Hönshotell med ägghyra

Igår var jag till min goa vän på besök! Lika trevligt som vanligt, bland ägg och fjädrar! Vi förberedde inför min tripp till "päronen" på fredag, och de råkar bo i samma riktning som den destination är belägen, dit några av hennes hönor skulle till...Så de skulle med mig hem, och sen skulle de vidare då på fredag. Vilka Globetrotters de blir, pullorna. 45 mil, från Kronoberg, Småland, Sörmland, Uppland och Sörmland igen innan det är klart på resandet. Tänk vad mycket de ska ha att berätta när de kommer fram! Eller så blir det bara att de sjunger med till skvalet från radion, och inget ser i mörkret. För vi startar ju på eftermiddagen..så det kommer bli mörkt...

Nåväl, just nu är hönshotellet fullbelagt.En Isbarhöna la ett vackert olivgrönt ägg i hyra idag.

Ett helt gäng dvärgsilke är inkvarterade i hönshuset, till mina pärlhöns stora irritation! De sitter nu uppe på silkenas bur och låter som ett mekaniskt, ovalt svänghjul som borde varit runt, och som gnisslar till då det skrapar i på det ovala stället liksom...så låter dem. Ibland annars bara men nu...hela tiden! Men jag hoppas inte de tänker bajsbomba dem bara! Silkena ska ju vara vita..som spunnet socker ungefär. Vore trist med svartsplashade temporärmålade silkeshönor.. Vi håller några tummar va?

En maranhöna, an Araucuana och två Isbar är också inkvarterade på hönshotellet. Men på fredag är det dags för utcheckning. Mot Enköping bär det då iväg, för mig, pullorna och Hönsexpressen. Min eminenta Berlingo Family som är världens bästa hönsfraktarbil. Det finns finfina öglor i lastutrymmet som är perfekta när man ska surra lasten. Då trär man bara repet i öglorna och runt alla burarna, så går det som tåget sen. Hönsexpressen!

Bilden ovan är tagen i somras på en annan turné...

Förtvivlat läge

Jag känner mig maktlös.
Igår när jag skulle släppa in ankorna för natten, så räknade jag mina små pullor som jag alltid gör innan jag nattar dem. Den minsta lilla dvärgcochin hönan saknades. Neeej tänkte jag, inte råttor igen! Inte fler nu! Vad ska jag göra! Men så såg jag den lilla LaxLillan kurandes under ett trappsteg. Jag lyfte upp henne, och när hon flaxade till såg jag till min förskräckelse att hon var biten! Jag blev så rasande arg och ledsen och stoppade snabbt in henne i en kattbur och sprang till sambon i huset.
Han kom ut och då vi lyfte på ankornas gamla tvårummare, ett långt golvrede, så rasslade det till och det sprang runt fyra äckliga bestar därinne! Sambon slog och slog och jagade och efter att ha blivit drypande av svett, så kunde vi konstatera att nu var dem äntligen ihjälslagna allihop! Sambon kastade ut dem i hönsgården utanför dörren som ett avskräckande exempel åt råttornas syskon och kusiner, mostrar, fastrar och farbröder. Fyyyyyyy!
Jag hade hällt glaskross i golvhålet där de tog sig in och lagt trädgårdsplattor på. Men dem hade gått i glaset obemärkta, och flyttat på stenarna!!! Nu står en jättetyngd över hålet så den vägen kommer de inte in mer! Men idag blir det att täta varenda liten springa.
Nu får dem inte gå ut på länge, mina små hönor. Inte förrän jag får bukt med råttorna. Har beställt burfälla från Högberga och en råttskrämmare som jag hoppas kommer blixtsnabbt med posten! Dessutom skall här snickras väggburar som pullorna får sova i om nätterna tills jag kan känna mig någorlunda säker. Dessutom tror jag att jag skall bjuda grannbyns katter på strömmingskalas så de kommer hit och letar råttor.
Jag vill inte sluta med hönorna...buhu..det skulle bara inte gå! Jag älskar mina små hönor och tuppar och ankor!

Kycklingtjuven är identifierad

Efter att tre silkeskycklingar och en dvärgcochinkyckling mystiskt försvunnit, hittade jag sedan de spår jag inte ville hitta...två blå fötter, en bröstkorg, en vinge...Tårarna rann och jag blev såååå arg!!!

Kycklingtjuven är identifierad, han var brun, stor och snabb och svansen var äcklig!! Dessvärre är han bara häktad i sin frånvaro, för han smet!! Rätt förbi fötterna på mig och sambon då vi skulle kolla igenom all inredning i ankornas box. Därunderifrån, en gammal pall, kom han sättandes och vips in genom en springa i väggen som vi inte visste fanns. Men han visste....råttuslingen! En bräda spikades snabbt för springan och jag har köpt betonglagning eller liknande, för att spackla över.
Funderar på att investera i en burfälla. Ja, investera är rätt ord, då den kostar en halv förmögenhet i sammanhanget. 277 kr! Men jag är väldigt veksam till att jag kan fresta råttorna med något som är så delikat att de skulle kunna luras in i en burfälla istället för att sno ytterligare små fjäderprydda hönor. För hjärna har dem, otäckingarna! Jag har letat på nätet efter tips på råttbekämpning, och elektriska dosor verkar kunna vara något, om bara företagen kan garantera att det inte blir problem för hönor och kaniner och vaktlar med det ljud som dosorna avger, och som råttorna skyr. Har du något tips? Välkommen att dela med dig! Vi pratar inte små möss nu, utan råttor! Vars skitar är som olivkärnor! Inte risgryn...

