Kaninmormor!

Igår när jag kom hem hade fina Flo fått ungar! Jag vet inte hur många det är och inte om de som levde igår kommer klara sig heller, för Flo hade bitit ihjäl två stycken av vad jag kunde se men ännu levde ungar av både vitt och chinchillafärgat. Det är hennes första kull så vi får se hur det går! Håll tummarna! Här har ni en stolt och orolig kaninmormor!

Fint i hönsgården

Eftersom det ser lite annorlunda ut här på djurfronten än när jag flyttade hit, så gör också hönsgården det. När jag kom hit till Grindsbo hade jag tre höns. Det har sambon påpekat ofta sista tiden. Tre höns är en väldig skillnad på det jag har idag, menar han. Mmmm....lite skillnad är det...några till har det blivit...

När så solen bjöd på sig själv till det yttersta under helgen passade jag på att köpa jord( tack kära sambon för att du hängde med och bar!) och när jag kom hem, blev det att dela av ena hönsgården på hälften. Där spred jag sen ut åtta säckar plantjord och strödde sen ut frön av betesvallstyp och vattnade. Gulliver, Lisbeth, Isabella, Kotten och dubbelgulorna var fundersamma på vad jag pysslade med, men höll sig snällt på rätt sida avspärrningen. Jag hade även köpt örter som jag tänkte jag skulle ha i krukor i hönsgården. Och då jag planterat Oregano Hot Spicy i en stor kruka kom Isabella och nappade blad i frenesi! Jaha, vad tänkte jag på? Klart dem äter upp örterna, ärthjärna! Så det var till att bära ut krukorna och ställa dem framför trappen till boningshuset istället. Men inne i hönsgården lämnade jag tre åt sitt öde ändå, i en kruka på hög piedistal och hoppas de inte flyger upp och sätter sig där och avnjuter en kryddig måltid! Jag körde ner frön av slingerkrasse i jorden också och tänker mig några trevliga revor som slingrar sig ner och blommar vackert i gult o orange. De fick även en stor terracottaampel med krasse, så det växer neråt. Tror att överlevnaden på blommorna är större då.

Nu ska vi bara ha tålamod att vänta till här blir grönt ordentligt innan de får in o sprätta på den nya jorden!

Ramone, min Belgiska Jättehane fick smaka gräs och vara ute i en bur i väntan på rasthagen som ännu inte är färdigbyggd. Han tyckte det var jättemysigt trots att buren är i minsta laget för denna stadiga karlakarlskanin! Han grävde och åt och njöt av dagen!

Blivande spöket är tillbaka!!!

Åh vilken lycka! Gick in i rummet där kläckaren står, av ren nyfikenhet för att se om det blivit några kycklingar idag. Där inne bor även de kinesiska dvärgvaktlarna. De tre som är kvar efter att en försvann. Och då jag öppnade dörren fladdrade det till på golvet och en grå liten vaktelhöna sprang omkring där.
Nedrans, har en till smitit ut! tänkte jag...Inventerade snabbt i buren att där var tre...Nämen! Då är hon ju tillbaka! Den lilla vakteln som försvann in i hålet vid garderoben i torsdags är nu tillbaka! Snabbt skyndade jag mig fram till hålet och tryckte upp en handduk där så hon inte skulle kunna försvinna ut samma väg igen. Sedan försökte jag mig på att fånga henne. Men det var lättare sagt än gjort. Ljudlöst lyfte hon och flög upp till taket som vilken småfågel som helst och satte sig längst upp på min bokhylla med färger o paletter etc. Jag inser att hon måste vara väldigt törstig om hon inte fått vatten sen i torsdags, så jag satte en skål på golvet med vatten o mat och så får jag väl ta henne när det är mörkt i kväll. Men åh så glad jag är att hon slapp bli ett illadoftande spöke i trossbotten!

Flax, hopp...poff borta!

