Igår började jag på mitt nya efterlängtade jobb! Det var sannerligen roligt att serva gäster på ett café och få uppskattning för min person av min nya chef! Jag tror det blir trivsel i stora mått och igår fungerade ryggen jättebra. Mina tankar fanns dock hemma i huset hos Sture, vår storpudel på nio år. Han hade varit så dålig i magen en tid att jag på morgonen ringt veterinären. Då hans exkremiteter sett ut som stoppade korvar med skinn på tyckte jag det fanns anledning att ringa. Grovtarmen trodde veterinären. Då skulle jag skaffa Diarsanyl sa hon. Svälta honom ett dygn så tarmen får vila, sen risavkok och på tredje dagen kunde han få äta kokt fisk ev.
Så jag for till apoteket i det lilla samhället jag tillhör. Naturligtvis låg lappen hemma med preparatet Sture skulle ha. Apotekaren letade på nätet då jag trodde det var Diasyl, vilket dem inte hade hemma. (Tur det för det var ju inte rätt! Men det existerade nåt som hette det!) Men apotekaren trodde det skulle vara vätskeersättning för hund med diarré, för att förhindra uttorkning. Och det enda han hade hemma var för människor. Brustablett att lösa upp i vatten. Jag var så orolig för Sture att jag köpte det. Läste så på asken "Apelsinsmak". Grattis, omöjligt att få i honom! Tog min påse och skyndade hem.
Sture var glad då jag kom och satt i trappfönstret med en mjukisråtta i munnen för att hälsa mig välkommen. Hans nos var torr och jag satte mig att ringa apoteket. Då hamnade jag inte i samhället där jag tillhör, utan någon annanstans centralt och den personen läste på för mig, då jag kunde tala om vad det verkligen var jag skulle ha. I samhället fanns det inte, och inte i Kisa, och inte i Ekjsö-jo men för lite. I Tranås likadant, små förpackningar bara. Sture är stor. Väger 31 kilo. Nja, idag väger han nog bara 30 för nu är han hungrig stackarn!
Jag chansade att ringa veterinären igen trots att de inte hade telefontid mer den dagen. De svarade! Min lycka var stor då dem hade det jag behövde hemma hos sig på praktiken. Så jag tog Sture på promenad och åkte sen in de 4 milen till veterinären.
De är alltid så hyggliga därinne! Heder och tack för denna kvinnliga stab av djurvårdare! Sture har varit där vid två tillfällen förut, en gång då han fått rävskabb av en kringstrykande räv som antagligen letade hönsstekar, och en annan gång då han slagits med katternas svar på Muhammed Ali och fått ena örat trasigt och infekterat. Den här gången var han inte med ens. Hur som, de tyckte att jag skulle ta tempen på honom. Det skulle vara under 39 grader. Svälta honom, ge risavkok och hålla telefonkontakt. Eftersom det blir en tripp på 8 mil fram o åter o jag inte hade andra ärenden in till Tranås denna vecka, så fick jag köpa dietmat också utifall att. 590kr fattigare rattade jag bilen hemåt igen.
Husse fick vackert hålla i halsbandet och klappa Sture lugn medan jag höll i svansen med ena handen och termometern i den andra. 38,5C visade den. Jag lagade mat åt oss. Stackars Sture.."Men jag då, matte! Var är min mat?" Det var en tragisk afton, för hur kan man se på en hund, möta dess bedjande ögon, veta att han är sååå hungrig och så inte kunna förklara för honom att han inget får. Hela kvällen dansade han hoppets dans framför diskbänken, och då vi lagt oss och han ännu inget fått, så kom han upp i sovrummet flera gånger. Det mullrade i hans jättetomma mage och han såg på mig så olycklig som bara en hund kan göra. Men till slut somnade han tack och lov och jag med. Nu står riset och kokar på spisen, men han ska inte få något än. Jag skulle ringa veterinären först. De öppnar kl 08.00. Någon timme kvar.
Som ordförande i Grodden-förening för främjande av småfä och småbruk så har man bråda dagar nu inför vår Hönsbytardag på lördag. Sena anmälningar ramlar nu in, men det var väntat och efterlängtat. För besökare har jag förstått att det blir många av! 4 dagar kvar nu och det ska bli roligt att se vad det blir av det, då det är första gången vi gör en sån här grej. Inget är ju så bra heller att det inte kan göras bättre!