Ulla på sexparty

Min kompis Ulla och hennes arbetskamrater från ”Hemmet” var på sexparty. De behövde något roligt ibland för att komma bort från blöjbyten och löständer på jobbet.
Naturligtvis var de påverkade efter att ha sippat vin en god stund och fnitterfaktorn var hög. Massageoljor, kondomer med smak, dildos med och utan batterier...var och en fick gå in och träffa demonstratisen i enrum för att beställa.
-Tjänar man nåt på det här då? Frågade Ulla till slut med halvslirig stämma, då hon tyckte det verkade kul. Samtalet slutade med att Ulla fyllde i en intresseanmälan för att bli hemförsäljare åt Himmelriket.
Veckorna gick och Ulla glömde bort lappen med intresseanmälan.
Då hon kom hem en dag från jobbet sa hennes man:
-Det ringde en konstig jävel idag och sökte dig. Han var från Himmelriket.
-Var det Sankte Per, frågade Ulla som inte kopplade sammanhanget.
Men så mindes hon och började berätta för maken som stod med höjt ögonbryn och djup rynka mellan ögonen.
-Försäljare? Vaddå sexleksaker? Förklara dig! uppmanade han sin hustru.
Ulla hasplade ur sig lite hastigt vad saken gällde.
-Vad fan! Ska du demonstrera också? Utbrast äkta hälften tvärt. Nä nu jävlar, jag har varit jäkligt tolerant genom åren, men det ska du ha klart för dig, att ska du bli handelsresande i löspittar så är dörren där!
Han pekade mot dörren med hela handen som en gammal trafikpolis.
***

Ja, många branscher har hon provat Ulla, för att dryga ut kassan men just detta blev det aldrig!

Halllååååå lilla kycklingen, var är du????

Idag var jag ute i hönshuset och tog kort på mina nyanskaffningar, afrikanska pärlhöns. Inte är de vackra, inte söta ens. Ser ut som...gamar liksom. Men charmiga, som Barbara Streisand, fulsnygga liksom! Jag gillar dem, men de låter! Som trumpeter, eller något mekaniskt..märkligt. Hur som helst när jag fotat klart, så tog jag mig en titt på de söta, fluffiga silkeskycklingarna, som är födda den 21 oktober. De har blivit stora, men fortfarande kan jag inte avgöra vad som är tuppar och ev hönor. Jag såg mig omkring, en pickade på ett vetekorn i hörnet och fyra satt nedanför redet de valt som natthärbärge. Var var den sjätte då? Jag letade med blicken, en-två-tre-fyra-fem.
Jag räknade igen. Fem. Bara fem. Var var den sjätte? Ingenstans! Nu har två försvunnit på mystiskt vis! Den första försvann i den andra boden som de var i, och då trodde jag att det var en råtta som kidnappat den. Jag letade igen. Fem, hur jag än räknade var de bara fem! Inga fjädrar som visade på fight, inget blod, ingen kyckling!!!!
Jag hoppas inte det är något rovdjur som ska förse sig tills smörgåsbordet är tomt! Men lika lite hoppas jag att det är en människa som stulit dem....Vad som hänt får jag väl aldrig veta, men jag är orolig för min lilla röda fluffboll! Och har ingen aning vad som hänt....

Ankägg och klänningen som försvann

För en vecka sen lade jag in femton ankägg i Svea(äggkläckaren), som hon varsamt värmt och vänt sedan dess.

Igår "lånade" jag äggen en stund och lös dem med ficklampan för att se om det fanns någon liten "spindel" däri. Ja, det ser ut som en spindel, embryot och alla blodkärlen som ger sig ut under skalet, likt spindelben. Första ägget-ingen tvekan! Det skulle bli en liten älling!! Åh så glad jag blev, lade ner det försiktigt och tog upp nästa....Den med!!! Tjohoo, vad roligt, och nästa....ja!!! Så höll jag på, och bara fyra ägg var obefruktade!

Jag var så glad då jag tassade ut ifrån mitt målarrum(ateljé, pyttsan, kläckeri numera).

11 ällingar!!! 2 februari är det dags för de små att ta sig ut...Gissa om det blir spännande!

Jag skaffade Kejsarankor på sensommaren som visade sig vara fyra hanar av fyra möjliga. Kejsarankorna är så fina, som Pekingankor fast med mössa! Jag fick ju skaffa två Pekinghonor, så jag kunde använda dem med Kejsarna, så jag får fler med tofs! Så nu hoppas jag att det inte bara är översexuelle Hobbe från Gamleby som varit "där". För Hobbe har ingen tofs. Han är pekinganka uti fjäderspetsarna! En av Kejsarna flyttade till Huddinge i höstas då könsfördelningen var solklar. Tre hanar är kvar och Mao Sné Tung är till salu om någon är sugen på att pryda sin ankbesättning med tofsar! Stor fin, vit hane med rejäl mössa!

Då livet ville annorlunda än vad jag själv föresatt mig i unga år, så blev jag barnlös. Men att få bebisar i parti och minut som nu och få titta på förlossningen utan att ha smärtor själv, det är ju ljuvligt! Så med denna hobby är jag kompenserad tusenfalt, med kycklingar, gässlingar, ällingar och kaninungar!