Igår innan sängdags tittade jag till mina kinesiska dvärgvaktlar(Tack Mimmi) som till sambons 50 årsdag lade sitt första ägg! Tack! En, två, tre vaktlar. Räknade igen. En, två, tre vaktlar. Var var den fjärde? Gick runt buren, en kaninbur modell xxxlarge. Då såg jag henne på fönsterbrädan! Hur i all sin dar har den kommit ut, tänkte jag och sträckte mig efter henne. Att fånga en dvärgvaktel är inte som att ta en japansk. Japaner är lätta att fånga i jämförelse. Plättlätta som KoolaViola skulle säga.
En kinesisk fladdrar till lite och är sen nån helt annanstans än i handen. Hon flög upp och landade bakom elementet. Jag ropade på femtioåringen, och han kom till undsättning. Vi hakade av elementet från väggen och när jag skulle ta henne hoppade hon mot sambon. Han fick in henne i hörnet på golvet och skulle just ta henne, då hon flaxade upp och ....poff borta!
-Hon försvann! sa han.
-Vaddå försvann, sa jag.
-Det är ett hål här, ovanför sockeln till garderoben, sa han medan han kände efter.

Så maximalt! Den lilla fågeln hoppade upp och försvann och vi har inte fått tag i henne. Vet inte om vi kan riva inredningen här då vi hyr, men jag hoppas i första hand att hon kan hitta tillbaka ändå...Så nu oroar jag mig för den lilla vaktelfröken som försvann....

Jag skrev ett brev till Reinfeldt....

....och här kommer det.. Eventuellt svar publiceras då det kommer.

Försäkringskassan tar mitt liv...varför har ni gjort så här?

Jag är en kvinna på 39 år som har jobbat varje ledig stund sedan jag var tretton år. När jag var 16 läste jag aldrig vidare på gymnasiet utan gick ut i arbetslivet, hungrig på utmaningar. Men då hade jag redan haft ont i ryggen i 2 år efter en biloycka i maj 1984. Jag kunde inte sitta på en stol eller hårt underlag utan att ryggen låste sig och jag fick svårt att gå. Men någon sjukvård för detta kopplades aldrig in, jag kompenserade och kämpade på.
När jag var 19 var min rygg rätt så skadad, genom då en rad av arbeten med överbelastning, sviter av bilolyckan och ett jobb på Pressbyrån med utlämning åt Systembolaget. Tungt som tusan och inte byggt för ändamålet. Ryggen skrek, ryggskott var femte vecka. Så skulle de lägga ner Pressbyrån jag arbetade på, om ett halvår. Jag sa upp mig, för jag klarade inte längre att arbeta där med mina smärtor i ryggen. Alla sa att jag var idiot, "håll ut ett halvår, du får avgångsvederlag". Nä, jag vill jobba, sa jag och sa upp mig.
Hamnade inom vården, flera fellyft satte sina spår i ryggen eftersom jag inte fick gå lyftteknik förrän jag varit i vården i tio år. När jag inte kunde vara kvar, sa jag upp mig och sökte annat.

Och så har jag hållt på. Ryggen blev sämre och sämre och jag jobbade både på två o tre ställen samtidigt, för det var roligt!Idag är det inte så roligt längre. Rygskotten blev diskbråck, sprickor i diskarna, utsliten ländrygg, avsaknad av vätska i diskarna, svåra smärtor, ischiasliknande benstrålningssmärtor m.m.Jag har haft tidsbegränsad sjukpension på 50% i två år och ansökte om förlängt, då det är omöjligt att jobba heltid för mig. Jag får inte sova om nätterna på grund av smärtan, kan inte äta smärtstillande i den grad jag skulle behöva, eftersom jag blir så påverkad av medicin och tappar fokus, och glömmer saker rent extremt. Jag har alltid varit en kämpe, alltid jobbat och betalat skatt, alltid gjort rätt för mig. Och jag behöver min pension för att klara mig. Igår ringde en man från Försäkringskassan och meddelade att de drar in min pension. Jag ska ut och arbeta 100% anser dem. Men det går inte. Jag kan inte!

