måndag 30 mars 2009

Rexresan har börjat...




...tre Belgiska Jättar var alldeles lagom. Fler kaniner behövde jag inte, det var ju därför jag sålde Blixten, den ena BJ hanen. Men så fick jag för mig att besöka LU i Eksjö. Landsutställning för kaniner. Min idiot!! Hur tänkte jag egentligen? "Ska bara dit för att lära mig färgerna" sa jag. Och vad sker?



Jo, jag blir förälskad. Upp över öronen huvudstupa förälskad i Rex kaniner i Castor färg!! Dra å bada så fina de är! Det räckte inte med Vill-ha-varning det var tvunget bara, att bli ska-ha!

Efter lite sökningar på nätet och lite snabba inlägg och annonssök, så svarade en Anneli...hon hade två st. En hane och en hona och de är inte släkt...Hon fanns i Dalarna, låååååångt bort från där jag bor. Men som av en händelse skulle hon åka till Stockholm idag, och då passerar hon Bålsta där jag har en barndomsvän.(Tack Annelie!) En barndomsvän som har kaniner och plats, och som min mamma känner väl. (Tack Aydan!)Mamma som fantastiskt nog ska hit på lördag för att äta tårta på söndag. Och som genom ett mirakel gick det att övertala henne att vara kanintransportör...(Tack mamma!)

Min barndomsvän har ringt. Rexarna har landat hos henne nu! Jag är så bubblande glad! De är jättefina säger hon, sammetspäls, superfina! Åh...vill klappa! Vill hålla....vill se små bebbar av dem! Vill inte...höra vrålet från sambon...när han inser att farmen växt en gång till.....förtränger och gläder mig till lördag. Snälla mamma skynda försiktigt!

Sara...Hennes make på bilden ovanför heter Ceasar.....Välkomna ska ni vara!

torsdag 26 mars 2009

Bostad sökes och jobb med för den delen!

Nytt hem sökes i Tranås/Österbymo med omnejd, åt ett par i medelåldern(huvva!). Vi behöver uthus till fjäderfän såsom höns och ankor men även för några kaniner. Vi är rökfria men har en pudel som naturligtvis behöver få bo inomhus med oss. Inte alltför långt ut på landet, gärna med bra bussförbindelser till Tranås. Gärna med eldstäder i huset.

Arbete sökes till ryggskadad kvinna och före detta arbetsnarkoman. Jag är social, serviceminded och kreativ. Jag har stor arbetslivserfarenhet från diverse branscher, både restaurang, socialt arbete, butik, kontor etc. Behöver ett flexibelt arbete som inte inkluderar tunga lyft, men kräsen är jag inte! Halvtid. Allt är av intresse.

Seriöst menat.
Anna-Karin sko1970@hotmail.com

fredag 20 mars 2009

Första bilden på kaninungarna


Det blev en jättefin bild på hela kaninfamiljen, men den gick inte att få med här nu...så håll till godo med en liten kaninunge....Sallys första kull...

torsdag 19 mars 2009

Höns på väggarna








Jag har tänkt hela hösten och vintern att jag skulle snickra lite i hönshuset eftersom jag inte har all världens golvyta. Jag ville få upp pullorna på väggen liksom. Och jag har funderat på hur, må ni tro. Så var jag iväg med Hönsexpressen (min eminenta Berlingo)upp till Sörmland. Chicken Globetrotters eller nåt...med bilen full av hönsburar. Skulle hjälpa till lite när jag ändå åkte. Där hos denna fantastiska människa, fick jag se en enkel och supersmart lösning på mitt problem. En flexibel variant, med kompostgaller som skjutväggar och avdelare. Så kanonbra! Så nu var det dags att snickra. Med hjälp av vinkeljärn så går det att snickra ensam, fast visst hade det varit lättare att vara två. Och roligare kanske, men det var roligt ändå. Kan själv-liksom!