Idag ska jag hem till en väninna som har getter. Jag ÄLSKAR getter! Hon har fått fyra små bockkillingar, varav tre av dem är trillingar! Jag måste dit och titta för att få min getdos och stilla min längtan.

Jag hade get en gång. Jag var less på karlar och skulle ha get och höns och ett torp.

Geta Garbo, en underbar fröken som var mycket speciell. Getter har en tendens att bli just det, speciella. Geta bodde i ett uthus som jag stängde om nätterna. Jag slet en hel sommar på torpet där jag bodde i Enköpingstrakten, med att stängsla in hela tomten med fårnät. Den som har haft get vet att fårnät inte räcker för att få en get att stanna innanför om den inte vill vara där. Och den lärdomen fick jag också. Geta skuttade så vigt över. Som ingenting. Det gjorde pudeln Sture också( som då hette Ramses), och Gotlandshönsen Gullan, Svarta Sarah och Caruso- ja de gick rakt igenom. Den som fick gå runt var jag.

Geta var rund och gó och såg ut att ha ätit upp en medicinboll ungefär. Getter ser ut så. Hela tiden mumsade hon på något och idisslade så där charmigt snett med sin sammetslena lilla grå mule.

- Bäääähääää, sa hon Geta.

Jag hade det jobbigt med mitt diskbråck då, och var hemma mycket hos Geta i början. Och jag var ute mest hela tiden och ständigt var denna underbara lilla getfröken vid min sida. Vi plockade i trädgården, påtade i jorden, snickrade lite. Men ibland måste jag gå in "och pudra näsan" eller äta och då skrek hon i högan sky.

-BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

Hon blev orolig meddetsamma och ville med mig in i torpstugan. In till alla krukväxter och annat man kunde getäta på. Jag ställde upp fönstret så jag kunde prata med henne då jag lagade mat, så hon skulle bli mindre orolig tänkte jag. Men då försökte hon ta sig in istället! Hon skuttade upp på bänken som stod nedanför och var halvvägs in med framklövarna och huvudet innan jag lyckades mota ut henne igen!

-BÄÄÄÄÄÄÄÄ, sa Geta besviket.

När det regnade så stod hon alltid utanför köksfönstret och väntade på mig och gav mig dåligt samvete för att jag kunde vara inne i stugvärmen och inte hon. Då luktade hon som våta raggsockor efteråt, men annars luktade hon inget. Det hade varit annat med en getabock!( Min kompis Ulla har haft en, och jag berättar om honom senare.....)

En dag hade jag mina tre underbara kontaktbarn hemma. Det var helg och de bodde hos mig vartannat veckoslut. Ena brorsan slogs hårt på lillasyster och detta hade för mig blivit ett svårt problem att lösa. Vi hade "husmöte" där barnen själva fick komma med förslag på hur vi skulle lösa det. Bestraffningar? Inte få komma hit? Bara ett barn åt gången? Nåväl, han loooovade dyrt och heligt att han inte skulle slå henne mer hos mig.

-UUUUUIIIIIIIIIII, skrek lillasystern utifrån trädgården. Nu hör till saken att hon inte skrek för minsta lilla, tvärsom. Hon var van att få stryk av brorsorna och när hon skrek så här gällt, så var det allvar! Så jag rusade ut och fann brorsan skamsen och lillasyster grät hulkandes på marken.

Jag har alltid varit aggressionshämmad och haft svårt att bli arg, minst sagt. Men nu brast det! Jag hade gjort allt på pedagogisk väg att hitta lösningar, men nu var hon slagen igen, och jag avskydde när brorsor gav sig på lillasystrar! (Min egen bror hade varit mästare på det!) Så jag ångade fram till hennes våldsamme bror och stirrade stint på honom och röt:

- Jag går inte härifrån förrän du talar om för mig vad i hela friden vi ska göra för att du ska sluta slåss!!! Jag har fått nog av det här, har du förstått det!!

-Mmmm, sa han skamset och skrapade med foten i marken.

Jag stod där länge och stirrade och väntade...

I ögonvrån kände jag att lilltjejen ville mig något. Hon ville säga något, men vågade antagligen inte, för hon hade aldrig sett mig så här arg förut. Jag stirrade fortfarande rakt fram på hennes bror. Det var sommar och jag hade shorts på mig, långa avklippta jeansshorts, samt en blommönstrad klänning som slutade på halva låren. Till slut sa pojken:

- Jag vet inte vad vi ska göra. När hon retas blir jag så arg, så jag kan inte stoppa det..

Jag stod kvar en liten stund, ovetandes om vad jag borde göra härnäst.

Då hördes lilltjejens röst som äntligen vågade prata igen:

-Anna, (de kallade mig så) Geta har ätit upp din klänning!

Jag tittade ner på klänningen. Det var ingen klänning mer, snarare en raffig topp med ojämna fransiga gettuggade kanter, som slutade strax under tuttarna! Där nere stod Geta och idisslade med en bit blommigt tyg i mungipan. Hon hade gått runt varv efter varv och tuggat i sig klänningen jag hade på mig! Jag såg upp på pojken och utbrast:

-Tack ska du ha! Så vände jag på klacken och gick in.

Tutteli

Det här gäller min kompis Ulla igen...kom just att tänka på historien om Tutteli...