Min läkare, en ryggspecialist och ryggkirurg, hade skrivit ett utlåtande som säger att om jag tvingas gå upp i tid kommer jag förmodligen snabbt försämras och det leder till steloperation av tre kotor. Det innebär i sig att det blir kraftig belastning på den fjärde kotan, och jag kommer inte ha behållning av den operationen så länge, utan kommer med all sannolikhet att tappa min arbetsförmåga helt. Om jag istället får arbeta 50% och fortsätta med träning, har jag chans att bibehålla mina funktioner en längre tid, för att ändå gradvis bli sämre. När det då är oundvikligt med operation, kan jag då komma till en livskvaliténivå, där jag är idag och få behålla den i ca tio år. Sen är det kört ändå.Så varför ska man handikappa mig? Varför ska man skynda på processen? Jag kommer inte att kunna arbeta till 65, det inser även en envis männsika som jag, hur gärna jag än vill jobba!Jag är trött på mina förtvivlade tårar, trött på att inte kunna ta de arbeten jag vill ha, för att ryggen inte tillåter. Och i dag är jag så trött på Sverige och försäkringskassans metoder att jag tappat livsgnistan alldeles. Varför inte arkebusera oss direkt? Jag vill jobba men kommer inte kunna det alls om jag tvingas jobba heltid. Det kanske går i två -tre veckor...sen då? Ska jag vara sjukskriven och en börda för min arbetsgivare?Bli ett vårdpaket för min familj? Vad kostar detta samhällseknomiskt om jag blir totalt arbetsoförmögen innan jag fyllt fyrtio? Är det inte bättre att jag får jobba hälften, så länge jag kan? Varför har ni tagit bort skyddet för vanliga människor som vill arbeta? Jag kräver ett svar. Man kan inte förbättra Sveriges ekonomi genom att sudda bort sjukpensionärerna om man inte dödar dem förstås, för då försvinner dem ju verkligen ur statistiken. Men att bara sudda ut deras ersättning och möjlighet att leva och klara sig själva, fungerar inte. För så länge de lever behöver de bo, äta och ha kläder och sjukvård. Och sjukvården kommer då braka ihop!Mannen från Försäkringskassan sa igår till mig, att INGEN får behålla sin pension idag i den omfattning de haft tidigare. Den som haft 50% blir antingen av med alltihop eller får det sänkt till 25%. Men jag får inget, trots att den människa som nu avgör min framtid, aldrig träffat mig och aldrig sett min rygg eller ens en röntgenbild av den. Försäkringskassan tar mitt liv nu. Tack vare Era nya regler. Är det riktigt? Jag vill jobba, men det finns ingen chans att jag ska kunna klara 100%. Ingen chans. Jag kan lika gärna ta mitt liv, för jag blir bara en belastning för mina nära och kära. Jag har till och med fått valt bort att skaffa barn på grund av mina smärtor i ryggen. Jag skulle aldrig klarar en graviditet.Varje dag sörjer jag barnen jag aldrig fick.

Du har barn herr Reinfeldt och jag tror att du älskar dem och inte vill vara utan dem. Tänk på mig när du säger godnatt till dem nästa gång. Min vilja att jobba förstörde min rygg, och du och Försäkringskassan tog resten. Man kan inte ta bort ersättningen för människor så här!Det kan inte vara inom ramen för mänskliga rättigheter. Och detta skall jag pröva, om det så blir det sista jag gör här i livet. Ge tillbaka min sjukersättning så jag kan klara att arbeta vidare!Och tack för presenten...ett tomt kuvert där det skulle legat en sjukpension, det kom lagom till 25 års jubileét av min skadade rygg!

För er som inte ännu upptäckt....

...Achmed the terrorist....Varsågoda! Kan man annat än älska de "här killarna"? Varsågoda, Jeff Dunham och Achmed...http://www.miloop.com/?movie=17935
Anna-Karin

Det hettade till på påskmiddagen...

Ja så kom sambons dotter och blivande svärsonen för att äta påskmat. Vi skulle börja med "mormors ägghalvor" (vispad grädde, med lite riven lök i, samt kaviar. Spritsade på halvorna med en liten dillruska på toppen), sillbitar samt Jansson. Jag serverade styvdottern att dricka och sen skulle jag hälla upp åt "svärsonen". Då hör till saken att jag köpt påskfjädrar som jag aldrig satte i något påskris. Men jag tyckte att vinglasen gott kunde befjädras, så jag knöt den tunna ståltråden runt foten på glasen. Gula och oranga fjädrar. Inte så pjåkigt faktiskt! Men då svärsonen sträckte fram sitt glas, bar det sig inte bättre än att han höll det över det äggformade ljuset jag nyss tänt, och plötsligt brann det i fjädrarna!!!
Vi började skratta, samtidigt som svärsonen förtvivlat frågade vad han skulle göra! Vi skrattade ändå mer och jag sa att han kunde springa till diskbänken...han gjorde så och spolade vatten på pyntet.
Det luktade som av bränt hår i matsalen och vi skrattade lite till åt fadäsen. Svärsonen avpyntade sitt glas och satte sig till bords. Då skulle sambon ta sill....
Då brakade det lös igen...Jag hade lagt upp sillen i mormors gamla salladiär. Det är som en rund snurrbar träbricka på fot, med fem stycken glasskålar på. Sambon visste inte att de var lösa så han satte tummen över kanten på en för att få ett stadigt tag...och då vippade den rätt över hans tallrik medan alla de andra fyra skålarna gled ner på bordet...Vi skrattade hysteriskt åt denna "sillsallad" som blandades på duken....Äggkoppen med ett urblåst äggskal, fyllt med vatten och tussilago vällte ut, och vattnet strilade ner på golvet....Ja käre tid...
Vi röjde upp lite hastigt så gott det gick, skrattade ändå mer, blåste ut ljuset för säkerhets skull och sen åt vi. Den ugnsstekta laxen gick bra att servera och äta, det hände inget mer sen...Och kaffet avnjöt vi på terassen vid de nyuttagna trädgårdsmöblerna från förrådet. Vårväder som heter duga idag! Kaninungarna fick sitta i en trekantsbur bredvid oss och smaka färskt gräs för första gången! Ja, det blev allt en påskafton att minnas....

