tisdag 19 maj 2009

Ett spöke med humor?

I fredags då jag kom hem från sjukgymnastiken hade jag mött en man som länge lovat mig vildsvinskött. Han hade just slaktat och kom körandes efter mig. Så jag fick en kasse med kött av honom, och hade handlat utan att ta kasse, så jag hade en liter fil, en påse bearnaisesås och vad-det-nu var-mer i handen, plus hinken med bröd till hönsen från jobbet och handväska, och även den svarta jackan på armen eftersom det var betydligt varmare när jag åkte hem än när jag åkte till jobbet. Och min nyckelknippa, borde varit där i alla fall.

Inne i huset kan jag inte svara för hur jag exakt gjorde, eller i vilken ordning jag lämpade av min last. Men jag vet att jag plockade ur kotletter ur kassen o lade på ett fat, och jag vet att jag packade in resterande stek i en kasse och gick ut i boden till frysboxen och lade köttet däri. Jag vet att jag visade goda grannen E kaninungarna som nu hoppade omkring i yster livsglädje i buren hos sin mamma, och att vi repade gräs till kaninmamman som äter o äter och aldrig blir mätt. På lördagmorgonen skulle jag till jobbet. Inga nycklar.
På knippan satt nycklar till bilen med fjärrlås(den går inte att låsa med extranyckeln och om några dagar skulle bilen ställas på Benstocken på Arlandas långtidsparkering-olåst! Not happening!), nyckel hem och nyckel till jobbet! Hur kul var det att bli betrodd med nyckel till jobbet och så förlora den efter en vecka?
Knappt...fem dagar. Suck. Jag letade i handväskor, i jackan, i byxorna, i bilen (som var olåst tack o lov) i hallen, i skrubben, i köket, i hönsjackan(oljerocken)...till och med i frysboxen. Jag gick ut och letade i gräset där jag o grannen gått, letade inne hos kaninerna, hos hönsen, hos vaktlarna, överallt. Inga nycklar.
Väldigt obehaglig till mods tog jag min extra bilnyckel som trots allt går att starta med, och for till jobbet. Hela dagen grubblade jag över dessa nycklar. För jag hade ju bevisligen haft dem med mig hem eftersom bilen stod på gården. Och sen hade jag inte varit någonstans. Hela tiden hade jag en känsla av att jag själv inte var orsaken till deras försvinnande. Det gick utöver mitt förstånd, för jag har dem i jackfickan, eller handväskan.Alltid. Sambon som tycker att man alltid ska ha nycklar i nyckelskåpet fick ju vatten på sin kvarn. Han letade han också utan resultat. I alla bodar, hos djuren, i mina handväskor, i oljerockens alla fickor...överallt.
Lördagen gick. På söndagen började jag bli orolig, och irriterad och minst sagt konfunderad. Jag har aldrig tappat bort nycklar på det här viset. Aldrig. Så var var dem?
Jag måste ju få tillbaka dem. Jobbnycklarna kändes som den största och pinsammaste förlusten, men bilnyckeln den mest akuta på grund av Arlanda. Jag gjorde ännu en razzia. Tog krattan med mig och letade i gräset där grannen och jag gått, än mer noggrannt.
När så sambon hoppade upp på gräsklipparen och började köra rally bland mossruggarna, då flög f*n i mig. Jag ska ta mig sjutton ringa en spåkäring som kan se borttappade saker. Det här duger inte längre. Så jag letade upp en Land, och bläddrade fram till annons-sidorna. Skeptisk till just detta 19,80kr/minut-upplägg slog jag ett nummer. Så svarade till slut en karl. Jag beskrev mina nycklar. Han frågade om jag hade många barn hemma.
-Nä, inga alls.
- Har du make?
-En sambo svarade jag.
-Har du haft mycket folk hemma fredag-lördag?
-Nä, ingen alls har varit här! Sa jag och ville bara veta var dem var.
-Har du kontakt med andevärlden, frågade han då.
-Nä, sa jag ärligt, men jag har ett öppet sinne för det och skulle uppskatta om jag fick det.
Vänta lite, sa han. Jag ska känna in var nycklarna är, ge mig en minut.
(Ge mig 19,80kr till, tänkte jag).
Så gick mannen iväg från telefonen och svarade i en mobil i bakgrunden! Vad oseriöst! Sen hördes en tant gorma i bakgrunden och sen var han på väg tillbaka till min lur. Då klickades samtalet av! Lade han på nu när han fått minst 60kr!!!!!
Jag blev irriterad, nä, mer irriterad, för nyckelförsvinnandet började gå mig på nerverna och jag kände inget förtroende för denna figur jag nyss haft i örat.
Jag slog ett annat nummer, men hamnade hos samma gubbe! Jaha, då var det han som hade jouren idag då, tänkte jag. Han bad om förlåtelse och började sen säga att nycklarna hade flyttats på av någon från andevärlden som ville skoja med mig. Han kunde inte se exakt var de var.
-Jag har svårt att se det lustiga i detta, sa jag, jag vill bara veta var mina nycklar är.
-De finns på en plats som förbinder hallen, köket och vardagsrummet. Mer kan jag inte säga, sa mannen som jobbade mycket med andar från Inkaindianerna. Du hittar dina nycklar före kvällen och jag vill att du ringer mig då så ska vi prata om dina kopplingar till andevärlden.
-Javisst, sa jag och tack så mycket då. Ännu mera skeptisk och arg på mig själv för att säkert ha blåst mig själv på 160kr vid det här laget, började jag tänka efter. En plats som förbinder de tre rummen måste ju bli skrubben. Skrubben i köket som har en vägg mot hallen, dörren mot köket och baksidan mot vardagsrummet. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag öpppnade dörren dit in. Jag lyfte ut en påse med potatis, tittade i den, inga nycklar. Tog ut Stures hundmatssäck, inga nycklar. Sträckte mig efter oljerocken som vi letat i tusen gånger snart, och där var dem. Sjukt! Där var dem! I fel ficka än vad jag normalt stoppar nycklar i, men dem var där.
Så lättad att se mina tre borttappade nycklar, polisbrickan med serienummer för att hitta hem, det emaljerade strassprydda ägget i rosa som var så tungt, för att jag inte skulle tappa bort knippan. Ja, dem vilade nu åter i min hand. Var det tidigare husägaren den gamle morbrodern till sambon som haft ett lustigt ögonblick eller vad var det frågan om?
Spågubben hade haft rätt så vad skulle jag nu tro? Ja inte skulle jag ringa tillbaka i alla fall, det hade jag fasen inte råd med efter att försäkringskassan strypt min pension och inte godkänt min sjukskrivning för att dem vet bättre än en doktor.

