fredag 27 februari 2009

Tupp i grytan


En kvinna ringde mig igår. Vi hade visst en gemensam bekant och det var hon som givit ut mitt telefonnummer. Kvinnan skulle flytta in till samhället och kunde därför inte ta med sig sina tuppar. Bara hönorna eftersom de inte har fullt så gälla röster som herrarna i hagen. Men det fanns inte en chans att hon skulle klara att nacka dem. Det går bara inte, sa hon förtvivlat i luren. Kan du eller vet du någon som kan ta dem?
Hittills har jag hållit i tuppfötterna och gråtit när sambon huggit det slag med yxan som skiljer huvudet från livet och kroppen, men aldrig har jag kunnat äta upp mina egna djur. Nähä, i frysen ligger två vaktlar och blir anonyma, men varje gång jag tar i det frysta paketet så kastar jag det ifrån mig liksom, ungefär som om jag bränt mig. Åh nej, inte dem! Inte än....tänker jag varje gång. Undrar hur anonyma dem måste bli?Men jag vill ju självhushålla. Jag vill ju äta mitt eget framtagna kött, bra mycket hellre än något plågat stressat djur från frysdiskarna!
Och nu kom det gyllene tillfället. Någon annans tupp! Utan namn, utan en massa minnen från kycklingstadiet till modig ung tupp, tonårstiden, målbrottet, sexdebuten...ja ni vet. Som hönsamamma blir det ju så nära och personligt när man ger dem namn. Får nog sluta med det. Inte namnge alla i allafall. Behöver trubba av mig, mitt känsliga sinne och blödiga hjärta!
Så jag ringde in till min goda granne E och frågade om vi kunde hjälpas åt. För hon är den som fått våra nackade tuppar innan men nu kunde jag kanske ta och lära mig urtagning och plockning seriöst, och sen tillaga och äta. Om vi gjorde det tillsammans skulle det nog gå. Hon fick den ena och jag den andra..Javisst, jag är inget proffs men det ska vi ju klara, sa goda granne E. Jag ringde tillbaka till kvinnan och lättade hennes börda genom att välkomna tupparna hit. Naturligtvis hade jag nogsamt frågat om det var okej att de inte fick leva vidare eller om det helst var ett nytt hem hon ville ha till dem. Men det var okej, bara någon annan nackade dem. Så på söndagkväll kommer det tuppar så nu måste jag samla styrka. Jag ska in i en ny fas och jag ska lära mig detta!

Kineserna är så små

För någon vecka sedan kläcktes det kinesiska dvärgvaktlar i min kläckare. Japanska hade jag innan och jag tyckte att de kycklingarna var så sanslöst små. Men kineserna är pyttepyttsmå! Kinesiska dvärgvaktelägg är i storlek svenska hallon.
Dem är så små att man nyper sig i armen när man tittar ner i akvariet där de springer runt, de små liven. Lavendelblå till färgen är dem och snabba. De pilar runt med framskjutet huvud som små projektiler. Benen går som små trumpinnar när de svischar förbi. Det är så fascinerande, för när de är sex veckor gamla, så är de fullvuxna och värper egna ägg! Man riktigt ser från morgon till kväll hur de små fjädrarna bryter ut och täcker de små kropparna och innan jag vet ordet av så är de som små sparvar. Vad man har dem till? Tjae.....som vackra burfåglar antar jag för det är väl inte stort mer än en tugga på dem så jag har svårt att se att någon tar sig besväret att slakta sådana småfåglar för köttets skull, men en och annan finns det säkert. Japanska vaktlar är ju en delikatess så det är säkerligen dessa också, men mycket mycket mindre. Här ska de få kuta runt och vara söta och avlas på. De små små pyttepyttäggen är nog i pilligaste laget att koka och skala men man vet aldrig förrän man har försökt! Och jag vill prova allt minst en gång. Här ska inte ångras att jag missade något i livet!

torsdag 26 februari 2009

25 års jubileum med ryggen i år, och då...

.....vänder det förmodligen! Åtminstone mentalt.