Ett ljus är tänt

Solen sken igenom grenverket där jag grävt en sista viloplats för Sally. Vårfåglarna sjöng så vackert och vinden fick grenarna att sakta röra sig. Jag tog farväl av min Sally där idag och hoppas att hennes små moderlösa ungar ska få nya fina hem snart. Ett ljus har jag tänt för henne på initiativ av min vän Aydan. Tack..

Jag mår inget vidare av andra orsaker och hela jag är full av gråt. Sally gör det okej att släppa på allt och bara vara ledsen en stund.

Det är skönt att gråta ibland....farväl Sally

Sorg i kaninhuset idag

För fem veckor sedan födde min Belgiska Jättehona Sally tre underbara ungar. Hon har varit den bästa av mammor och uppfostrat dem lugnt och fint till små självständiga kaniner. Och det var ju tur att Sally var så klok, för i dag låg Sally högst oväntat död i buren med ungarna hoppandes på och omkring henne. Stackars Sally...
Efter att ha tittat dels på henne och sen på buren så har jag bara en teori om vad som hänt. Det fanns blod på utsidan av buren, som om någon predator hade gjort sig illa i sina försök att ta sig in i buren. Sally däremot hade inga märken, bara skum i nosen. Jag tror hon blev stressad av förövaren för sina ungars skull och att hjärtat inte orkade med. Kaniner kan ju vara känsliga för sånt.
Jag hoppas och tror att ungarna klarar sig ändå, för de äter mat och vatten och har fått fina pälsar. Så en av ungarna som skulle till Vikbolandet, fick flytta redan idag eftersom den då har större chans. De två syskonen som är kvar lär behöva varandra nu, tills de får nya hem om tre veckor. Skulle det vara två honor så är en otingad, men är det två hanar så är de tingade båda två. Time will tell...Tack Sally för allt du gav, du var en mycket fin kanin med fina egenskaper!

Kaukasisk Ovtjarka- en i raden av farliga hundar

Jag sticker ut näsan efter att ha sett ett inslag igår i Uppdrag Granskning. Hundrasen Kaukasisk Ovtjarka ser snäll ut, som en lufs, med fina ögon. Men skenet kan bedra. 90 kilo tung och framavlad för att vakta boskap mot varg och björn, besitter den krafter som kan vara ödesdigra om de blir missriktade. Se klippet från tv http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article4792106.ab Jag sticker ut näsan fullt införstådd med att det finns 184 stycken registrerade exemplar av denna ras i vårt land, som älskas av minst lika många hundägare/familjemedlemmar, men jag kan inte låta bli.

När jag bodde utanför Oslo en tid, gick jag promenader med min blandras Hamiltonstövare/Beagle, hon hette Snuff. I ständig skräck levde både hon och jag då pitbulls fullkomligt översvämmat den bydel jag bodde i. Det var ingen tvekan om att flera av dem gärna försökt äta henne till frukost. Många bar munkorg men inte alla, eller halsband med inåtvända nitar och jag tänkte alltid "Vad om ägaren tappar kopplet"...Vi hade till och med en i våningen ovanför och det var alltid en extra koll i fönstret och lyssnande vid dörren innan man gick ut, för att vi inte skulle krocka i trappen. Hur hade det gått då? Pitbulls förbjöds i Norge, man fick inte avla vidare på dem och inte importera nya. Men folk korsar sina hundar med varandras i alla fall så det fortsätter att ploppa fram nya pitbulls, och blandraser med pitbulls i. Ja, det finns många hundraser som är onödiga i vårt land och jag tycker att Sverige kan visa lite framåtanda, moral och jävlaranamma för en gångs skull. Var ett föregångsland, mesa inte! Sätt stopp för hundar av den här typen.

