Dagbok-blogg

När jag växte upp skrev jag dagbok.

Det var så jättehemligt att man skulle ha lås på dagboken, med nyckeln hängande om halsen på en kedja, så ingen kunde ta den! (Läs brorsan). Men man kunde få upp låset lätt som en plätt med mammas hårnålar eller vad som helst.

Att läsa någon annans dagbok var en dödssynd. Jag gjorde det en gång och obehaget väcks till liv direkt när jag tänker på det. Min bästa vän hade skrivit om mig och det var det jag känt på mig så jag kunde inte stå emot...jag ångrar det än idag...(du minns du med eller hur?)

Men det blev bara en gång, även om det var en gång för mycket. Jag glömmer det aldrig.

En gång har jag läst i någons mobil. Och den som söker skall finna står det skrivet...Så vill man inte veta ska man ge f-n i sånt! Det är oförlåtligt, så är det bara.

Men så kommer man då till dagens moderna dagböcker. Bloggarna.

Dem kan läsas av vem som helst. Man kommer åt dem från alla hörn av världen där det finns en uppkoppling! Man till och med förväntas och ombeds lämna ett avtryck, en kommentar som visar att man faktiskt varit där och läst. Är inte det tänkvärt så säg...

Det är ett blottande på något sätt, en exhibitionistisk (knepigt att skriva)sida hos oss som gör detta, eller vad?

Kanske man inte tycker sig bli sedd av sina nära och därför försöker nå ut, få bekräftelse..

Kanske man har alla som man bryr sig om, många mil bort och vill delge dem sitt liv? Eller så är man bara road av själva bloggandet utan att tänka på varför. Vissa skriver massor av inlägg varje dag som är en ren fröjd att läsa , medan andra skriver bara då de har något att skriva om, något särskilt som hänt liksom. Det blir ett gift att såväl skriva som att läsa andras bloggar. Själv har jag inte kommit till det stadie att jag söker efter nya bloggar, utan jag läser dem som jag redan har hittat, blivit tipsad om, andra som följer min följer jag själv osv. Så det är inte så många och tur är väl det, för internet är en tidsslukare! Nu har jag inte tid mer idag, för här ska nätas fasanvoljär idag!