Igår var jag till Jönköping efter jobbet, för att träffa en ryggspecialist. Min snälla väninna G följde med som chaufför, då jag borde kallas Vilse istället för något annat. Vi hittade fram till Kinnarps Arena. (Chefen hade sagt innan jag åkte att " det är JÄTTEstort, missar du det är du blind och skall inte köra bil mer"). Så gissa om jag var glad när det tornade upp sig!MEGASTORT! Men man vet aldrig med mig, för lokalsinne fick inte jag någon större portion av. Det är inte alls omöjligt att missa även sådana stora byggnader. Har hänt förr faktiskt. Flera gånger.

Läkaren var rätt ung(yngre än mig hrmphh....) och trevlig och framförallt förtroendeingivande. Min rygg har tittats på ganska många gånger under de 25 åren som den vållat mig smärta och problem. Den har röntgats, känts på, ignorerats också för den delen, bänts på, tryckts på etc.

Igår...igår blev jag nästan religiös.

Jag fick kämpa för att tårarna inte skulle bryta fram av den förståelse och insikt som kom av att den här underbara läkaren, tog sig tid att förklara, få mig att förstå, visa mig hur jag faktiskt ser ut inuti, och hur det skulle varit om inte min rygg var så sliten av alla tunga jobb jag haft. Och att diskarna var slitna och spruckna och att det var 2 till 3 diskar som var aktuella att steloperera ihop, om det skulle vara aktuellt för operation. Han dömde inte, han sa inte nej, han frågade mig. Han vände sig till mig med sina proffskunskaper och ville veta hur jag upplevde det, vad jag ville, hur jag såg på det. Han är ryggspecialist och ryggkirurg och han vet ju verkligen hur min rygg fungerar och vilka följdeffekter det får om jag skulle vilja ha en steloperation. Jag fick se det själv, på de röntgenbilder han visade mig. Som funnits i flera år och som inte ens den förre läkaren sett. Han fick bara ett skriftligt svar och nöjde sig med det. Den här läkaren ville se själv, för han brydde sig!

Jag känner mig så lättad över att jag själv fick chansen att ta till mig hur jag fungerar, hur min kropp reagerar, hur slut min rygg faktiskt är, och vad jag själv kan göra för att det ska bli lite bättre livskvalité, tills att den är så dålig att vi ska fundera närmare på operation.

Försäkringskassan ska utifrån hans utlåtande avgöra om jag ska ha rätt till fortsatt 50% sjukpension, eller om de ska försöka tvinga mig ut i arbetslivet på en högre procent, så att jag då istället får bakslag och blir sämre och kanske inte kan jobba alls. För det är där står jag nu.


Min envishet och starka vilja att jobba är starkare än förnuftet ibland, och vissa dagar har jag så ont att jag gnisslar tänder, men tänker, att det gäller bara fyra timmar idag, det ska jag klara. Men sex timmar är för mycket. På fredagarna måste jag jobba sextimmarspass för att behovet är som störst då för verksamheten. Men det känns. Det gör ont i ryggen, jag är trött i ryggen, det strålar och smärtar ner i foten genom hela benet, det bränner mellan ryggkotorna och jag blir stel. Lördagarna börjar alltid med sviterna av att jag jobbat för länge, och måste gå upp ur sängen vid sex på morgonen. För smärtan gör det outhärdligt att ligga kvar.

De ville nyligen att jag skulle jobba åtta timmar varannan lördag, för att de behövde spara pengar. Åtta timmar hade gjort mig handikappad alldeles och jag hade inte kunnat gå till jobbet mina tre timmar på måndagen efter. Och jag klarar det inte. Jag får inte heller för försäkringskassan. Ändå försökte de tvinga mig. Gav mig skuld och dåligt samvete. Sa att det var enda lösningen. Hur har du tänkt lösa det här då? Jag?..det var inte jag som skulle lösa det. Jag har en lönebidragsanställning för att de ska anpassa min arbetsplats. Dem har inte lyft ett handtag för att anpassa min arbetsplats. Den anpassning som är gjord har min sambo stått för, som ordnade en mjuk matta att stå på vid kassan och som bar in kartonger med tunga varor så jag skulle slippa bära, mina gamla arbetskamrater på Systembolaget som gav mig en vagn att köra varor på, och rehab som gav mig en stol att avlasta mig på. Men min arbetsgivare inkassarerar sina 5800 kr i månaden och har aldrig frågat ens om jag behöver något.