Och pullorna undrade naturligvis vad jag styrde med. Men de som flyttat in verkar nöjda och nu kan jag ha små på tillväxt i mindre burar, och om jag vill kan jag ha två hönor och en tupp tillexempel i en stor bur, så de får vara färgrena om jag skall samla avelsägg. På detta sätt kan jag äta kakan och ha den kvar! Jag kan ha fler avelspar om det skulle visa sig absolut nödvändigt. Och det kan det bli, fortare än man anar. Det räcker med att man hälsar på en hönsmänniska...som har något över...och så blir man förälskad i nån liten söt fjäderbärare...och så känner man instinktivt där och då att man inte kan leva vidare utan att få se den där lilla söta varje dag..så den måste få följa med hem, och den kanske behöver en sällskapsdam och kanske en beskyddande tuppe....så plötsligt har man fyllt ut det där braiga extra utrymmet. Blixtsnabbt. Men jag ska inte åka hem till någon trevlig hönsmänniska på ett tag nu. Tror jag. Nä, det går inte, för jag har kläckarna fulla så jag lär nog behöva mina väggburar ändå..Med hopp om att kunna hjälpa någon, lägger jag här ut bilder på bygget.
Och om man håller fast ett vinkeljärn med tummen och slår till med full kraft med hammarn, och en bit skinn råkar komma emellan järnet och träregeln, då gör det ont. Och ont gjorde det! När det pulserat en stund och sen spruckit och sprutat så såg det ut så här..aj aj aj..men det ska ju vara blodvite innan det blir bra, sägs det ju!

Några bilder

Äntligen har jag fått lite assistans från sambon, så vi via hans dator kunde ladda över lite bilder från min kamera. Min egen dator har fått problem. Vet inte om den behöver snacka med nån, eller så, men den har lite svårt att ta till sig kameran...



Nåväl, här kommer lite bilder..









Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg att det inte är roligt med Amaryllisar i mars, som tokblommar på tredje stängeln. Är jag otacksam? Det var inte meningen, för jag älskar amaryllisar i december...men nu vill jag ha påskliljor och krokusar....




Badankor....Hur kul tror ni att dem hade? Hur kul som helst, kan jag lova! De växer så fort att jag snart får ta hem ett badkar...vad tror kära sambon om det tro?

Lika bra att lägga in en bild på de små kinesiska dvärgvaktlarna också. De växer så fort att man inte tro det är sant, men stora blir dem inte. Sannerligen inte!



Tack brorsan för att jag fick låna akvariet! Då kan jag ju se dem också! Inte dåligt......



lördag 14 mars 2009

Hönsfolk-avarten


Det är inte utan att man funderar på varför det måste finnas elaka människor, även i hönsvärlden. Min bästa vän har blivit drabbad av dessa om och om igen, för att hon är snäll, för att hon har fina djur, för att hon har många djur i många färger.


Jag har också många djur och dem tar tid. Eftersom vi båda är mån om djuren, vill sitta ner och prata med dem, kolla upp dem, se till så de håller sig friska, så tar det sin tid. De ska ha mat och vatten och torrt på golvet, godsaker ibland och kärlek alltid. Och har man många djur så är det en kamp med klockan att få det övriga livet att fungera ibland. Hade man nu varit en elak typ själv, som folk haft respekt för, så hade de backat när man sa "nej, jag har inga ägg att sälja nu". Då hade köparna tagit det. Men då min vän är så snäll som hon är, och utstrålar " skulle om jag kunde, och kanske om jag ger dig mina bästa avelsdjur så får du ju hönan du vill ha, fast jag själv blir utan...och kanske måste åka 45 mil till tur och retur för att hitta en lika fin..."För just så snäll och omtänksam är min vän. Att hon skulle kunna ge bort det bästa hon har för att någon annan skall bli glad. Och jag är likadan, så ni förstår ju hur svårt det är för oss att få upp fina avelsgrupper, för det kommer alltid folk som vill ha det som vi har, och som vi så gärna vill hjälpa.