Ulla har varit kattuppfödare under tjugo år. Under den tiden blev det ett antal resor till utställningar för att samla på sig certifikat och rosetter och kokarder. En av resorna bar till Halmstad. Flera kattfantaster var med och delade på resan. En av dem var pensionären Märta som lugnt satt i baksätet och bläddrade i expressen i det tilltagande mörkret
-Tutteli! Ropade hon med jämna mellanrum på lite bebisaktigt språk.
-Mjau, svarade en katt från bakre delen av bilen.
-Lilla Tutteli, fortsatte Märta med gäll röst.
-Mjaau, svarade katten.
Detta fortsatte av och till, till de andra passagerarnas växande irritation
Någonstans längs Nissastigen steg stanken av kattskit i bilen. Resenärerna mådde illa av kattskitslukten och till slut bad de Ulla enhälligt att stanna för att kunna kasta ur kattskiten. De hade blivit mörkt och Ulla stannade vid en parkeringsficka. Det var inte en helt lätt uppgift att lokalisera i mörkret vilken katt som skitit i vilken bur. Men efter att ha lyft ur alla burarna på parkeringsfickan så kunde de snart konstatera vem syndaren var. De bytte handdukar i kattburen och packade in burarna igen. De rutinerade resenärerna passade på att kissa och röka och sen iväg. Det var kolsvart ute då de fortsatte sin färd.
Efter en bit ropade Märta:
-Tutteli...
Inget svar.
-Tuttelii, provade Märta igen.
Fortfarande inget svar.
-Tutteliii! Nu var Märtas röst orolig.
-Ulla, det är något fel, hon svarar inte! Tutteli svarar alltid när jag ropar! Märta var nu upprörd.
Ulla tände lyset i bilen och Märta och de andra inventerade snabbt bland burarna och insåg strax att Tutteli var inte där.
-Ahhhhh! Tutteli är inte här! Vrålade Märta hjärtskärande. Hon skakade i nackstödet där Ulla satt och skrek åt henne att stanna.
-Nä dra åt helvete,sa Ulla. Är inte katten med?
-Neeej, vrålade Märta! Hon är inte häääär!Nu var Märta nästan hysterisk.
Ulla svängde av så fort det gick och vände om.
-Kör fortare! Ropade Märta.
Efter att ha kört åtskilliga kilometer tillbaka på den väg de nyss kom ifrån, såg de parkeringsfickan. Där stod en kattbur i kanten med två lysande ögon i.
-TUTTELIIIIIII! Vrålade Märta, överlycklig att se att katten fanns kvar.
Det var bara att stanna och stuva in kattburen i bilen igen och fortsätta färden mot Halmstad och kattutställningen påföljande dag.
Det kan dock tilläggas att det var värt att stanna för, då Tutteli tog sitt certifikat!

Sylviakaka och pungkulor

Måste bara berätta om min kompis Ulla...
Hennes storpudel Jackie hade nedkommit med en kull valpar och en dag skulle det komma valpspekulanter. De hade ringt med ganska kort varsel men Ulla är ju aldrig omöjlig så ”kom ni bara”. I hennes tysthet tänkte hon ” och hur fan ska jag hinna det? Veterinären kommer ju och ska vaccinera alla valparna och chippa dem och kastrera katten och då måste jag ju baka också så jag har något att bjuda på till kaffet”
Ena sonens flickvän var på besök och Ulla satte henne raskt i arbete med att dammsuga och torka golv medans Ulla svängde ihop en Sylviakaka till kaffet. Hon hade också säkert hunnit byta stuprör också om hon behövt för sådan är Ulla, supereffektiv. Veterinären kom halv sex, och valpköparna skulle komma klockan sex. Då var Ulla halvhysterisk för veterinären, den kära Bengtsson, hade ”looovat att komma i tid, inte senare än klockan fem...jag loovar” hade hon sagt. Men så på vägen skulle hon bara titta till en häst...
Nåväl Bengtsson bar in sina väskor i köket i elfte timmen och Ulla styrde sedan in henne till tvättstugan där valparna höll hus. Sex stycken alldeles underbara svarta storpudelvalpar stod där inne och viftade så glatt på sina svansar. Ulla assisterade och Bengtsson besiktade, vaccinerade och chippade och stamtavlorna skulle iskrivas.
”Sådärja, då var det klart då sa Bengtsson” glad att ha hunnit allt i tid.
” Du har väl inte glömt att du skulle kastrera katten” sa Ulla.
”Visst fan, sa Bengtsson och raskt fick de förflytta sig till köket och där gjordes köksbordet om till operationssal. Katten sövdes och Bengtsson skred till verket. Efter en stund var det klart.
”Nu kommer dem” ropade Janicke från köket som stått en stund och tittat ut genom köksfönstret.
”Vaaaaa!” vrålade Ulla, det tillfälliga operationsbiträdet, med viss panik i rösten.
”Jannicke, gå ut och möt dem på gårdsplan, fördröj dem, visa dem gässen och hästarna eller vad fan som helst” ropade Ulla, som var blodig på kläderna och behövde byta om innan hon tog emot sina gäster. Ulla sprang upp på övervåningen för att klä om. Janicke hoppade i skorna och skuttade ut till valpköparna innan de skulle hinna upp på trappan. Bengtsson började plocka iordning på köksbordet. Den sovande katten lade hon på en handduk på diskbänken bredvid Sylviakakan som stod och svalnade, och sedan sanerade hon köksbordet från rakaparat, suturtråd, skalpell och annat operationsmaterial. Ulla kom nedspringande och in i köket, samtidigt som Jannicke och hennes följeslagare kom in i hallen. ”heej och välkomna” sa Ulla med ett teatraliskt utspel, som för att släta över att inom henne rådde fullständig kaos och att hon gärna haft en kvart extra på sig för att få allting klart.
”Jannicke, sätter du på kaffe är du snäll” sa Ulla till blivande sonhustrun. Jannicke for ut i köket och började hälla vatten i kannan. Ulla visade familjen in i tvättstugan där nu inte fanns ett spår av veterinären och även om så funnits, så hade familjen bara ögon för de små liven. Ulla tog sig ut i köket för att kolla läget och där ser hon katten sovandes på en handduk med pungkulorna bredvid sig, alldeles jämte hennes nygräddade Sylviakaka.
”För helvete Jannicke, bär upp katten till sovrummet! Han kan ju inte ligga här!”utbrister en stressad Ulla.
Jannicke gjorde som hon blivit tillsagd och rusade upp med det sovande byltet. Besökarna hade tittat och klämt och känt på valparna och till slut bestämt sig för en. De gick in i köket för att skriva kontrakt och göra klart köpet.Där doftade det hembakt och nybryggt kaffe. Då ställer sig Jannicke bredvid Ulla och väser i örat på henne”Vad gör jag med dem här?”
”Vaddå” säger Ulla oförstående. Men så sänker hon blicken, ner till Jannickes halvöppna näve.
Det hon ser är två blodiga kattestiklar.
”Släng dem, spola ner dem, gör vad fan du vill” väser hon tillbaka, klistrar på sig sitt bästa leende och önskar valpköparna lycka till. Det surras och skrattas och gullas med den lille, pälsvårdstips delas ut, och foder skickas med och till slut är det dags att gå. När valpen och dennes nya familj har satt sig i bilen, inser Ulla när hon står där på trappen och vinkar glatt, att de glömt att servera kaffet.