När jag var tvungen att lägga ut 3000kr på arbetsskor med specialilägg, bad jag honom om hjälp. Då ringde han upp Arbetsförmedlingen och frågade om han måste betala det. Nej, sa dem, det måste du inte. Och på den vägen blev det. Han ville inte hjälpa mig alls. Det gjorde mig deprimerad och väldigt väldigt ledsen.

Arbetsmarknaden ser ut som den gör idag och min rygg ser ut som den gör. Så jag biter ihop och längtar hem till mina små hönor som ger mig glädje. Min rygg har gjort att jag inte vågat skaffa barn på grund av smärtorna jag redan har, och jag vill inte straffas för att jag har mina små hönor och ankor att pyssla med istället. Försäkringskassan tycker att om jag kan lägga tid på hönsen så kan jag jobba mer. Men det är inte samma sak. Hade jag haft barn så hade ingen frågat mig om den tiden jag lade på dem.

Hönsen gör att jag kommer upp på morgnarna, att jag kommer igång, att jag ändå tvingar mig till saker som jag egentligen inte har ork och lust till. De ger mig glädje och kunskaper och en livsvilja. De ger mig träning med kroppen. Det är en kostsam hobby men det ger så mycket annat tillbaka!

Jag vill passa på att ge ett fång rosor till min nya privatläkare JW, till G som följde med, till min kära sambo som ALLTID hjälper mig på jobbet med att städa lokalerna varje kvällspass jag har för att jag inte klarar att dammsuga och skura efter ett arbetspass, till min kära vän C som började prata om specialister och till min mamma o pappa som hjälper mig finansiera privatläkarvården. Tack!

Jag är oerhört tacksam och lättad idag, för nu vet jag hur jag ser ut och varför det gör så ont hela tiden. Det blir lättare att acceptera varför jag inte kan simma längre, springa, cykla, gå i skogen, stå still, aldrig klara en mässa/stadsvandring och konsert mer..

25 års jubileum i år med ryggsmärtor och nu förstår jag äntligen varför!

måndag 23 februari 2009

Fröken Flo och Stampe

Igår skuttade Fröken Flo gladeligen in i kattburen och jag stängde luckan. Petade in en morot så hon skulle ha lite färdkost och sen bar vi iväg till Eksjö. Ryggen var inte rolig men nu var det ju Flo som skulle paras och inte jag, så det skulle nog gå bra.
Hos jättetrevliga M och hennes sambo välkomnades vi och gick in i lagården. Kattburen vägde sina kilo för Fröken Flo är en kanin av rasen Belgisk Jätte. Och hon brås på sin enorma moder från Tyskland. Så det är ingen liten dam. Men väldigt fin. Väldigt vit och fin. Albinovit liksom, där bara ögonen är av annan färg. Röda. Normalt sett har hon en ljus ring runt det röda men nu var hennes ögon alldeles glödröda och uppspärrade. Vilken snygging som satt där i hörnet i hästboxen! Stampe....
Stampe är också en Belgisk Jätte, men svart och vit fläckig som en scheck. Svartband längs ryggraden, svarta öron och svart runt nospartiet. Fröken Flo skuttade ut ur buren och vips så låg hon i torvströet nertryckt under Stampes tyngd på säkra 8-9 kilo. Det tog nog bara 4 sekunder innan svanstippen skakat färdigt och vi skrattade hysteriskt. Stampe visste minsann hur man kurtiserade vackra damer som fröken Flo! De var så snälla med varandra och Flo gjorde inget motstånd och visade inga som helst tendenser till att vilja fly. Men hennes vita päls blev mer och mer brun av ströet och hon var inte fullt så fläckfri och vacker, när hon fick motas in i kattburen igen, två timmar senare för hemfärd. Stampe var helt slut vid det laget och flämtade snabbt.
Nu håller jag tummeltottarna för att Flo var brunstig och mottaglig för Stampes uppvaktning. Det lär märkas om ca 30 dagar! Spännande!

torsdag 19 februari 2009

Bolag i förskingringen

Ett stort vitt kuvert från Östgöta Brandstodsbolag damp ner i brevlådan endera dagen. Igår kväll satte jag mig att sprätta upp det. Det var en översikt över min pensionsförsäkring som jag skaffade som egen företagare 1997 då jag drev mitt skomakeri i Östhammar. Översikt. Insikt snarare! Insikt om hur förskingringsbolaget ser till att jag får hamna på ättestupan som gammal.