Men en höna är en höna och ingen äggmaskin. En höna börjar inte värpa förrän den är runt ett halvår så det tar år att bygga upp där vi är idag. Och så kommer det alltid folk i gräddfilen som kastar ut plånboken som på en Drive Thrue och bara ska ha. Men det går ju inte. Det funkar ju inte så.


Dessutom har min vän blivit lurad i sina köp, trots att hon suttit och kört så långt för sina nya djur, så när hon kommit fram så har säljaren ändrat sig, vägrat släppa djuren till henne! För att någon annan avundsjuk har hunnit baktalat henne innan hon kom fram. Och har hon fått handla så har det hänt att djuren dött av ålderdom strax efter. Och de som hon släppt djur och ägg till hjälper henne inte tillbaka. De har vägrat henne ägg! Trots att hon själv alltid hjälpt andra. Men ni måste förstå att en höna värper bara ett ägg om dagen! Inte tio, för då hade det ju varit en annan femma!


Det finns andra människor på kö, det finns en avelsplan, man vill kanske se vad det blir för kycklingar själv innan man säljer ägg från de nya avelsdjuren. För att ....om man inte gör det, så kommer det alltid några elakingar fram, anonymt förstås på hemsidor och mail, och gör klart vilka fula djur det blev och färgerna stämmer inte, och kammarna är inte fina..bla bla. Ja, och hur f-n ska man kunna se det när alla vill ha allt nu! Helst före en själv! Men ingen är beredd att köra någonstans för att hämta sina djur. Nä, det ska helst min vän och jag göra, ända hem till trappan, utan att få ersättning för bensinen. Och bensinen är dyr idag och ingen av oss har ett överflöd av guldpengar då vi faktiskt lever för djuren, inte av dem!


Jag har ledsnat på att se min vän ledsen och nedslagen på grund av att det finns folk som inte kan ta ett nej av en snäll människa. Hon hjälper om hon kan, jag lovar! Men då måste man kunna vänta lite ibland, och vilja hjälpa tillbaka, för annars tar det slut här borta. Då skingras djuren till slut, till folk som du aldrig lär få hjälp av, och så är den dörren stängd och hönsen är till ett plågsamt minne för en underbar djurvän och medmänniskohjälpare, som egentligen aldrig skulle slutat med höns. Men som gjorde det för att elakheterna tog övertaget.


Baktalad gång efter annan har hon blivit och jag kan gå i god för att hennes djur har det bra. Det är alltid torrt och fräscht där hönsen bor, aldrig ammoniaklukt, alltid rent vatten och mat. De är genomgångna, sjuka djur flyttas på, tas om hand och botas allt som oftast. Och hon räcker till för alla. Ni som kan vänta på era djur från min vän, ska vara glada och tacksamma att ni har djur från henne! För dem är hanterade, tama, fina och hon är ärlig vad gäller defekter på färger, kammar och fötter, vad som man nu kan upptäcka och vet något om.

Hur många barn har hon inte gjort lycklig genom att skänka små hönor till, då hon sett de tindrande ögonen? Hur många vänner har hon inte givit höns och ägg till så även de fått en chans att få så fina djur i sitt hönshus? Hon har skjutsat, hämtat, samlat ägg, omsorgsfullt vänt dem och packat dem och när hon skall skicka dem så sätter inte folk in pengar, eller ska plötsligt inte ha dem, eller om hon chansat på att posta dem för att få betalt senare så har människan inte svarat, men glatt tagit emot äggen. Gratis! Men med en kostnad för frakt för min vän. Eller packat dem ringt och talat om fraktkostnaden och då vill folk inte ha äggen för de trodde frakten var gratis. Vad är det för folk?


Jo det är samma folk som ringt och terroriserat henne på hemtelefonen, slagit henne då hon öppnat dörren i sitt hem, givit sig på hennes barn. Hönsfolk. Inte klokt. Det är tamejf-n inte klokt! Vi har höns för att vi tycker det är roligt, inte för att bli förföljda som om vi vore någon politisk extremorganisation som skall avsätta styret i landet...hallå!