Jag öppnade köksfönstret och dinglade fint med knippan när sambon susade förbi. Han tvärnitade med klipparn, och frågade var dem varit. -I gröna jackan sa jag, där både du och jag letat hur många gånger som helst!
Och aldrig skulle jag tala om att jag ringt till en spågubbe! För andlighet har han inget till övers för, sambon, och inte några samtal för 19,80kr per minut heller!

söndag 10 maj 2009

Hönsbytardagen- en knallsuccé!

Trött och vindpinad och helt "slut i huvudet"kom jag hem igår efter en fantastisk dag på YdreGården i Österbymo! Vilket otroligt gensvar vi fick! Veteranklubben Ydre skötte parkeringen och de tog emot ca 300 bilar! Till oss kom närmare 900 besökare under dagen, trots ihärdig blåst och några regnskurar. Helt otroligt lyckat! Veteranerna sålde slut på korv och hamburgare hos sig, och på Ydre Gårdens servering räckte inte köket till! En stor köttgryta, samt smörgåsar gick åt i mängder och de hade kö hela tiden. I köket ryms det bara två personer, så det hade inte hjälpt om de varit fler, de går helt enkelt inte att vara fler där! Men efter den stundande om och utbyggnationen så kommer de ha större kapacitet.Enligt Kent Lindgren som driver Ydre Gården, var detta som en dubbell midsommarafton, i besökare räknat. Ingen av oss kunde ana att det skulle komma så många!Men det var folk från såväl Årjäng som Klippan och även dalarna! Fantastiskt! Kinda Posten var där samt Smålands tidningen, så det blir spännande att läsa imorgon! Förlåt för alla utropstecken men jag är helt hänförd av resultatet!Ankbingon blev en rolig grej, där veteranerna gjort en fin spelplan med 100 rutor. De lyckades sälja ca 70 lotter och när ankan släpptes ska den visst ha "skitit" direkt i ren förskräckelse. Men mitt på linjen! Så gode grodden Mimmi fick som kontrollant räkna grässtrån och utse vinnaren av ankan! Mannen som vann den blev glad, men lär ha kommit på andra tankar, för vad skulle frugan säga? Ankan var skänkt av mig till bingon, och jag blev tillfrågad om jag kunde köpa tillbaka den, så det gjorde jag. Ankan heter numera Bingo så klart och är hemma i Grindsbo igen.Veteranerna malde vete på plats för att visa sina fina gamla maskiner och sålde till och med mjölet de malt till glatt hönsfolk! Ja, vilken dag det blev med ponnyridning, häst och vagn, glassar, barn och smådjur!Tack alla som var med, alla groddarna med familjemedlemmar som var enastående, Veteranklubben Ydre, Ydre Ridklubb, hästoch vagnmannen- Bo Höglund, alla utställare och alla besökare! Tack för att ni var med och skrev hönsig Ydrehistoria igår!Ett fåtal knorrade över att man inte fick tinga djuren före köp, och även att man inte fick handla djur före kl 13, men övervägande positivt var det att vi valde att göra just så. Till nästa år behöver vi vara fler Groddar som hjälper till, men vi är en nystartad förening med endast ett par månader på nacken och de flesta av oss är nya bekantskaper, så visst var vi fantastiska!Summan av kardemumman är ändå att vi hade tur som hamnade på Ydregården för här blev det succé! Vi ses nästa år och gör det ändå bättre! Tack för i afton med kramar, Anna-Karin

tisdag 5 maj 2009

Nytt jobb, Sture-hund sjuk och 4 dagar kvar...


