Karl-Oskar och Kristina, eller Anders.....

När jag flyttade från Enköping och hamnade i Österbymo för snart tre år sedan, trodde jag att jag flyttade till Småland. Till Karl-Oskars och Kristinas Småland. Stenriket.

Jag läste utvandrarserien i samma veva som jag flyttade, och andades verkligen Mobergs berömda epos. När jag gick hundpromenader längs den gamla landsvägen i Grindsbo, såg jag de för hand ihopplockade stenmurarna och rösena. Jag såg framför mig en diger barnaskara i mitten av 1800-talet, barn utan skor. Kanske någon hade träskor som deras far hade täljt i eldstadens sken om vintern. Jag såg framför mig hur de slet, kände ryggvärken och stelheten och de torra struparna efter en lång dags slit på åkerlapparna, för att plocka undan all sten som försvårade brukandet av jorden.

Jag levde mig in i hur fattigdomen slet i de stackars människorna. Hur missväxten gjorde mödrar barnlösa och hur djuren magrade av och dog. Hur torkan gjorde det omöjligt för den enskilde torparen eller småbrukaren, att samla vinterfoder till djuren. Ja, jag andades verkligen Karl-Oskar och Kristina och var glad att jag fick beträda samma marker som de en gång gått på, (eller åtminstone de smålänningar som böckerna verkligen handlade om), och jag såg samma natur och blomster som då fanns. Eftersom det grep mig så starkt så tror jag att jag levt då, i ett tidigare liv i en ändlös kamp för brödfödan, med svårt slit från bittida till sent.

Så upplös någon vänlig själ mig, att jag faktiskt flyttat till Östergötland.....

Allt rasade samman. Östergötland? Ja men...besvikelsen var stor ska ni veta, och varför det kändes så snuvat vet jag inte, men det gjorde det verkligen.

Tills jag fick höra talas om Anders Peterson från Sjöarp i Ydre. Anders som blev Andrew. Bondsonen som tog briggen över till det förlovade landet. Andrew som skrev dagböckerna som Moberg med största sannolikhet har använt som underlag till sitt fantastiska verk i form av Utvandrarna och efterkommande böcker om Karl-Oskar och Kristina.

Andrew var ju från Ydre! Ydrekommun är ju den kommun jag bor i! Kunde ju inte bli bättre vad beträffar närheten till det forna småländska tidigare-liv-känslan. Här i lilla samhället gick säkert hans släktingar, livs levande, med gener från den man som Moberg har beskrivit så målande och ingående, som så otaligt många människor har älskat att läsa om genom åren. Plötsligt blev det så bra!

Högst troligt har vi färdats längs samma väg, Anders och jag och plötsligt fanns någon större mening med att hamna här. Ja, nu suckar min kära mor över mina "flummerier" när hon läser, eller sambon som säger högt" herregud" för sig själv. Men så här är det, så här var det, när jag gick här arbetslös i sex månader och såg dessa stenrösen varje dag och tillät mig fundera.

I Ydre finns Andrew Peterson Sällskapet. Just denna vecka är det den så kallade Amerikaveckan och då passar dem på att anordna bland annat en musikal i Rydsnäs om Andrew. Jag var där igår med goda granne E och hennes man, samt min väninna A. 22 glada amatörer, sjöng och skådespelade i flera timmar för oss som löst biljetter på plankor och pinnstolar på Rydsnäs loge. Och visst var det underhållande. När en som en annan är inflyttad och inte känner så många, var det ju ett uppvaknande att se snickaren som lade om hallgolvet hemma, stå reslig och dan i manskören, iförd väst och slokhatt, där på scenen.

-Jaha, tänkte jag. Kan han sjunga? Va kul!

Det fanns andra i ensemblen som jag kände igen också och plötsligt kändes det som att jag höll på att lära känna min bygd. Min nya. För nu är ju inte längre Enköping "min bygd". Det har den väl knappast aldrig vart eftersom jag inte bodde där så länge, men det var därifrån jag senast kom, om man så säger. Uppland i mitt härta....

Och till er som vill veta mer om Andrew, missa inte hemsidan eller museét för den delen. Ska ni hit o kika på höns o kaniner kan ni ju passa på att besöka det i Asby, ca 1 mil före Österbymo. Bara ett tips liksom.