Jag är i det läget tacksam att jag inte har barn att oroa mig för, för hur skulle det vara att få sin lilla son eller dotter ihjälbiten av en hund? En hund som kanske i grund och botten är snäll men som kanske har ont, kanske blivit sjuk och fått personlighetsförändringar av fästingbett, eller som plötsligt ser ett barn som ett byte, eller hot? Så värst mycket björn har vi inte i Sverige att vi måste ha hundar av den kalibern här. Faktiskt! Visst sjutton finns det tuffa taxar också men jag tror att jag har större chans att överleva ett angrepp av en tax än av en Ovtjarka. Svenska Kennelklubben tar inte sitt ansvar. Man måste väl inte tillåta sådana hundar bara för att andra länder gör det? Alla hundar kan bli oberäkneliga i fel händer mer eller mindre, men vissa kan ju bli rediga mördarredskap och sådana behöver vi inte. Det är inte bara hundägarens ansvar att ha kontroll på sin hund. Har du alltid kontroll på ditt barn? Det finns mer farligheter i vissa raser än andra och dem raserna behöver vi inte ha i vårt samhälle.

Tycker gott och väl att det kan bli förbud mot vissa raser. Det finns åtskilliga hundratals hundar att välja på ändå. Hundar som fungerar i vårt samhälle, där inte björnen är den stora faran. För varför ha en hund som kan skydda mot björn när hunden utgör en större fara än björnen? Men kanske det behövs ett sönderslitet barnansikte på Kennelklubbens ordförandes egna barnbarn innan det sker något? På frågan i inslaget om han själv ville bo granne med en sådan hund, svarade ordföranden något i stil med att han kunde säkert läsa hunden, och att han inte skulle utsätta den för något. Men hur många vet vilken hund man inte ska flina åt? Inte alla reagerar ju med 90 kilo muskler som om man vore en attackerande björn! Tack för ordet!

Tuppig historia....

Stämningen i hönsgården var uppåt värre. Alla hönsen kacklade av förtjusning för det skulle komma en ung, viril tupp och ersätta den gamle, utslitne kraken. Den gamle gick omkring lite smådeppad och filosoferade över livets allmänna jävlighet. Men han var inte slut än, så lätt skulle han inte knuffas åt sidan. Så när bonden öppnade dörren till hönsgården och släppte in den nye tuppen, trängde sig veteranen fram mellan de fnittrande pullorna och satte första delen av sin plan i verket:- Välkommen, käre kollega. Det skall bli skönt för mig som är lite till åren kommen att få lägga av med de ansträngande plikterna. Det finns många små rara höns här och jag är säker på att du kommer att trivas. Lycka till och ha det så bra!Och den nye, unge tuppen hade det verkligen bra. Hönsen stod i kö för att låta honom göra dom sin kur och alla vinglade dom på ostadiga ben tillbaka till sina reden skrockande när de provat vad han förmådde. Men efter några dagar tog den gamle sin efterträdare avsides och sa:- Hönsen retar mig för att jag gav upp min ställning som hönsgårdens herre så lätt. Så bara för syns skull vill jag att du besegrar mig i en kamp. Sen kan du med all rätt betrakta dig som kung här och jag kan dra mig tillbaka i lugn och ro. Är du med på att springa tjugo varv runt hönshuset?- Kör i vind, sa den unge tuppen. Det ska bli en lätt match.Men till hans stora förtvivlan kom han på efterkälken redan under första varvet och efter tre varv hade den gamle tuppen dragit ifrån ytterligare. Den unge tuppen bjöd verkligen till, han sprang allt vad han förmådde och svetten lackade från både kam och sporrar, men det hjälpte inte. Den gamle tuppen behöll försprånget. Så small plötsligt ett gevärsskott och den unge tuppen föll stendöd till marken i ett moln av damm.- Jädrar i snuset, sa bonden till bondmoran, om jag köper någon mer tupp av Lundberg. Det här är den tredje på en månad som är homofil och bara intresserar sig för min gamla tupp..!