Igår började jag på mitt nya efterlängtade jobb! Det var sannerligen roligt att serva gäster på ett café och få uppskattning för min person av min nya chef! Jag tror det blir trivsel i stora mått och igår fungerade ryggen jättebra. Mina tankar fanns dock hemma i huset hos Sture, vår storpudel på nio år. Han hade varit så dålig i magen en tid att jag på morgonen ringt veterinären. Då hans exkremiteter sett ut som stoppade korvar med skinn på tyckte jag det fanns anledning att ringa. Grovtarmen trodde veterinären. Då skulle jag skaffa Diarsanyl sa hon. Svälta honom ett dygn så tarmen får vila, sen risavkok och på tredje dagen kunde han få äta kokt fisk ev.



Så jag for till apoteket i det lilla samhället jag tillhör. Naturligtvis låg lappen hemma med preparatet Sture skulle ha. Apotekaren letade på nätet då jag trodde det var Diasyl, vilket dem inte hade hemma. (Tur det för det var ju inte rätt! Men det existerade nåt som hette det!) Men apotekaren trodde det skulle vara vätskeersättning för hund med diarré, för att förhindra uttorkning. Och det enda han hade hemma var för människor. Brustablett att lösa upp i vatten. Jag var så orolig för Sture att jag köpte det. Läste så på asken "Apelsinsmak". Grattis, omöjligt att få i honom! Tog min påse och skyndade hem.



Sture var glad då jag kom och satt i trappfönstret med en mjukisråtta i munnen för att hälsa mig välkommen. Hans nos var torr och jag satte mig att ringa apoteket. Då hamnade jag inte i samhället där jag tillhör, utan någon annanstans centralt och den personen läste på för mig, då jag kunde tala om vad det verkligen var jag skulle ha. I samhället fanns det inte, och inte i Kisa, och inte i Ekjsö-jo men för lite. I Tranås likadant, små förpackningar bara. Sture är stor. Väger 31 kilo. Nja, idag väger han nog bara 30 för nu är han hungrig stackarn!



Jag chansade att ringa veterinären igen trots att de inte hade telefontid mer den dagen. De svarade! Min lycka var stor då dem hade det jag behövde hemma hos sig på praktiken. Så jag tog Sture på promenad och åkte sen in de 4 milen till veterinären.



De är alltid så hyggliga därinne! Heder och tack för denna kvinnliga stab av djurvårdare! Sture har varit där vid två tillfällen förut, en gång då han fått rävskabb av en kringstrykande räv som antagligen letade hönsstekar, och en annan gång då han slagits med katternas svar på Muhammed Ali och fått ena örat trasigt och infekterat. Den här gången var han inte med ens. Hur som, de tyckte att jag skulle ta tempen på honom. Det skulle vara under 39 grader. Svälta honom, ge risavkok och hålla telefonkontakt. Eftersom det blir en tripp på 8 mil fram o åter o jag inte hade andra ärenden in till Tranås denna vecka, så fick jag köpa dietmat också utifall att. 590kr fattigare rattade jag bilen hemåt igen.



Husse fick vackert hålla i halsbandet och klappa Sture lugn medan jag höll i svansen med ena handen och termometern i den andra. 38,5C visade den. Jag lagade mat åt oss. Stackars Sture.."Men jag då, matte! Var är min mat?" Det var en tragisk afton, för hur kan man se på en hund, möta dess bedjande ögon, veta att han är sååå hungrig och så inte kunna förklara för honom att han inget får. Hela kvällen dansade han hoppets dans framför diskbänken, och då vi lagt oss och han ännu inget fått, så kom han upp i sovrummet flera gånger. Det mullrade i hans jättetomma mage och han såg på mig så olycklig som bara en hund kan göra. Men till slut somnade han tack och lov och jag med. Nu står riset och kokar på spisen, men han ska inte få något än. Jag skulle ringa veterinären först. De öppnar kl 08.00. Någon timme kvar.



Som ordförande i Grodden-förening för främjande av småfä och småbruk så har man bråda dagar nu inför vår Hönsbytardag på lördag. Sena anmälningar ramlar nu in, men det var väntat och efterlängtat. För besökare har jag förstått att det blir många av! 4 dagar kvar nu och det ska bli roligt att se vad det blir av det, då det är första gången vi gör en sån här grej. Inget är ju så bra heller att det inte kan göras bättre!