fredag 27 februari 2009

Tupp i grytan


En kvinna ringde mig igår. Vi hade visst en gemensam bekant och det var hon som givit ut mitt telefonnummer. Kvinnan skulle flytta in till samhället och kunde därför inte ta med sig sina tuppar. Bara hönorna eftersom de inte har fullt så gälla röster som herrarna i hagen. Men det fanns inte en chans att hon skulle klara att nacka dem. Det går bara inte, sa hon förtvivlat i luren. Kan du eller vet du någon som kan ta dem?
Hittills har jag hållit i tuppfötterna och gråtit när sambon huggit det slag med yxan som skiljer huvudet från livet och kroppen, men aldrig har jag kunnat äta upp mina egna djur. Nähä, i frysen ligger två vaktlar och blir anonyma, men varje gång jag tar i det frysta paketet så kastar jag det ifrån mig liksom, ungefär som om jag bränt mig. Åh nej, inte dem! Inte än....tänker jag varje gång. Undrar hur anonyma dem måste bli?Men jag vill ju självhushålla. Jag vill ju äta mitt eget framtagna kött, bra mycket hellre än något plågat stressat djur från frysdiskarna!
Och nu kom det gyllene tillfället. Någon annans tupp! Utan namn, utan en massa minnen från kycklingstadiet till modig ung tupp, tonårstiden, målbrottet, sexdebuten...ja ni vet. Som hönsamamma blir det ju så nära och personligt när man ger dem namn. Får nog sluta med det. Inte namnge alla i allafall. Behöver trubba av mig, mitt känsliga sinne och blödiga hjärta!
Så jag ringde in till min goda granne E och frågade om vi kunde hjälpas åt. För hon är den som fått våra nackade tuppar innan men nu kunde jag kanske ta och lära mig urtagning och plockning seriöst, och sen tillaga och äta. Om vi gjorde det tillsammans skulle det nog gå. Hon fick den ena och jag den andra..Javisst, jag är inget proffs men det ska vi ju klara, sa goda granne E. Jag ringde tillbaka till kvinnan och lättade hennes börda genom att välkomna tupparna hit. Naturligtvis hade jag nogsamt frågat om det var okej att de inte fick leva vidare eller om det helst var ett nytt hem hon ville ha till dem. Men det var okej, bara någon annan nackade dem. Så på söndagkväll kommer det tuppar så nu måste jag samla styrka. Jag ska in i en ny fas och jag ska lära mig detta!

6 kommentarer:

  1. Spännande fortsättning lär följa :-)

    Lycka till...

    Själv hade jag bara två krav när jag träffade skogshuggaren i mitt liv 1. Jag vägrar plantera skog. 2. Jag plockar inte höns...

    Detta eftersom jag har gjort det under min uppväxt och inte gillat det ens då...

    SvaraRadera
  2. Åhh, det låter precis som Granne L och jag. Vi kämpar hårt för att vara lite mindre fåniga med tupp-ätandet. Att låta bli att döpa dem är steg ett, har jag märkt.

    SvaraRadera
  3. Å herregud....det är ju lika bra att försöka börja vänja sig i tanken!! Hujedamig!

    SvaraRadera
  4. Ja, döp inget förrän du vet att det ska gå till liv. Tips; om du ändå ska göra något grytigt, flå fågeln istället för att plocka. Och glöm inte inkråmet, som muskelmage, hjärta, lever och hals. Fryser man levern från varje gång i en bytta, kan man snart göra god leverpastej. Gamla sega individer, blir till god sylta.

    SvaraRadera
  5. Ja, det är likadant här, men nu sa gubben att det får vara nog; ska du ha höns så blir det mat av tupparna...=(

    SvaraRadera
  6. då och då står alla dessa höns mej upp i halsen , DÅ brukar jag passa på att svinga yxan och resa ut tuppskrällen. och se det brukar hjälpa , efter det så ÄÄÄÄÄÄLSKAR jag mina höns igen . ;)

    SvaraRadera