Morötter på längden och på tvären

Så äntligen svängde det. Rejält! Igår morse hade vi -15 och mitt på dagen var det +2,5! Det stora bekymret nu är att hinna ta reda på så mycket som möjligt av de 60 kilo morötter jag köpt åt kaninerna!!De frös ju i trälådan, och när de nu tinar så startar föruttnelsen...Jag gillar inte att kasta mat!
Som nödläge, har vi ju grannar med 34 Islandshästar! Men ska strax ut och stoppa i frysen det jag kan få plats med. Men 60 kilo är nästan en hel frysbox!! Vi har ätit morötter nu i flera dagar, kokta, skivade, stuvade, ugnsbakta..tycker nästan att framtänderna blivit lite oroväckande långa..
Nä, nu skiner solen så vackert och riktigt talar om med varje stråle, att nu går morötterna åt skogen om du inte masar dig ut snart...
Näsan rinner av denna rejäla förkylning. Får väl stoppa ett par OB i näsan och ge mig ut. Dags att rädda morötter!

Är det över nu?
Denna gastkramande, bitande kyla som gör att jag oroar mig för mina djur hela tiden!!! Nu har termometern hamnat på en mer acceptabel nivå. -6 grader. Det är okej, jag kan leva med det men inte med -18,7. Inte på dessa breddgrader. Visst visst, nu hoppar ni väl på mig och tycker jag ska bosätta mig kring medelhavet eller nåt. För vi pratar ju fortfarande Sverige, och januari...Jag vet. Jag retirerar men jag kan väl få önska!! Önska att det inte blev neråt tio minusgrader mer i år. För jag vill inte ha så kallt mer, för djurens skull.
Ja, om det visade sig att råttorna dog, de hemska råttorna som bär skuld till kycklingnappningen, då en röd liten silkeskyckling med jättehätta försvann. Ja, om det visade sig att råttorna dog av kylan, då står jag ut ett tag till...Men annars lägger jag in en protest!

Det river i halsen och jag börjar bli krasslig. Jag har klarat mig länge nu, men det verkar som om baskiluskerna fått grepp om halsområdet. Inte är det så konstig egentligen då jag varit ute så mycket i denna kyla, med vatten till djuren ständigt och jämnt. Så det får det ju vara värt! Men man blir lite sänkt, opigg, som att gå ner på växeln, tomgång nästan. Nä inte tomgång, inte jag, jag har ju nya projekt på gång idag. Jag ska till kyrkan! Haha, ja det är sant. Jag ska hjälpa till där med att dela ut psalmböcker och hälsa välkomna, kanske servera kaffe eller vad de nu behöver hjälp med.
Sedan jag flyttade neråt från Enköping, till Östergötland vid den Småländska gränsen, har jag bara varit en gång i kyrkan. Då som reporter för den lokala tidningen. Då skulle jag skriva om Svinhults gamla kyrka och blev sittandes på en föreläsning i 2½ timme. Så jag fick min andliga spis då kan man säga.

Att komma till dessa bygder utifrån är inte så lätt socialt sett. Det är svårt att komma in i gemenskaper och det tar tid innan man har byggt upp ett socialt nätverk. Även om man som jag bubblar med alla och bjuder på mig själv. Vår kommun, Ydre, är en av landets minsta med under 3800 invånare. De som flyttar hit kommer hit på grund av kärleken.
Ydre borde starta en fadderverksamhet för de inflyttade. Någon som tar hand om en när man kommer, som visar en runt lite. De flesta flyttar ut och inte in och vi behöver göra något åt det. Särskilt vi som är inflyttade. För de som vi får bäst kontakt med är andra inflyttade. Så att hjälpa till i kyrkan kan säkert ge nya kontakter. Man måste ju vara med lite!
Ja, nu har tankarna seglat fritt, från halsont till kyrkan till Kommuninnevånarantal... Jag ska renodla mina funderingar lite till ett annat inlägg. Nu är det dags att ta en alvedon mot den analkande febern, och pälsa på sig för att gå dagens runda hos djuren.

