Lill-Putte i spåntunnan....
Så nu har dagen D passerat! Och i ryggen känns varje sågspånsfylld spade...i tummen värker det efter högtryckstvätten men jag är så nöjd och tillfredsställd! Väggarna är vita igen och på golvet ligger nytt fint spån i alla avdelningar och allt hönsadamm är bortspolat. Det har varit årets storstädning i hönshuset!
Det tog mig hela dagen att bära ut alla burar och matbunkar, och kompostgaller som fungerar som avdelare, värmelampor, vattenbehållare, reden och sittpinnar och annat löst som hamnat därinne det senaste året, samt att skotta ut allt spån och halm, och spola rent först med högtryckstvätten och sedan med vanliga slangen. Och naturligtvis så blev det stopp i avrinningen, så jag fick gå ut i den gamla urinbrunnen (har varit svinstia här) och in med hela overallklädda armen och dra och gräva i gammalt spån) tills det sa plopp och vattnet forsade fram...på mig! Den pärlgrå gruppen dvärg cochin smet in hela tiden och kacklade oroligt i högan sky.
-Vaar ska jag lägga mitt ägg? Ockockockockock....skrockade Betty Davies, den krulliga dubbelfrisserade med de jätte stoora ögonen. Ihärdigt skrockade hon. Och högt, och nu ekade det väldigt därinne när allt var tomt.
-Jag ska hjälpa dig hitta ett bra ställe, sa Lill-Putte och tryckte sig in i ett hörn och började skrocka han också, och kurra...
Tuppar gör så när de skall godkänna nytt rede.
Men i hönshuset fanns inget rede för tillfället, men på hela lagårdsbacken stod de! Men se det gick inte för Betty Davies...nä, reden ska vara som de alltid har varit. Helst. På samma plats och så. Lill-Putte förstod att hon inte nöjde sig med det kalla betonghörnet till slut och lade sig i det gjutna fodertråget och kurrade...
-Här Betty Davies, hääääär blir såå bra...kurrrr kolla vad fint! Lill-Putte var mäkta stolt över det nya äggstället. Men Betty var inte nöjd alls.
-Ockockockock....det är en plats för grismat, inga vackra hönsägg....åhhhh var ska jag ta vägen....ägget måste uuutttt! Betty skrockade och gapade så högt att jag var nära att bli lomhörd därinne i den ekande betongen.
Då kom han på det! Lill-Putte visste ju att det skulle gärna vara lite mörkt och inte så öppet och vips så hade han hoppat ner i min plåttunna som jag skottade smutsigt spån i! Därnere i tunnan blev kurrandet till ett dånande morr och Betty Davies sprang förskräckt ut på gården och kuttrade och skrockade och var så orolig för sitt ägg som snart skulle trilla ut!
Deras avdelning var ju redan spolad men inte torr, så jag gick ut på gården och lyfte in ett rede och satte i hennes favoritvärphörn. Och då blev det tyst...
Tystnaden var öronbedövande efter det hemskans liv som nyss varit! Och det tog inte många minuter förrän där låg ett alldeles skinande vitt litet ägg från Betty Davies.
Lilla Åtvida gick det inte så bra för istället. Hon hade legat på ägg i fem dagar. Sina första bebisar skulle det bli. Men jag flyttade redet och satte in det i en stor utekaninbur, som jag brukar, för att de ska få ruva ifred. Men Åtvida förstod inte arrangemanget utan hoppade av sina ägg och satte sig ovanpå taket till redet. Men att jag lyfte tillbaka henne hjälpte inte. Äggen var övergivna och fick hamna i skottkärran. Ja för kläckaren är överfull av ankägg nu så det fanns ingen räddning för dessa. Strax ska jag gå ut till dem och släppa ut dem i sina hönsgårdar. Kanske de tycker de har det så bra inne nu att de inte vill gå ut?Nä, sådana esteter är dem inte, mina pullor. Sol och gräs och vind i fjädrarna är nog att föredra!