Höns, små fina pickande pullor, som man kan köpa i alla möjliga färger och former....så varför måste ni ha djur just från min vän, just nu, just du?

Knäck inte en medmänniska på grund av ett habegär, bara för att hon inte har uppfunnit äggmaskiner, utan faktiskt bara har höns, fina välskötta höns. Och det är väl just därför du vill ha dem? För kommer dem från henne så är det bra djur. Eller hur?


fredag 13 mars 2009

Dags att få upp hönsa på väggen


Ja inte spika fast dem á la Jesus, utan deras bostäder ska uppåt väggarna. Bygga vägghängda burmoduler typ. För de får inte tillräckligt svängrum som det är nu och samtidigt hållas i färgrena grupper. I sommar blir det fler avdelningar i hönsgårdarna så inte tupparna skall behöva bråka där heller, och hönorna bara få uppvaktning av sin egen tuppe. Jag har länge planlagt och sneglat uppåt väggarna men ryggen och kylan har hindrat mig från att starta. Nu har jag i alla fall haft med mig en tumstock ut och funderat lite mer ingående. Det är inget stort jobb för konstruktionen är snillrik(tack Mimmi) men får jag upp de tjocka balkarna i taket och samtidigt skruva upp dem. Ensam? Föga troligt...och hönshuset är ingen plats som käre sambon gillar. Han föredrar fragranser av Hugo Boss framför chickenpoop om man säger så. Men han finns där om jag gråter rejält på grund av att råttorna bara lämnat små blå silkeshönefötter i ströet...(har skrivit om det tidigare). Men jag kan själv. Stampar med foten i backen som en tjurig unge. Vill kunna själv. Men kan inte längre, ryggen...ja, jag får väl ordna en snickardag med groddarna då....funderar....snickrar i huvet och det går fiint!....återkommer
Foto: www.fotoakuten.se

torsdag 12 mars 2009

Ällingar i februari är inga änglar i mars, snarare smågrisar!

Jag blev ivrig helt enkelt. Jo så är det, för ingen rutinerad fjädermänniska kläcker fram ankungar i februari. Det gör man bara inte. För ankor är blötdjur, och de snaskar och slaskar och plaskar så fort de får en chans, för de ligger i deras natur. Ankor i sitt rätta element är i vatten. Och precis här skulle jag vilja lägga in en av de bilder jag tog då de invaderade duschen för andra gången häromdagen. Men datorn låtsas att kameran är osynlig och inte finns, så den tar inte emot bilderna. Inte alls. Och tiden har inte funnits för omformatering och diverse datorpyssel, på grund av att jag kläckte fram ankungar i februari... Ungefär så.


Värmelampor kostar fläsk. En 100wattare (lågenergis värmelampa!)drar en kilowatt på tio timmar, och en kilowatt kostar 1,23 här i huset. Det blir 1,23x2,4, alltså 2,95kr per lampa och dygn. Jag har fyra värmelampor och det blir 354 kronor på 30 dagar. Plus äggkläckarna som står och tuffar mest hela tiden..inte undra på att elräkningen hade svischat upp! Hur som haver så har ju de första ällingarna blivit ganska stora. För jag minns alldeles tydligt hur jag satte in alla sex i en kattbur och bar in dem i badrummet. Och det är bara två veckor sen. I förrgår fick jag ha tre i den ena kattburen och tre i den andra. Och det gick inte att vänta längre, för maten som de ätit har de försökt packa in sig i som en lermask, över hela kroppen! Så det hade stelnat och var så där lagom mjukt och ulligt på en ankbäbiskropp. Så in i duschen bara, fram med gröna IKEA-baljan och i med ljummet vatten.