På ett år har den sjunkit med över 30%. TRETTIO %!! En hel tredjedel är borta! Dessutom har de dragit avkastningsskatt. Jag har ju inte fått någon avkastning! Detta tycker jag är så upprörande. Hur kan de gambla så med folks pensioner? Vore ju bättre att köpa guld. Guldtackor. Vad kostar en sån?Här ska det till att se om sin ålders höst, för om fem år blir jag väl skyldig bolaget. Avkastningsskatt, för att det inte finns något kvar. Kastat. Avkastat. Aha....det är så det är, en slag sophämtningsavgift! Jag får betala för att de portionerar ut mina pensionspengar...Ja, då känner jag mig ju genast lugnare. Sådana avgifter måste man ju betala. Så inte det drabbar någon som måste ta hand om alla miljoners miljoner som skulleligga och skräpa annars. Avkastning. Hästar kastar av...Ja det är nog så dem menar. Avkastad från jordklotet, utför ättestupan. Det är det som de tar betalt för nu. För när det är dags så finns ju inget kvar! Ättestupeskatten.

Idag kläcks det kineser!

Åh så spännande det är att vara aktiv äggkläckare! Eller, äggkläcksinnehavare med ägg i som skall till att kläckas.
Jag fick ägg av kinesisk dvärgvaktel som jag lade in för dryga två veckor sen. Och dryga veckor har det varit! Äggen är små, väldigt små. Som hallon. Inga svulstiga genmanipulerade BelgianBluehallon utan vanliga svenska vildhallon. Väldigt små alltså för att vara ägg. Väldigt små. Så små att man inte kan förstå vad det är för något som ska kunna komma ut ur dem livslevande.
Humlor säger folk.
De är som små humlor. Låter ju inte klokt med så små kycklingar, men jag förstår ju att de faktiskt måste vara just så små. Humlesmå!
Jag hade givit upp om humlorna. Trodde att de kanske inte klarat transporten hit eller något. Tänkte nyss att om det inte blir små humlor idag så stänger jag av kläckaren imorgon. Så gick jag upp på övervåningen alldeles nyss och skulle kasta ett skeptiskt getöga i kläckaren. Denna dag inte ett liv, som sambon brukar säga.
Lade näsan tryckt mot plastglaset, stirrade och stirrade. Inte minsta lilla rörelse såg jag. Men..låg inte det där ägget lite åt andra hållet igår? Tittade så jag trodde jag såg i syne på alla ägg och då såg jag det. En pyttepytte liten skalbit stod ut från ett ägg och runt det var det ett litet litet hål! Någon liten humla var på väg ut!!! Den lever! Åh så spännande! Känner mig plötsligt varm i kroppen fast det bara är 14 grader i köket. Små humlor! Små humlor! Ja, kanske bara en. Men hoppas den får några syskon. Det blir ju så ensamt annars. Inget är som väntans tider...Långsamt, tålamodskrävande, frustrerande, men ack så härligt när väntan är över och man får bli surrogatmormor igen. Den här gången till humlor. Små kinesiska humlebebisar!

onsdag 18 februari 2009

Småfä...


Vi håller på att bilda en förening. Ja, naturligtvis handlar det om höns, ankor och andra fjädrar i huvudsak men också...småfä....
Är inte ordet vackert? Jag "fick" det av en bekant igår och det har jag gått omkring och rullat på i munnen som en karamell. Det smakar gott! Och jag blir glad av det. Småfä.. ett gammalt norskt ord, ska det visst vara. Fähus, fäbodar, småfä...
Småfä är välkommet i vår förening! Då menas mindre djur såsom kaniner, getter etc. Såna djur som många hönsfantaster också har, fast man inte vet om det. Men nu ska vi ta reda på det. I vår förening.
Föreningen som vi ville skulle heta Sporren, men som vi upptäckte att Svenska RasfjäderfäFörbundets klubbtidning redan hette. Så det fick bli Grodden. Ja, plopp så föddes Grodden- föreningen för främjande av småfä och småbruk så har vi bakat in allt mellan himmel och jord nästan som vi ska kunna fördjupa oss i. Härligt att slippa begränsningar!

