På nya uppdrag i tidningens tjänst

Idag har jag kört som en tok på grusvägarna. Hundstackarn hade nästan benen i kors när jag kom hem efter att ha varit på två uppdrag för lokaltidningen. Jag kan ju lika gärna dela med mig här av det som insupits i skogarna idag. Först var det lite kyrklig bevakning.....

De gamla kyrkstallarna som troligtvis byggts i samband med att den nya kyrkan i Svinhult byggdes, omkring 1870, återinvigdes dagen till ära. Stiftsantikvarie Gunnar Nordanskog var på plats och talade varmt om Svinhultsbornas betydelse för svenska kyrkan. De hade erhållit en stor summa pengar för ändamålet och nu stod den där, den långa längan i faluröd skrud, redo att ta emot hästarna som kört församlingsborna till kyrkan....

Nu blir det nog ingen större trängsel i spiltorna då hästar inte är en vanlig syn "these days" kring kyrkorna, men om det skulle dyka upp en trött kuse där, så får han garanterat tak över huvudet. Kyrkan bjöd på ostkaka från Brostorp och kaffekön ringlade sig lång.

Och sedan for jag vidare ut till Ön i Ydrefors för det hade kommit ett brev..... När jag tagit mig över den lilla bron och parkerat bilen på gårdsplanen kommer en brett leende kvinna mig till mötes. Hon heter Sriyani och kommer från Sri Lanka och det var hon som skrev brevet som gjorde att jag bara måste ta mig hit. Redaktören visste att detta var min typ av uppdrag, så hennes brev hade jag nu i handväskan och det hade berört.
Sriyani ville till Sverige och hennes lillasyster var redan på plats. Hon hade gift sig med en äldre svensk man och hela familjen hade sagt nej. Det lilla landet Sweden låg ju så långt bort! Så pappa Simon hade vänt sig till en astrolog som skall ha sagt att hela familjen skulle bli lycklig om flickan flyttade till Sverige. Så blev det. Sriyani pluggade svenska redan 1987 men kom hit först 1993.

Idag är hon så duktig på språket att hon översatt en barnbok från svenska till srilankesiska.
Pappa Simon blev dock kvar, och är 97 år idag och still going strong enligt Sriyani. Han är örtmedicinskt kunnig och kallas för cocosläkaren, då han kan bota diverse åkommor med olika beståndsdelar från cocosträdet och dess nötter.

Sriyani fick 2007 besked om cancer och fick genomgå cellgiftsbehandling. Under behandlingstiden bröt hennes pappa lårbenshalsen och hon kände att hon var tvungen att vara på plats vid hans sida. Så hon avbröt behandlingen och reste till fadern och fäderneslandet. Om hon skulle dö i Sverige eller på Sri Lanka spelade ingen roll, men hon behövdes vid sin faders sida. På plats kunde hon bara mata honom och se till att den sköterska de anställt, gjorde det hon skulle för fadern.

Väl hemma igen började hon jobba som undersköterska igen och på grund av för stor arbetsbelastning ådrog hon sig magbråck vid tunga lyft på arbetet. Hon blev friskförklarad från cancern men fick opereras för bråcket istället. Hon väntar fortfarande på nästa operation. Under tiden kan hon inte göra så mycket utan är beroende av barnens goda hjälp och starka kroppar. Tack vare dem har hon nu potatis som växer i landet, persilja, chili, lök etc. Trädgården är hennes terapi och stora glädje. Glad är hon Sriyani, så glad att man blir glad att få vara nära henne! Hennes godhet känns i varje fiber och jag laddades verkligen av positiva energier av henne. För en underbar människa!

I sitt gamla hemland hade hon jobbat på posten. På kvällarna var det så lugnt att det fanns gott om tid att brodera och hon blev en duktig sömmerska. Hennes syster skickades på utbildning som skräddare och lärde sig tillskärning etc, och Sriyani som var törstig på utbildning lånade med sig systerns skolböcker till postkontoret, där hon läste sig till sömnadskonsten.

*****

Skanska var i Srilanka för att bygga en bro. En av fruarna till Skanskas entreprenörer beställde två klänningar av Sriyani med massor av broderier på. Sriyani visste inte vad sådant kostade i Sverige och damen lurade henne, genom att bara betala 500rupier för klänningarna.

Men Sriyani är inte bitter, tvärsom. Hon är kvinnan som hjälper andra med glädje, och som saknar sitt arbete på vårdhemmet. Hon saknar sina arbetskompisar och de gamla. Särskilt den gamla damen som alltid slår ut med armarna och ropar "nu kommer negerbarnet"! Sriyani skrattar och hon vill sprida glädje och ljus och hopp till andra som är sjuka och har det svårt. Man ska inte fastna och ge upp menar hon, utan fortsätta och vara tacksam i stället till vad man har. Tacksam är hon över jordgubbsplantorna i landet, över krukorna i växthuset, över sin make, över barnen och hon har nära till skrattet och hennes ögon glittrar när hon berättar. Hon är tacksam för livet. Mer än en gång har döden flåsat henne i nacken. Tsunamin sopade rent det hotell hon och maken just lämnat några dagar före den fruktansvärda katastrofen. Pappa Simon bodde fem kilometer från stranden så han klarade sig också, men många släktingar och vänner är för alltid försvunna. Hon känner stor tacksamhet för vad hon har.

*****

Sriyani hoppas nu att då kriget tagit slut i SriLanka, att turismen skall blomstra där. Hon vill att folk reser dit nu och upptäcker den blomsterprakt som där finns och all god chili! Srilankeserna äter 1 kilo chili i månaden berättar hon och jag känner hur svetten bryter fram vid blotta tanken. 1 kilo kommer jag nog inte äta under hela mitt liv! Men jag äter gärna fler av hennes goda piroger. Inhemska med tonfisk, säger hon glatt. Mums, säger jag!

Sriyani odlar blommor som hon gärna sätter på makens förra hustrus grav. Hon talar med värme om sin företräderska och Sriyani är kärlek och glädjen personifierad och jag är så sprudlande glad själv, för att ha mött henne och fått ta del av hennes livs historia. Artiklarna måste skrivas och då jag är tvungen att bryta upp önskar jag henne och hennes man välkomna till nästa groddträff som är hemma hos mig på söndag den 30aug kl 12.00 Kom du med, så får du träffa denna fantastiska kvinna och låta dig laddas av hennes positiva energier!