kläcktes gässlingar igen. Den här gången blev det fyra. ABBAgänget kallade jag dem. De var ju fler och tog mer plats så de fick flytta ut ur huset redan efter fjorton dar. In till Ville. Och det var så härligt att se, hur han månade om de små! Han passade på dem och adopterade dem liksom. Han var en jättebra barnvakt Ville, min allra första gåsbebis. Bilden jag bifogar kallar jag Gåsmiddag.