Några av oss mjölkar en get nu och gör ost, och andra vill lära sig. Någon annan kan göra en flöjt av ett gethorn, hur spännande är inte det? Det vill i alla fall jag titta närmare på. Sticka sockar vill jag kunna! Slakta kanin måste jag lära mig fast jag är inte så sugen...
Slakta en vaktel kan jag och det kan jag lära någon annan...Jag har en granne som är fashionabel på att göra ostkaka och det ska hon få lära oss andra...sådär är det i Grodden..vi ska samla kunskaper och sprida dem. Jag kan få fram söta ankällingar i min kläckare och hålla liv i dem vecka efter vecka och det kan jag dela med mig av! Kan faktiskt dela med mig av ankägg också..

Välkommen du också till Grodden, vi startar på fettisdagen, 24/2 kl 17.00 på Cafét i Österbymo. Nästa möte kanske vi är på en bio nära dig! Eller i någon annan mer passande lokal!
http://www.grodden.dinstudio.se/

måndag 16 februari 2009

Prima ballerina

Igår kväll när jag tittade till pullorna och ankällingarna en sista gång, så såg jag den yngsta knallgula dvärgcochinhönan i taket. Ja, hon satt för natten, på gummisladden till värmelampan som hängde över ankungarnas bur.
Den gungade inte nåt. Helt still satt hon, min lilla prima ballerina! Sladden hängde i en båge, och blev som en gunga men hon hade en otrolig balans, den lilla hönsfröken! Alldeles still satt hon! Men för säkerhetsskull lyfte jag ner henne, så inte sladden skulle åka ur, och det skulle bli kallt åt ankungarna, och hönan skulle drasa i golvet. Så hon fick en annan pinne att sitta på. Men det var en vacker syn, de vill jag lova!

Rygg bytes mot bättre begagnad

Det tog mig tio minuter att rulla ur sängen idag. Åt vänster gick inte alls, så det fick bli åt höger, men det var tufft, för ooooohhh så ont de gjorde.

Jag är van vid smärta. Har haft ont sen jag var fjorton och var med om en bilolycka en lördag, och sen cykelolycka på måndagen. Hamnade på sjukan med hjärnskakning, trasiga brallor och stort sår på näsan. Det var på den jag landade då cykelhandtaget hakat fast i fickan på min kompis jacka, då jag tolkade efter hennes moped. Inget smart alls. Det man inte hade i benen fick man på näsan skulle man kunna säga.

Sen fortsatte det. Tunga jobb. Vårdsvängen, ryggskott på ryggskott som tjugoåring. Jobbade på Pressbyrån i Östhammar där vi var utlämningsställe åt Systembolaget. Tror dem drack med båda händerna i Roslagen faktiskt för ryggen gick åt fanders där med. Hundfoderfabrik var inget drömjobb heller för denna trasiga rygg. Inte återfall i vårdsvängen på flera år heller



När jag så var 33 small det ordentligt. Då satt diskbråcket där som en fläskläpp och det har jag fått leva med sedan dess. Vad jag gjorde? Jo jag drog en liten kille i pulka och gick och tittade bakåt på honom hela tiden och denna sneda ansträngning gjorde att jag dagen efter inte kom ur sängen. Det var fruktansvärt så hjälplös jag blev. Kunde inte sitta, inte böja mig, inte klä mig, knappt gå på toa. Mamma fick komma som påklädare och vips så hade jag en massa hjälpmedel i lägenheten. Såna som pensionärerna hade som jag jobbade hos. Toaförhöjning, strumppådragare. Det såg ut som om en 80 åring bodde där, men det var ju bara jag. En frånskild 33 årig kvinna som var oerhört tacksam över att ha sin mamma bara 6 kilometer bort!