-18,7....fyyyyy!

Mitt på dagen igår gnistrade solen men det var kallt. -10 och det blev att inse att det skulle bli kallare under kvällen. Så jag packade in vaktelburarna med filtar och trasmattor och gav dem massor av hö att borra in sig i. Lika med kaninerna, de fick massor av mat och hö och vatten också naturligtvis. De har ju päls så de slapp filtarna. Men vattnet frös förstås snabbt.
Under kvällen när jag och sambon satt inne i huset och eldade och höll oss varma, tänkte jag på mina stackars djur hela tiden. Hade jag varit singel så hade det nog varit vaktlar och kycklingar om vart annat i huset! Jag följde termometerns dalande hela kvällen. -18,7 var toppnoteringen och jag lade mig inte förrän klockan var nästan två på natten. På morgonen var det bättre. "Bara -14". Så idag var jag tvungen att kolla först hur det gått för vaktlarna. Jag vet inte ärligt talat hur kallt de tål. Men det gick ju bra inatt trots allt.
Ankorna sprang ut några meter, lade sig och skakade på benen, som om de fått fryskramp i fötterna. Sen ville de in. De gillade inte fjorton minusgrader...Den blå dvärgcochin hönan Betty Blue, Isbarhönan Isabella och Kotten, den dubbelfrisserade blandras hönan, gick ute i snön och pickade helt obekymrat. Men jag körde in dem så det inte skulle bli fjorton minus inomhus också. Det är inte roligt när det blir så här kallt, även om det är vackert.
Inne i huset har jag ju de små dvärgcochinkycklingarna. Men i morse var de en mindre. Lite oväntat, och trist naturligtvis. Men det är bara tre av dem som har riktigt fart i sig liksom, och har haft hela tiden. Så den minsta nu som det är mer "sov" i, räknar jag inte med att den skall klara sig. Den lille lägger sig aldrig ner för att sova. Står på benen och tippar fram på näbben liksom och står så och sover. Kan ju aldrig bli utvilad helt då, tänker man.
Jaja, oron finns där hela tiden för mina små telningar men så är det ju när hjärtat är stort. Kan ju inte hjälpas.
En av kejsarankshanarna är nu till salu. Mao Sné Tung heter han. Född i somras. Det var ju fyra hanar visade det sig. En har blivit Huddingebo, så nu återstår tre. Blir spännande att se om det blir några små ankällingar i sommar med mössa på!

Skidnostalgi och byfånar

Kylan verkar envis. För första gången på länge verkar vi få en riktig vinter. Det hade jag på känn redan i höstas. Snösvängarna kom tidigt och har redan varit fler än vad vi fick på båda de sista vintrarna tillsammans.

När jag växte upp hade jag förmånen att ha föräldrar som tog oss(brorsan & mig) till vintersportparadiset Åre, när det var sportlov. Mammas kusin hade ett tvåfamiljshus i något som heter Vikböle, strax innan Åre som vi hyrde. Varje år.

Det såg ut som ett riktigt kråkslott med stora sprickor i grunden, men låg perfekt med utsikt över sjön. På sjön blev det så tjockt med is att jag minns att de satte upp trafiklysen där. Men det var nog inte jämt, utan säkert då det var dags för Stenmark att köra något stort lopp. För då blev det folk i Åre!

Vi brukade åka dit med en annan familj som bodde i den övre lägenheten. De hade tre grabbar. P, T och A.

En dag stod A i vårat fönster och såg ut. Plötsligt utbrister han:

-Kolla byfånen!

Vi andra ungar rusade fram till fönstret och där nere på vägen gick en gubbe med en sparkstötting. På huvudet hade han en skinnmössa med öronlappar som hängde och slängde i vinden. Vi skrattade gott och "byfåne" blev ett nytt ord i min vokabulär. Min käre bror använde det dock sedan flitigt. Om mig.

Jag fick mina första slalomlektioner av pappan i den ovanpåboendes familjen. Han var nog tålmodig men jag minns att jag var vääääldigt tjurig. Jag ville inte åka slalom. Jag var säkert livrädd för att slå mig då jag inte var så smidig. Har aldrig varit. För jag har alltid varit mullig och ovig. Jag for ofta ut i buskagen och ungträna utan att ha en aning om hur man bromsar.

-Ploga, ropade min privata skidlärare.

Försent. Där satt jag redan intrasslad i grenverket och tjöt och snörvlade.