Det tog mig hela dagen att bära ut alla burar och matbunkar, och kompostgaller som fungerar som avdelare, värmelampor, vattenbehållare, reden och sittpinnar och annat löst som hamnat därinne det senaste året, samt att skotta ut allt spån och halm, och spola rent först med högtryckstvätten och sedan med vanliga slangen. Och naturligtvis så blev det stopp i avrinningen, så jag fick gå ut i den gamla urinbrunnen (har varit svinstia här) och in med hela overallklädda armen och dra och gräva i gammalt spån) tills det sa plopp och vattnet forsade fram...på mig! Den pärlgrå gruppen dvärg cochin smet in hela tiden och kacklade oroligt i högan sky.
-Vaar ska jag lägga mitt ägg? Ockockockockock....skrockade Betty Davies, den krulliga dubbelfrisserade med de jätte stoora ögonen. Ihärdigt skrockade hon. Och högt, och nu ekade det väldigt därinne när allt var tomt.
-Jag ska hjälpa dig hitta ett bra ställe, sa Lill-Putte och tryckte sig in i ett hörn och började skrocka han också, och kurra...
Tuppar gör så när de skall godkänna nytt rede.
Men i hönshuset fanns inget rede för tillfället, men på hela lagårdsbacken stod de! Men se det gick inte för Betty Davies...nä, reden ska vara som de alltid har varit. Helst. På samma plats och så. Lill-Putte förstod att hon inte nöjde sig med det kalla betonghörnet till slut och lade sig i det gjutna fodertråget och kurrade...
-Här Betty Davies, hääääär blir såå bra...kurrrr kolla vad fint! Lill-Putte var mäkta stolt över det nya äggstället. Men Betty var inte nöjd alls.
-Ockockockock....det är en plats för grismat, inga vackra hönsägg....åhhhh var ska jag ta vägen....ägget måste uuutttt! Betty skrockade och gapade så högt att jag var nära att bli lomhörd därinne i den ekande betongen.
Då kom han på det! Lill-Putte visste ju att det skulle gärna vara lite mörkt och inte så öppet och vips så hade han hoppat ner i min plåttunna som jag skottade smutsigt spån i! Därnere i tunnan blev kurrandet till ett dånande morr och Betty Davies sprang förskräckt ut på gården och kuttrade och skrockade och var så orolig för sitt ägg som snart skulle trilla ut!
Deras avdelning var ju redan spolad men inte torr, så jag gick ut på gården och lyfte in ett rede och satte i hennes favoritvärphörn. Och då blev det tyst...
Tystnaden var öronbedövande efter det hemskans liv som nyss varit! Och det tog inte många minuter förrän där låg ett alldeles skinande vitt litet ägg från Betty Davies.
Lilla Åtvida gick det inte så bra för istället. Hon hade legat på ägg i fem dagar. Sina första bebisar skulle det bli. Men jag flyttade redet och satte in det i en stor utekaninbur, som jag brukar, för att de ska få ruva ifred. Men Åtvida förstod inte arrangemanget utan hoppade av sina ägg och satte sig ovanpå taket till redet. Men att jag lyfte tillbaka henne hjälpte inte. Äggen var övergivna och fick hamna i skottkärran. Ja för kläckaren är överfull av ankägg nu så det fanns ingen räddning för dessa. Strax ska jag gå ut till dem och släppa ut dem i sina hönsgårdar. Kanske de tycker de har det så bra inne nu att de inte vill gå ut?Nä, sådana esteter är dem inte, mina pullor. Sol och gräs och vind i fjädrarna är nog att föredra!
Så duktig du är.... vi skall väl också ta oss för den där storstädningen snart... fast jag vet uppriktigt sagt inte hur vi skall bära oss åt. Först som sist, skall jag iaf köpa kalk, så att jag kan stryka på och både ljusa upp och mota ev ohyra. Men, det får vänta nån vecka till.
SvaraRadera