Operation? Ja tack om det skulle göra mig bättre, men läkarna vill inte operera så länge jag inte kissar på mig och har känsel kvar i benen. Två dagar efter att diskbråcket brytit fram, skulle jag flyga till en väninna i Oslo. Flyga är så coolt, så det fanns ingen anledning att avboka. Start och landning är den häftigaste känsla jag vet, så flyga skulle jag. Det var bara det att jag inte kunde sitta. Men det skulle de säkert förstå på planet.

Nä, så fungerar det inte. För man måste sitta på planet när det startar och när det landar. Så med tårarna forsande nerför kinderna när centrifugalkraften sög mina kinder närmare ryggstödet och avståndet från jorden tilltog, så bet jag ihop om smärtorna allt vad jag kunde. Och så fort det plingade till i skylten med bälteslåset på, så reste jag mig och stod sedan hela vägen till Oslo.



Efter några smärtsamma dagar hos min väninna med promenader i vackra Oslo så hade jag träningsvärk dessutom. Andra delar av ryggen hade fått slita då jag hade så ont och det var fruktansvärt att behöva glida ner i en någorlunda sittande ställning då jag skulle flyga hem igen. Och när planet startade så svimmade jag av på grund av smärtorna. Och så arg jag blev då jag vaknade uppe bland molnen och hade blivit snuvad på en flygstigning! Kunde de inte vända och göra om det? Nä, nu var det bara raka spåret till naprapaten i Enköping.



Jahapp. Så smärta är min vardag. Men man lär sig leva med den. Som att ha en inneboende som är skitjobbig men som trots allt betalar hyran, så man är liksom tvungen att stå ut.



Efter många turer hos olika läkare har jag nu halv sjukpension. Tidsbegränsad dock, men ändå. Ingen som är arbetsför kan nog förstå hur det är för en arbetsnarkoman som mig, att inte kunna ha två-tre olika jobb mer. Inte ens ett på fulltid. En lönebidragsanställning på halvtid. Alltså, någon får betalt för att jag ska jobba hos dem. Sånt kan knäcka en stark person som mig själv. Det är straff nog att inte våga skaffa barn med den här ryggen, sen ska man inte kunna ta de jobb man vill mer. Och min fritid då?

Simma..nehej, koordinationen fungerar inte längre och ena benet släpar i vattnet. Hur läskigt känns inte det för en som faktiskt tävlingssimmat? Gå på museum, konserter, vandra i gamla Stan i Stockholm är också på struken-listan. Stå tio minuter i kö på affären göres inte heller smärtfritt. Jag kan inte ens cykla längre! Och hela tiden ska jag försvara mig! Inte en sjukdag på jobbet på ett och ett halvt år, utöver det revbensbrott från bilolycka nr 2. Jag har bitit ihop för att det är så ont om folk på vårt jobb. Korta arbetsdagar ska en envis som jag klara av bara. Men idag går det inte. Hur mycket tabletter jag än ätit i helgen så går det inte. Jag stirrar på vedkorgen och undrar hur i helsike jag ska få in ved idag. Ute är det minus 7.

Hur länge kan hunden hålla sig innan han måste ut. Hur går det om han börjar hoppa och busa som han gärna gör när det är snö ute? Ankbebisarna som sovit i hönshuset i natt för första natten. Lever dem? Hur ska jag ta mig ut till dem? Och min käre sambo jobbar ju och goa grannen är i Afrika...Afrika, hur långt bort är inte det? Och min mamma bor inte längre bara 6 km bort. Nä, nu är det 32 mil emellan oss. Och snart måste jag ringa till jobbet och meddela att det inte går. Att jag inte kan ta mig dit idag. Att jag förmodligen inte ens kan sätta mig i bilen...

