Ett spöke med humor?

I fredags då jag kom hem från sjukgymnastiken hade jag mött en man som länge lovat mig vildsvinskött. Han hade just slaktat och kom körandes efter mig. Så jag fick en kasse med kött av honom, och hade handlat utan att ta kasse, så jag hade en liter fil, en påse bearnaisesås och vad-det-nu var-mer i handen, plus hinken med bröd till hönsen från jobbet och handväska, och även den svarta jackan på armen eftersom det var betydligt varmare när jag åkte hem än när jag åkte till jobbet. Och min nyckelknippa, borde varit där i alla fall.

Inne i huset kan jag inte svara för hur jag exakt gjorde, eller i vilken ordning jag lämpade av min last. Men jag vet att jag plockade ur kotletter ur kassen o lade på ett fat, och jag vet att jag packade in resterande stek i en kasse och gick ut i boden till frysboxen och lade köttet däri. Jag vet att jag visade goda grannen E kaninungarna som nu hoppade omkring i yster livsglädje i buren hos sin mamma, och att vi repade gräs till kaninmamman som äter o äter och aldrig blir mätt. På lördagmorgonen skulle jag till jobbet. Inga nycklar.
På knippan satt nycklar till bilen med fjärrlås(den går inte att låsa med extranyckeln och om några dagar skulle bilen ställas på Benstocken på Arlandas långtidsparkering-olåst! Not happening!), nyckel hem och nyckel till jobbet! Hur kul var det att bli betrodd med nyckel till jobbet och så förlora den efter en vecka?
Knappt...fem dagar. Suck. Jag letade i handväskor, i jackan, i byxorna, i bilen (som var olåst tack o lov) i hallen, i skrubben, i köket, i hönsjackan(oljerocken)...till och med i frysboxen. Jag gick ut och letade i gräset där jag o grannen gått, letade inne hos kaninerna, hos hönsen, hos vaktlarna, överallt. Inga nycklar.
Väldigt obehaglig till mods tog jag min extra bilnyckel som trots allt går att starta med, och for till jobbet. Hela dagen grubblade jag över dessa nycklar. För jag hade ju bevisligen haft dem med mig hem eftersom bilen stod på gården. Och sen hade jag inte varit någonstans. Hela tiden hade jag en känsla av att jag själv inte var orsaken till deras försvinnande. Det gick utöver mitt förstånd, för jag har dem i jackfickan, eller handväskan.Alltid. Sambon som tycker att man alltid ska ha nycklar i nyckelskåpet fick ju vatten på sin kvarn. Han letade han också utan resultat. I alla bodar, hos djuren, i mina handväskor, i oljerockens alla fickor...överallt.
Lördagen gick. På söndagen började jag bli orolig, och irriterad och minst sagt konfunderad. Jag har aldrig tappat bort nycklar på det här viset. Aldrig. Så var var dem?
Jag måste ju få tillbaka dem. Jobbnycklarna kändes som den största och pinsammaste förlusten, men bilnyckeln den mest akuta på grund av Arlanda. Jag gjorde ännu en razzia. Tog krattan med mig och letade i gräset där grannen och jag gått, än mer noggrannt.
När så sambon hoppade upp på gräsklipparen och började köra rally bland mossruggarna, då flög f*n i mig. Jag ska ta mig sjutton ringa en spåkäring som kan se borttappade saker. Det här duger inte längre. Så jag letade upp en Land, och bläddrade fram till annons-sidorna. Skeptisk till just detta 19,80kr/minut-upplägg slog jag ett nummer. Så svarade till slut en karl. Jag beskrev mina nycklar. Han frågade om jag hade många barn hemma.
-Nä, inga alls.
- Har du make?
-En sambo svarade jag.
-Har du haft mycket folk hemma fredag-lördag?
-Nä, ingen alls har varit här! Sa jag och ville bara veta var dem var.
-Har du kontakt med andevärlden, frågade han då.
-Nä, sa jag ärligt, men jag har ett öppet sinne för det och skulle uppskatta om jag fick det.
Vänta lite, sa han. Jag ska känna in var nycklarna är, ge mig en minut.
(Ge mig 19,80kr till, tänkte jag).
Så gick mannen iväg från telefonen och svarade i en mobil i bakgrunden! Vad oseriöst! Sen hördes en tant gorma i bakgrunden och sen var han på väg tillbaka till min lur. Då klickades samtalet av! Lade han på nu när han fått minst 60kr!!!!!
Jag blev irriterad, nä, mer irriterad, för nyckelförsvinnandet började gå mig på nerverna och jag kände inget förtroende för denna figur jag nyss haft i örat.
Jag slog ett annat nummer, men hamnade hos samma gubbe! Jaha, då var det han som hade jouren idag då, tänkte jag. Han bad om förlåtelse och började sen säga att nycklarna hade flyttats på av någon från andevärlden som ville skoja med mig. Han kunde inte se exakt var de var.
-Jag har svårt att se det lustiga i detta, sa jag, jag vill bara veta var mina nycklar är.
-De finns på en plats som förbinder hallen, köket och vardagsrummet. Mer kan jag inte säga, sa mannen som jobbade mycket med andar från Inkaindianerna. Du hittar dina nycklar före kvällen och jag vill att du ringer mig då så ska vi prata om dina kopplingar till andevärlden.
-Javisst, sa jag och tack så mycket då. Ännu mera skeptisk och arg på mig själv för att säkert ha blåst mig själv på 160kr vid det här laget, började jag tänka efter. En plats som förbinder de tre rummen måste ju bli skrubben. Skrubben i köket som har en vägg mot hallen, dörren mot köket och baksidan mot vardagsrummet. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag öpppnade dörren dit in. Jag lyfte ut en påse med potatis, tittade i den, inga nycklar. Tog ut Stures hundmatssäck, inga nycklar. Sträckte mig efter oljerocken som vi letat i tusen gånger snart, och där var dem. Sjukt! Där var dem! I fel ficka än vad jag normalt stoppar nycklar i, men dem var där.
Så lättad att se mina tre borttappade nycklar, polisbrickan med serienummer för att hitta hem, det emaljerade strassprydda ägget i rosa som var så tungt, för att jag inte skulle tappa bort knippan. Ja, dem vilade nu åter i min hand. Var det tidigare husägaren den gamle morbrodern till sambon som haft ett lustigt ögonblick eller vad var det frågan om?
Spågubben hade haft rätt så vad skulle jag nu tro? Ja inte skulle jag ringa tillbaka i alla fall, det hade jag fasen inte råd med efter att försäkringskassan strypt min pension och inte godkänt min sjukskrivning för att dem vet bättre än en doktor.

Jag öppnade köksfönstret och dinglade fint med knippan när sambon susade förbi. Han tvärnitade med klipparn, och frågade var dem varit. -I gröna jackan sa jag, där både du och jag letat hur många gånger som helst!
Och aldrig skulle jag tala om att jag ringt till en spågubbe! För andlighet har han inget till övers för, sambon, och inte några samtal för 19,80kr per minut heller!