Så jag for till apoteket i det lilla samhället jag tillhör. Naturligtvis låg lappen hemma med preparatet Sture skulle ha. Apotekaren letade på nätet då jag trodde det var Diasyl, vilket dem inte hade hemma. (Tur det för det var ju inte rätt! Men det existerade nåt som hette det!) Men apotekaren trodde det skulle vara vätskeersättning för hund med diarré, för att förhindra uttorkning. Och det enda han hade hemma var för människor. Brustablett att lösa upp i vatten. Jag var så orolig för Sture att jag köpte det. Läste så på asken "Apelsinsmak". Grattis, omöjligt att få i honom! Tog min påse och skyndade hem.
Sture var glad då jag kom och satt i trappfönstret med en mjukisråtta i munnen för att hälsa mig välkommen. Hans nos var torr och jag satte mig att ringa apoteket. Då hamnade jag inte i samhället där jag tillhör, utan någon annanstans centralt och den personen läste på för mig, då jag kunde tala om vad det verkligen var jag skulle ha. I samhället fanns det inte, och inte i Kisa, och inte i Ekjsö-jo men för lite. I Tranås likadant, små förpackningar bara. Sture är stor. Väger 31 kilo. Nja, idag väger han nog bara 30 för nu är han hungrig stackarn!
Jag chansade att ringa veterinären igen trots att de inte hade telefontid mer den dagen. De svarade! Min lycka var stor då dem hade det jag behövde hemma hos sig på praktiken. Så jag tog Sture på promenad och åkte sen in de 4 milen till veterinären.
De är alltid så hyggliga därinne! Heder och tack för denna kvinnliga stab av djurvårdare! Sture har varit där vid två tillfällen förut, en gång då han fått rävskabb av en kringstrykande räv som antagligen letade hönsstekar, och en annan gång då han slagits med katternas svar på Muhammed Ali och fått ena örat trasigt och infekterat. Den här gången var han inte med ens. Hur som, de tyckte att jag skulle ta tempen på honom. Det skulle vara under 39 grader. Svälta honom, ge risavkok och hålla telefonkontakt. Eftersom det blir en tripp på 8 mil fram o åter o jag inte hade andra ärenden in till Tranås denna vecka, så fick jag köpa dietmat också utifall att. 590kr fattigare rattade jag bilen hemåt igen.
Husse fick vackert hålla i halsbandet och klappa Sture lugn medan jag höll i svansen med ena handen och termometern i den andra. 38,5C visade den. Jag lagade mat åt oss. Stackars Sture.."Men jag då, matte! Var är min mat?" Det var en tragisk afton, för hur kan man se på en hund, möta dess bedjande ögon, veta att han är sååå hungrig och så inte kunna förklara för honom att han inget får. Hela kvällen dansade han hoppets dans framför diskbänken, och då vi lagt oss och han ännu inget fått, så kom han upp i sovrummet flera gånger. Det mullrade i hans jättetomma mage och han såg på mig så olycklig som bara en hund kan göra. Men till slut somnade han tack och lov och jag med. Nu står riset och kokar på spisen, men han ska inte få något än. Jag skulle ringa veterinären först. De öppnar kl 08.00. Någon timme kvar.
Som ordförande i Grodden-förening för främjande av småfä och småbruk så har man bråda dagar nu inför vår Hönsbytardag på lördag. Sena anmälningar ramlar nu in, men det var väntat och efterlängtat. För besökare har jag förstått att det blir många av! 4 dagar kvar nu och det ska bli roligt att se vad det blir av det, då det är första gången vi gör en sån här grej. Inget är ju så bra heller att det inte kan göras bättre!
VOJNE VOJNE , stackars Sture....först svälta o sen gammalt RIS!!! Håller med Sture , DET är ingen mat för en RIKTIG karl...hoppas han kryar på sej snabbt.
SvaraRaderaTack Mimmi, det ser ut som om han är på bättringsvägen nu äntligen! Man blir ju så oroad när man inte kan kommunicera med dem på ett tydligt sätt!
SvaraRaderaKlart att du fick uppskattning, du är ju en så go och härlig kvinna!!
SvaraRaderaKram