Denna gång behövde jag bara öppna dörrarna till kattburarna så tog alla sex ett par stadiga målinriktade plattfotskliv fram till baljan och hävde sig i. Den baljan var nu alldeles för liten. Nu rymdes bara två till tre stycken i taget i den. Så ankmaten har visst inte bara hamnat utanpå det gula ullet. Men roligt hade dem! Sture hund, blev inte lika road och stod utanför badrumsdörren och krafsade och ville in och avbryta plattfotstrampandet. Men just i den här aktiviteten var han inte välkommen och fick vackert vänta utanför. Han var inte avundsjuk på själva badet det kan jag försäkra!

När ankorna så badat klart(när jag ansåg det) så plattfotstrampade de duktigt in i sina burar igen. Då börjar det enormt mysiga smask och mysljudet som bara nybadade ankor kan åstadkomma. Burarna stod bredvid elementet för att de skulle torka fortare och så låg dem där och kurrade och smaskade och putsade sina ulliga fjäderblivande testar och drog ut vattnet från dem. Tills det drog ihop sig för att åka till jobbet för mig. Då fick jag ta burarna och bära ut dem till sin bostad ute i boden, och ner med dem under värmelampan. För 2,95 om dagen. Inte så farligt egentligen. 2,95 för att höra mysljud i badrummet! Fodret? Ja det är en annan historia och en helt annan kostnad, för ankor är som smågrisar även i det avseendet!

tisdag 10 mars 2009

Längtar



I maj åker vi till Kreta. Gissa om jag längtar...Känslan av havsvatten som sköljer in över nakna fötter på varm sandstrand...så härligt, så somrigt, så grekiskt! Femte gången nu som jag besöker gästfrihetens ö med dess underbara befolkning, vidunderligt goda mat, ljuvliga växtlighet, fantastiska temperaturer...sen blir det härligt att komma hem igen! Till kycklingar och unghönor, kaninungar, ankällingar, storpudeln Sture som förstås inte tänker låta mormor sova en enda natt igen på hela veckan, och till plockandet av alla goda ägg...borta bra men hemma bäst men Kreta är inte tokigt! Inte tokigt alls....blundar och drömmer.....

Foto: www.fotoakuten.se

Vårtecken


Igår såg jag dem, det säkra vårtecknet! Tranorna som flög in över vårt hus i V-formation med det karaktäristiska skriet som ackompanjerade vingslagen. Så trots all snö och att det faktiskt var minus 8,5 igår här, så är våren på väg! Solen kom och det blev så ljust och vitt att jag blev snöblind då jag gick ut med Sture(hunden). I bilen fick jag ta fram solglasögonen för första gången. Visst är det vår på gång då? Och ett annat säkert vårtecken är naturruvade kycklingar. Ja, en sån kull är det beräknat att det ska
kläckas här idag. Under en blåspättad dvärgcochin höna...Sånt gör ju att man får lite vårpirr i kroppen!

måndag 9 mars 2009

Sluta vara så fina! Det är vår nu!

Ner amaryllis ner! vill jag ropa då jag tittar på bänken i köket. Där står två stycken helt otroliga amaryllisar. Dessa vackra blommor som jag verkligen behöver för att få riktiga julkänsla, står sig alltså ännu! Båda två har haft tre stänglar med hur många klockor som helst! Så fort en har vissnat ner så kommer det en ny. Dem verkar inte vilja ta slut alls här! Den ena har nu tre klockor färdiga att slå ut när som helst och den andra har den sjätte klockan som skall slå ut, när de andra börjar vissna så smått. Men nu är det mars och jag vill verkligen att det ska vara påskliljor, och vårblommedags! Inte julfeeling! Men jag kan inte kasta blommor som lever, det har jag aldrig kunnat. Min mamma brukar göra razzior i mina fönster ibland. Då åker dem i soppåsen snabbt. Jag kan inte kasta dem om det är lite grönt kvar, lite liv...då får de stå för rekreation någon stans. Men det står hon inte ut med kära modern. Så lilla mamma, det kanske är dags för dig att komma hit nu för amaryllisarna ger sig inte! Om jag bara fick datorn att fungera som den har gjort, så skulle ni få se bilder...För hur vackra amaryllisar än är, så är det inte roligt att ha dem blommande i mars. Nä, det är det inte. Inte alls!