Om två månader går min pension ut och Försäkringskassan vill att jag ska jobba mer. Jag vill jobba mer, men kan ju inte. Och i själen gör nog den insikten lika ont som i ryggen just nu. Ännu en gång ska jag behöva försvara mig och utredas. Hur kan man utreda hur ont någon har? Efter 24 år med smärtor i ryggen så syns det inte ens utanpå. Inte varje dag. Men idag gör det det. Men idag har jag ingen läkartid...

måndag 9 februari 2009

Ankbebisar


I förra veckan blev jag lycklig ankmormor! Jodå, hela sju stycken blev det, men de är bara sex nu. En dog oförklarligt.

Men jag gläds åt de sex syskonen som springer omkring i hamsterburen i rummet bredvid vårt sovrum. Haha, jo, det är klart att man har bebisar i rummet närmast sitt eget! Bara tanken på att de skulle bo i hönshuset är för mig totalt främmande. Jag skulle inte ens övervägt möjligheten. Nä, inte kommit på tanken ens.

Men jag vet hur det blir. Veckorna går alldeles för fort och väldigt snart får inte sex ällingar av Pekingtyp, plats i hamsterburen med praktiska plexiväggar som man kan torka av, utan måste flytta in i den stora kaninburen som bara har galler. Väldigt opraktisk bostad för just ankor. Ankor=blött! Ankor stänker, ankor plaskar, ankor ääälskar att bada i allt som är blött och snaskigt. Och det blir det fort med små ankor.

I botten av hamsterburen ligger en frottéhanduk som bytes varje dag, men nu räcker inte det. Inte en gång om dagen, för då skulle det bli så blött o kallt om de små magarna att de snart skulle vara förkylda allesamman. Och jag tror inte chefen godtar att jag är hemma för vård av älling. Nä, är rätt säker på att han inte tycker det är okej. Han har nog inte upplevt ankstadiet. Där jag är nu. Ankbebisstadiet. Helt underbart att vara där.


I fjol kläcktes Ville. På självaste långfredagen blev jag gåsmormor åt en underbar, ensam liten gässling. Han stal mitt hjärta totalt och jag bar omkring på honom under hakan inlindad i en handduk. Ville fick bo i hamsterburen i rummet bredvid sovrummet han också. Och sen i kaninburen. Det var inte roligt alls efter ett tag. Kära sambon höll på att bryta ihop. Hans näsborrar har nog tagit mindre skada än mina genom åren, för han tyckte att det stank hos Ville.

-Det stinker inte alls. Han är ju bara en bebis!

-Han är en gås! svarade sambon och man har inte gäss inomhus!

-Men han är ju liten! Och alldeles ensam! Ute i hönshuset är det ju kallt, och de andra skulle mosa honom! Det går ju inte.

Så Ville fick bo kvar tills han var fyra veckor gammal. Jag gjorde rent flera gånger varje dag. Hängde upp lakan runt buren, för Ville älskade också vatten. Ville stänkte och plaskade och blötte ner och ju längre tiden gick så blev jag mer förstående till sambon. Man ska inte ha gäss inomhus.

Första natten Ville skulle sova i en box med värmelampa ute i hönshuset kunde jag knappt sova. Stackars Ville. Så kallt och ensamt och läskigt det måste vara, tänkte jag där jag låg och bet på kuddhörnet. Tänk om det kommer en mus och skrämmer honom! En massa nya ljud, hönsen som säkert snarkar ljudligt om nätterna, och på morgonen sen! Vilken fasa då tuppen Conrad skulle sätta igång! Ja, så där for mina tankar och på morgonen fick jag brått ut för att titta till den lille. Ville reste sig under värmelampan där han låg i halmen, när jag kom in. Han blev glad att se mig, men han verkade lugn. Väldigt förnöjd faktiskt och jag kunde sätta ner nerverna lite. Andas ut. Sänka axlarna. Puhhh, allt hade gått bra!


