Köpa hus- en rysare

Drömhuset stod där i kanten av samhället, med alla möjligheter att ha kvar djuren. Garaget skulle bli kaninhus, gäststugan skulle bli hönshus och i skogskanten där ungbjörkarna susade, skulle vaktlarna få en voljär ihop med guldfasanerna....Och ankorna skulle få bada i ån som låg på tomten!
Fukten i källarn var inga problem. Det skulle grävas till våren, och luftas av. I köket hade jag redan under de sömnlösa nätterna, spikat upp pärlspont, målat vitt, lagt in nytt golv. Tapetserat i sovrummen på övervåningen, flyttat mina växter till det lilla potatislandet tills jag visste hur trädgården skulle vara.
12 dygn tog det innan det kom ett motbud. 12 dygn. Jag vet inte hur många gånger jag hann vara där, gå i trädgården, andas och drömma och planera. Det var bara fråga om när nu. Så kom det upp nya spekulanter. Från Tyskland. Jag fick ont i magen direkt. Dem har säkert bättre ekonomiska möjligheter än jag, tänkte jag. På måndagen kom budet. De hade lovat maila på måndag morgon men vi var tvungna att vänta till tisdag. Vet du hur långt ett dygn kan bli? Hur sega minuter kan vara när man väntar och längtar? När man är så säker på att huset skulle bli mitt att det var mest irriterande att de andra kom in på slutet och störde liksom. Men de hade andra möjligheter än mig. Och till slut fick jag se budgivningen och huset förlorat....
Tomheten som infann sig var så total.
Nedstämd, tung, ingen lust med nåt. Vilken enorm förlust. Enorm.
Det var andra huset jag förlorade. I fjol var jag också ensam om att lägga bud på ett litet hus. I sista stund dök det upp en holländsk familj som bjöd över. Men någonstans måste det där lilla huset med eldstäder finnas, med plats för mina djur...någonstans, någon gång. Sicken tur att det är gratis att drömma i allafall!