torsdag 5 mars 2009

Tuppslakten

Jahaja...tänker jag då jag öppnar kyslkåpsdörren iförd tofflor och morgonrock. Frukostdags och det första man ser är plastpåsen som gårdagens slaktade tupp ligger insvept i. Hur det gick? Jo väldans bra får jag säga. Goda granne E kom och vi gläntade på boddörren och beundrade de vackra tupparna. Riktiga påsktuppar. "Ja, det är ju nästan synd på så granna tuppar" sa goda granne E.
"Ja, visst är det, men nu får vi inte fästa oss vid dem mer" sa jag och gick efter yxan. Granne E gick resolut längre in i boden och tog en tupp i hampan, men han bet henne rejält så hon fick en stor blodblåsa på handen. Tuppmärkt. Sen kom hon in till mig i vedboden där jag stod redo med en pinne samt en yxa. Jag bedövade honom först med ett slag i huvudet och ....sen gick det som det skulle. Granne E tryckte ner halsen i backen och jag höll i vingarna för han flaxade på ganska bra den huvudlöse tuppen. Och vi höll honom en god stund för just när man tror att det är över så börjar det om igen och det blir så grisigt då om man inte är beredd.
Vi lade upp honom på timmerhögen utanför som skall bli kapad och upphuggen till våren. Där fick han droppa av medan vi tog hand om hans bror.
Sedan tog vi gässens gamla badkar, en murarbalja, och bar in den i granne E´s pannrum. Vi knöt upp en tupp i fötterna i ett rör i taket och ställde baljan under. Sedan plockade vi. Klippte av vingarna och tog ner den och fortsatte med nästa. Sedan gick vi in i köket och tog ur dem och av den som granne E behöll skulle det bli tuppsylta. Hon blev så inspirerad på Groddenmötet förra veckan, att hon ville prova. Min hamnade i en plastpåse i kylen för jag fick kvista iväg till jobbet. Och nu till frukost såg jag den alltså. Så det får väl bli att skala lök och morötter och lägga den i en kastrull. Så får vi se om det går att göra tupp med ris och curry istället för höna. Sträcker lite på mig och känner att jag gått i i en ny fas nu.Tuppslakten ligger bakom mig och jag blev inte ens ledsen i ögat. Självhushållning kan jag inte säga att jag ännu är helt inne i, men jag har åtminstone öppnat dörren!

onsdag 4 mars 2009

Snabbtripp till Afrika

Igår skulle det vara dags för tuppslakt. Jag och goda granne E skulle höras på eftermiddagen. Jag fick besök av en gammal arbetskamrat och som vanligt bubblade vi och pratade en hel massa. Vi tittade på djuren och när vi var inne hos kaninerna så såg jag att det låg en massa pälstussar i kaninen Sallys kattlåda. (Den som hon använder som kanintoalett). Jag hade ju givit upp om att hon var dräktig och hade planerat att sätta ihop henne igen med Ramone, den vackra chinchillafärgade hanen av Belgisk Jätte kanin. Bara tupparna var borta så skulle de få stor plats att rumla runt på och idka älskog inne i den boden. Men tussarna fick mig att fundera lite extra, och jag öppnade luckan till lådan där jag hade tänkt att hon skulle föda sina ungar. Och vilken höööög av päls det låg där! Jättemassa grått fluffigt ludd och jag lät min hand glida ner i fluffet och där kände jag en unge! Och en till och en till! Sen tordes jag inte störa mer...men tre var det ialla fall och stora tyckte jag. De täckte hela min hand från fingertopp till handlov. Mina första kaninungar, snacka om att jag blev glad! Så glad att jag helt lyckades förtränga tuppslakten, tills klockan var nästan tre och jag masade mig in till granne E. Men det var försent då. Det var ju snart dags att börja med maten. Så vi fastnade vid hennes kamera istället. Hennes nya fina digitalkamera med stor display. Där fick jag mig en resa till Kenya och invigningen av ett flickhem, för Kenyanska unga flickor som skulle undkomma könsstympning och tvångsgifte. Jag fick se apor och vackra växter och till och med några ankor, blandat med vackra kläder, pärlbroderier och enkla plåtskjul. Inte dåligt att man kunde hamna i Afrika bara sådär! Så tupparna ska vi ta idag. Nu snart. På förmiddagen....suckar....Ingen återvändo nu liksom....