Men på något underligt vis gick väl informationen in till slut och jag åkte nerför. Det var faktiskt värre uppför sen. Med liftarna. Repliften som var steg 1, gick ju bra. Kalle Anka liften kallades den i den backen vi åkte. Man bara tog tag i ett rep som rörde sig uppåt och så hängde man med liksom. Knappliften var lite värre. Det var som kransen på en skidstav som man skulle hinna få in mellan benen, knipa åt om, hinna se till att skidspetsarna inte låg i kors, och att de var riktade rakt fram, och sen kom rycket....Inte bara en gång missade jag pinnen med skidstavskransen, och inte bara en gång fick jag borsta snön av mig och stå där ensam med skamrosor på kinden som blandade sig med köldrosorna, då jag trasslat ihop skidorna och varit tvungen att släppa pinnen efter att ha ramlat. Men allt detta fick jag snabbt göra ensam. Skidläraren och hans fru var jätteduktiga skidåkare och det var alla deras tre söner också, så dem var inte där jag var, kan jag säga. Nej, de höll sig i andra backar. I röda och svarta nedfarter.

Mina nedfarter hade andra färger. Inte så dramatiska liksom.

Mina egna föräldrar åkte turskidor på gamla trälagg som var från Hedenhöstiden. De såg ut som mahognyskidor, bra mycket bredare än vanliga turskidor, så man kunde ha dem till slalom också. Det hände, ska jag säga att de gjorde mig sällskap en och annan gång i någon nedfart och det jag minns är mammas plogande. Hon kunde ploga hon! Hon plogade först åt höger, sedan svängde hon och så plogade hon åt vänster. Och sådär höll hon på, lilla mamma i ultrarapid. Lika tålmodig som skidlärarpappan varit med mig, lika tålmodig fick man vara då man väntade på mamma då hon skulle ploga sig nedför backen. Men det gjorde inget. För jag slapp vara ensam.

Oftast hade jag en midjeväska, med tunnbrödsmackor med ost, nån festis och en gång minns jag att jag hade en youghurt i. Det var den gången jag skulle åka själv i ankarliften. Suckar vid minnet.

Ankarliften närmade sig hastigt, slamret kom då den åkte runt stolpen och så var den där, och jag var så liten och kort, och den satt så långt upp och jag försökte få ned den och plötsligt stirrade jag på mina pjäxor som var väldigt nära mitt ansikte och jag hängde och dinglade i luften som byfånens öronlappar, och liften bara fortsatte uppför fjället. Folkmassan i liftkön stimmade och plötsligt tog det stopp. Nödstopp.

Någon hjälpte med ner och jag skämdes. Jag hade fått ankarliften att fastna i magväskans band bak på ryggen så jag hängde som en fällkniv. En skåning hjälpte mig sedan så vi åkte tillsammans upp i liften och han var snäll att knuffa mig ur den också på toppen, för även det var svårt. Jag hade alltid en skräck över att behöva följa med liften ner också...

Men nu var jag uppe. Solen strålade och folk satt vid sidan av backen och solade ansiktena. Såg ju skönt ut. Jag kände att jag behövde pusta ut lite efter pärsen i liften. Men hur satt folk? Jag tittade mig omkring. Jo, de hade kört ner skidorna i snön, med spetsarna upp, sen hade de lagt sina glasfiberstavar över bindningarna så det blev en till en sittpinne. Jag gjorde likadant, kände mig världsvan. Här skulle solas! Skidorna ner i snön, stavarna över bindningarna och....krasch! När jag satte mig så gick staven mitt i tu. Bambustavar din idiot, kan jag ha tänkt. Det är fullt möjligt att jag tänkte just det, för jag insåg direkt att jag hade inga glasfiberstavar eller metallstavar. Min utrustning var inte flashig på något sätt, men funktionell. Den dög utmärkt om man skulle använda stavarna till det som de var tänkta att användas till. Dock inte att sitta på.

Nåväl, skamrosorna var på plats i nunan igen och jag borstade av mig snön och tänkte att nu blir det gott med lite matsäck i solen, som plåster på såren. Men när jag öppnade magväskan så var där bara gegg av det som en gång varit en youghurt. Just den dagen var inte så kul. För jag hade inga pengar att köpa något för, och detta var på den tiden då mobiler var stora som portföljer med stora kanalrattar, och inget som var och en gick omkring med. Pappa hade dock en sådan, som vi hade i stugan. Så jag vet hur dem såg ut. Jag fick åka upp och ned, vidare hela dagen med mitt youghurtgegg kring magen, tills klockan var så mycket att vi skulle ses på parkeringen. Dit kom mamma och pappa på sina breda trälaggar från turspåret och någon mysig våffelstuga som serverade varm saft på ett fjäll, och från ett annat håll kom brorsan svischande från någon svart nedfart.

Men det var kul trots allt i Åre. Mycket snö var det. Och jag lärde mig åka slalom. Och idag tycker jag att det är vansinningt roligt, även om jag inte är så duktig. För jag är fortfarande mullig och ovig. Har alltid varit.

Tio små negerpojkar..eller sex små kycklingar...

Tio små negerpojkar skulle gå på bio, en försvann och så var dem bara nio...eller nåt. Imorse var mina sex små bebisar bara fem. En av dem hittade jag igår pipandes på rygg. Det tog på krafterna trots mina upp-piggningsförsök. Imorse var sista andedraget taget...Jag blir alltid så dyster när de små dunbollarna inte klarar sig. De andra som var lite vingliga på benen igår har nu fått fart istället och struttar omkring på sina små duniga kycklingben. Men de är så trötta efter resan ut i ljuset ännu, så de sover mycket under värmelampan. Kokt äggula är serverat men de har inte märkt det. De är helt enkelt för trötta.

