Jodå, jag är så uppfostrad, till självständighet och det är bra på många sätt. Men visst kan det ligga en i fatet också.
Men nu gällde det tuppar som inte längre skulle få vandra på vår jord. Sambon har uttryckligen sagt ifrån, att han svingar inte yxan mer över deras nackar, så det så. Tidigare har han gjort det medan jag gråtande hållit i tuppfötterna. Men nog är nog.
Så jag förberedde huggkubben med två spikar bredvid varandra, lagom stort mellanrum för en tupphals. Sedan bedövade jag den första tuppen med ett slag i huvet av ett vedträ, placerade sedan halsen mellan spikarna och lät sedan yxan falla. Det gick bra. Precis så snabbt och skonsamt som jag hoppats på. Nästa tupp-samma sak. Fast det mesta går ändå lättare när man är två. Men om man nu inte är det, så är det bra att kunna själv. Jag kunde. Så det så! Men roligt är det inte för någon, denna makabra baksida av en underbar hobby.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det där gör du bra. Borde alla kadorror kunna. För rätt som det är så måste man nödslakta, och då kan man inte vänta.
SvaraRaderaJa jag vet inte om jag skulle kunna göra det själv. Men brorsan har gjort det så han får nog komma hit om det behövs.
SvaraRaderaKram
Ann-Charlotte
Duktig är du... och du skall få lära mig. Jag har en blödig sambo, som INTE kan, tyvärr, så jag måste.
SvaraRaderaTja, om kärringar och bögar kan. Så kan väl även blödiga sambos lära sig.
SvaraRadera