Det var en gång en liten pojke...

...som fick en kanin. En prickig liten fin kanin som han kom att tycka så mycket om. Pojken var bara åtta år och glömde en kväll att stänga in kaninen för natten, så den skulle vara i skydd för rovdjuren. Då han kom på det var det emellertid för sent. Kaninen levde inte längre, och en av familjens hundar hade hittat det som var kvar av den, och släpade hem den lilla sargade djurkroppen.
Pojken var så ledsen, så ledsen.
Mammans väninna hade kaniner som skulle få ungar snart. Väninnan lovade pojken att han skulle få en kanin, och han skulle få välja precis vilken han ville ha, och pojken blev glad igen.
Men då bestämde pappan att det inte skulle vara några kaniner! Det gick fram och tillbaka, kanin eller inte kanin och under tiden längtade pojken efter att få en ny kanin, för det hade väninnan till mamma lovat honom!
Bakom ryggen på pappan bestämdes sig då mamman för att det skulle bli kaniner och en kaningosse köptes in, och sedan skulle pojken få en av väninnan. Pappan skulle få säga vad han ville sa mamman!
Under alla dessa turer hade ungen han skulle haft blivit såld, och sedan hade det fötts nya. En svart kanin väntade nu på sin nya husse. Då dog den lille kaningossen som först flyttat dit. Pojken blev så ledsen att han inte skulle ha mer kaniner!
Väninnan ville hålla sitt löfte, men fick nu sälja hans kanin åt annat håll igen, och var mycket ledsen för pojkens skull. Hon hade så gärna velat glädja honom med en stor fin kanin som var bara hans! För han var en väldigt duktig kaninskötare minsann, och det ville hon uppmuntra. Men hon fick ju respektera familjens vilja. Inga fler kaniner.
Tiden gick och hennes tankar på pojken kom och gick. Så fick hon se, att han åter var glad! Han hade fått kaniner! Men inte av henne dock...Nu hoppas hon att han får långvarig glädje med sina kaniner och om han någon gång skulle vilja ha den kanin han blivit lovad, så vet han var den finns...Lycka till