Idag har jag gjort rent åt vaktlarna och kaninerna. Hittade några frysta vaktelägg under spånet. De var stora och fulla av sprickor så de åkte i skittunnan. Vaktlarna visar sin uppskattning direkt och ligger och balar sig i det rena spånet, och kutterspånskurrar med sina små näbbar. Mysljud liksom.
Inne hos jättekaninen Sally, tog det tid. Hon har bestämt sig för att hon inte tänker kissa i en kattlåda. Det tar max 2 minuter efter att hon fått in en låda full med spån, så tar hon lådkanten i munnen och vänder raskt uppochned på lådan i ett enda kast! Jag försökte idag igen att ge henne en ren låda, men icke. Sally har bestämt sig.
Därav tog det tid att få rent i hennes bur, då kisset frysit fast! Jag fick hacka och skrapa länge och väl innan det gick som jag ville. Sally, ja hon mumsade lite överlägset på en morot under tiden, sneglandes på matte. Hon såg full i sjutton ut. BusSally.
Väl inne i Ramones bur blev det sprättigt och lite halvbesvärligt att få något gjort. Han är så glad över sällskapet, att han gärna vill pussa på spaden, nafsa i den, nosa på min näsa, göra glädjeskutt i luften så spånet yr, sitta platt just på det stället jag ska skrapa rent på...smaka lite till på spaden...
När kylan ger sig ska jag snickra vidare, så Ramone får sitta vägg i vägg med Flo. Så han får sällskap, av en fin kaninbrutta. För i februari ska de mötas hade jag tänkt. Sådär amoröst liksom. Inte säkert han får komma till, lilla Ramone. Ja, han är liten jämfört med Flo. Hennes mamma är en tysk import och var visst enorm, sa min väninna, som såg henne. Flo och Blixten är exemplariska kattlådeanvändare till min stora glädje. Ramone har inte fattat vitsen heller, likt Sally. Men han kastar inte omkring lådan, eller välter den uppochned. Han bara o-kissar i den. Hoppar förbi den. Över den. I och ur den. Men sitter aldrig och gör-det-han-ska.
Men två av fyra får man ju vara glad för!
Lurar lite på hur morötterna med sina iskristaller kommer må och se ut då kylan ger sig. Ruttnar de då? Eftersom de är tämligen frysta nu...Trasmattan var inte nog i morotslådan. Men kaninerna gillar dem fortfarande. De mumsar glatt trots att morötterna är kalla.
Gav äpplen till hönsen idag, så de har något att sysselsätta sig med. Blandrashönan Kotten, har givit sig i slang med ankorna. Hon är ju som den fula ankungen ungefär, fast tvärsom. Hon ser så fantastiskt rolig ut med sin dubbelfrisserade kostym som spretar åt alla håll, att hon kanske känner sig mer hemma med löpankorna och Kejsarankorna med sina mössor.
Nja, de längtar efter våren nu, alla pippisarna och det gör jag med lite nu. Vintern är okej men detta frysta vatten är drygt.
Men man får ju ta det med jämnmod!
God fortsättning hönsvänner!

Gnistrande kyla

Gnistrande som silverglitter, låg frostkristallerna på marken imorse. -11 grader visade termometern och jag sprang som en yr höna mellan burar och bås, med vatten. Senare idag ska jag skrapa ihop snö åt dem istället, det är ju naturligare på vintern för såväl kaniner som vaktlar. Det är ju inte alltid i vilt tillstånd de har tillgång till rinnande vatten, vid minus elva grader!
Hönsen och ankorna har det varmare och hos dem fryser inte vattnet. Igår fick de ny ströbädd med massa hö ovanpå och alla hönsen kucklade och kacklade av förtjusning! Stackars Gulliver, min vackra och jättetama dvärgcochintupp i gult tvärrandigt, blev utjagade av Putte, den pärlgrå tuppen. Gulliver flög upp på skittunnan som jag bär med mig då jag mockar inne i hönshuset, och satt där och visste inte hur han skulle ta sig vidare. Elaka Putte gjorde hoppsa-steg nedanför där han sprang runt och undrade vart Gulliver tog vägen.
Så när allt mockande och spånande och höande var klart, fick Gulliver och hans gula brudar en egen kuppe. Friserade Lisbeth(döpt efter frissan), Gulan, Lax-Fia, och MajBjörn delade hans natthärbärge. Gullivers förtjusning på morgonen var inte att ta miste på, då han glatt kunde bestiga den förskräckta Gulan, som inte var van vid uppvaktning från Gulliver. Han hade ju mest suttit uppe på taket till Silkenas rede och aktat sig nogsamt från Putte. Men nu var det fritt fram, ingen Putte kunde komma åt honom. Så han klev på med hjärtats lust!
Morgonens inventering av de gula dvärgcochinkycklingarna inne i huset, gav resultatet 6 tuppar av nio möjliga. Kunde vart värre! Och har jag tur som en tok nu, så är det tvärrandiga hönor, åtminstone två av de tre! och det var ju min förhoppning, att få fram fruar i rätt färg åt Gulliver. Håll en tumme! De nykläckta spättade dvärgcochinkycklingarna är idag sex stycken. Då de slarvat med morgongymnastiken lite, så är det tveksamt om alla uppnår vuxen ålder. Men vi får se vad det blir av det. En är ljust ljust grå, någon mittemellan, och två är nästan helt blå. Ska bli oerhört kul att se vad det blir av de små liven. Och nästa gång kläckaren startar, om ca en vecka, är det med ankägg från Pekinganka. Det ser jag fram emot!