måndag 2 mars 2009

Lite irriterad blev jag allt

De senaste två veckorna har min kassa rygg plågat mig extra. Särskilt om nätterna med mycket benstrålning, som gjort att så fort jag byter läge i sängen så vaknar jag av eldkvastarna som skickas ner i mitt ben ända ner till fotknölen på höger sida. Så när jag väl somnat är jag tacksam om jag får sova ett tag. I natt vid 23.40 pep det i mobilen. Jag har den som väckarklocka vid sängen.
Sms.
Jag sträckte mig yrvaket efter mobilen och undrade naturligtvis vad som hänt och med vem.
"Hej Anna-Karin, jag har pekingankor till salu. Både honor och hanar. Jag bor utanför Mjölby. Du når mig påxxxxxxxxxx. Hälsningar Monica".
Vad fan, utbrast jag. Skriva mitt i nätterna! Jag vill inte ha fler ankor! Har ingen annons ute, men en hemsida som talar om att jag har. Så här sitter en person och letar potentiella kunder på nätet mitt i nätterna. Sånt gör mig högst irriterad! Och när adrenalinet gick igång så blev det inte så lätt att koppla bort ryggvärken heller. Och ska ni veta....detta är andra gången denna människa skriver till mig sent. Förra gången hade hon kaniner att sälja och det ville hon tala om kl 23.05. Då svarade jag inte förrän dagen efter men nu kunde jag inte låta bli...
så jag skrev tillbaka:
"Hej. Nu är det andra gången du väcker oss med dina nattliga sms. Vill du etablera goda kontakter så skriver du dagtid fram till 21. Tack"
och det var tur för henne att hon inte svarade på det kan jag säga, för hade det pipit en gång till i telefonen så hade vi inte vaknat i morse för då hade telefonen legat i flisor på golvet.

Men vad är det för folk? Inte sjutton gör man så? Jag har ingen annons ute, jag söker inget, jag har så jag klarar mig och så ska någon tycka sig göra smarta manövrar och få mig glad mitt i natten av att det plötsligt finns en människa, bara 6 mil ifrån mig som vill sälja pekingankor mitt i natten! Jag kanske skulle kört dit någon natt och knackat på, sagt att jag är här nu. Har du några ankor? Stoppa upp dem då där solen inte skiner!

Tupparna är levererade

suckar...jättefina tuppar! Två bröder som aldrig bråkat, som växt upp fjäder vid fjäder. Dem hamnade nu här igårkväll för att möta bilan och grytan. Känner mig inte lika övertygad idag som i fredags, men det här får bara gå. Frågan är bara hur fort det kan göras, för ju längre de sitter här och är vackra desto svårare kommer det att bli. Men jag måste lära mig ta hand om tupparna och jag ser det trots allt som ett gyllene tillfälle att starta med någon annans tuppar. Får inte tänka så mycket, bara göra det liksom. Sen får jag väl tvinga mig att ta fram det lilla frysta paket som ligger i boxen. Två små vaktlar. De har legat där rätt länge nu. Sen september tror jag. De skulle bli anonyma, sa jag. Men varje gång jag snuddat vid fryspåsen har jag nästan bränt mig av obehag. Men det är väl bara att laga och äta. Ska det vara så svårt? Bit ihop eller bryt ihop!