torsdag 18 februari 2010

Det e mycket nu...


men det är roligt när det rör på sig...typ Fingal Olsson...då är man i allfall inte död! Nä, nog lever jag alltid men har inte hunnit med vare sig bloggar eller hemsidor.
Valpen Stina håller mig sysselsatt, har jobbat heltid som reporter sista veckan, plus inhopp på några andra knäck. Lite djur har jag allt kvar också och kaninerna är parade...
Och om jag mot för modan skulle få en kväll där jag tänkt lägga mig på fårskinnen i soffan...så nog f-n snöar det...vilket för mig osökt in på ett underbart mail jag fick...en dagbok som börjar med en nybliven husägare på landet, lycklig över den gnistrande första vita snön, som helt positivt menat skall få männsikan i trim när det gäller att skotta snö. Snön faller i mängder, vecka efter vecka, precis som den gjort här. Tills han till slut bränner ner huset och knaprar lyckopiller fastbunden i en sjukhussäng förmodligen på en väldigt låst avdelning! Jag mailar den gärna till er, jag har skrattat så tårarna sprutat, av igenkännande...
Ja nog har det kommit snö allt, och nog har jag fått skottat!

Jag har också stått ute vid soptunnorna helt slut efter att ha skottat mig ända dit, och gråtit där över hopplösheten då ryggen höll på att ta livet av mig. Men jag har också blivit själaglad över vänliga människor som kommit till min undsättning och till dem vill jag rikta ett stort tack.

Jag vill tacka mina underbara vänner A och E som passat mina djur när jag fick åka 35 mil bort för att jobba, vill också tacka J som hade tråkigt och hjälpte mig skotta, bära ved och elda skräp. Stort tack till min barndomsvän A för att du räddade mig med att erbjuda jobbet! Tack också "tv-bonden" som plogade hela infarten och som faktiskt gjorde att jag orkade stanna kvar i min dröm på landet. För det var oerhört hopplöst och uppgivet innan du kom, ska jag säga!
Jag vill också tacka J för att du är en sån fantastisk tjej och för allt du gör för hundarna och mig! Och tack A för hoppet du gav när du gjorde så jag fick ta del av din brors forskning i en svår stund. Tack också alla vänner som stöttat mig och djuren i vinter på olika sätt, jag Er stort tack skyldig.
Och stort tack till mina underbara föräldrar som jag hoppas flyttar ner snart till sitt nya lilla hus här i trakten! Jag älskar er! Och håller tummarna nu att allt går bra! Och tack kung Bore för all snö, men det räcker nu! Jag är nöjd. Fullständigt nöjd med den varan!

2 kommentarer:

  1. Ja men visst! Snö som är så underbart... men nu räcker det faktiskt! Och vad gör det där ute...jo det snöar och krokusen känns långt bort!

    SvaraRadera
  2. Vi skottar inte. Vi trampar upp små stigar. Ser fint ut och sparar ryggen. Men trappen och gårdspumpen grävs fram när dom försvunnit alldeles :-)

    SvaraRadera