I samma vevea kläcktes gässlingar igen. Den här gången blev det fyra. ABBAgänget kallade jag dem. De var ju fler och tog mer plats så de fick flytta ut ur huset redan efter fjorton dar. In till Ville. Och det var så härligt att se, hur han månade om de små! Han passade på dem och adopterade dem liksom. Han var en jättebra barnvakt Ville, min allra första gåsbebis. Bilden jag bifogar kallar jag Gåsmiddag.

lördag 7 februari 2009

Vänner och kramar

Jag har alltid haft lätt för att få kontakt med människor och svårt att stryka någon jag mött, ur min adressbok. Julkort brukar bli en kostsam historia för mig således.
Jag flyttade från familj och vänner och mina älskade kontaktbarn i november 2006, 32 mil bort. Till Östergötland, på gränsen till Småland. Till Kommunen Ydre där Andrew Peterson kom ifrån, mannen som var förgrundsgestalt till Karl-Oskar i Mobergs utvandrarserie. Här gick jag som nyiflyttad och arbetslös och nykär, och begrundade alla stenrösen som handplockats av någon arbetsam bonde och hans barn. Barfota, kanske i handgjorda trätofflor i Askträ. Varje sten, förflyttad för hand. Stenriket....
Karl-Oskar och Kristinas historia hade jag just påbörjat att läsa vid flytten hit, så jag var väldigt inne på dem då. Andades samma luft som de en gång gjort, beträdde samma jord, besåg samma natur. Vitsippsbackar, stenrösen, kohagar, ladugårdar, torpstugor och vattendrag. Jag blev ett med landskapet då och flyttade in med hela mig.

Jag skrev mängder med brev till de jag flyttat från, fick något svar ibland, men allteftersom tiden gick, tunnades svaren ut. Många blev glada för mina brev men "kunde inte skriva"själva. Analfabeter är nog ingen av mina vänner vad jag vet...
Out of sigt, out of mind...
Men ni är kvar i mitt hjärta och i min adressbok och även om mycket vatten hinner flyta under broarna så hoppas jag att vänskapen står sig!

Jag har vänner som jag också är dålig på att höra av mig till i perioder, men som känns mer som riktiga vänner för att vi bara fortsätter där vi slutade sist liksom. Så finns det dem som skickar ett hjärta i mailen om att de inte vill glömma mig under 2009...Ett sånt hjärta fick jag idag av min vän Maria.
Hon var praktikant hos mig i mitt skomakeri i Östhammar under -90 talet och vi hade oerhört roligt ihop! Hon var min egen "sprätt". Jo, alla skomakare borde ha en! En som sprättar upp alla gamla sömmar i dragkedjor som skulle bytas! Det gjorde Maria.
Men hon gjorde så mycket mer. Pyntade, putsade skor tog emot folk i butiken, alltid med ett leende! Hon drömde om att bli skodesigner och det kan jag säga att världen har missat en förmåga här! Så om någon letar efter en driftig tjej med smak för färg och form och kreativitet så hör av er, så ska jag foga ihop er! Och till Maria vill jag säga, tack för att du finns och för att du inte släpper taget, trots att det är flera år sen vi sågs, för du betyder massor för mig!

Till alla mina vänner, nämnda eller onämnda, skriv gärna en rad i gästboken då ni är inne på hemsidan ( http://www.annakarin.dinstudio.se/ ), så vet jag att ni tar del av mitt liv med djuren, trots att ni är långt bort. För det är ju främst det den är till för hemsidan!
Till min vän Carmen, som skulle köra mitt i natten om jag behövde hjälp, tack för att du finns och är den du är. Det finns inte ord för vad du verkligen betyder för mig, men jag hoppas du kan känna det!
Till min vän Gunnel, bland getter, kaniner och kycklingar, tack för din vänlighet, kunskap och härliga humor. Du tillhör också den kategori vänner som jag känner, att jag kommer ha livet ut. I var sin gungstol på hemmet kan vi sitta och bläddra i en gammal hönsbok på vår ålders höst och minnas raser vi haft och hur äggen såg ut...Jag har massor att lära av dig och jag är törstig på kunskaper i självhushållning, göra ost .mm.

Till min nya bekantskap bland höns i Sörmland, kram till dig också!
Elvy, Anette, Gerd, Angelica och Monica i Ydre, kram till er!
Jag har många fina vänner, men som bor långt bort och jag skickar en kram till er, Ewa i Östhammar, Ulle och Aydan i Bålsta, Helena och Ulla i Enköping, Mia i Malmö, Anna i Skokloster, Ingrid i Stockholm, Annvor i Alunda, Janicke i Norge, Christer i Göteborg, gulliga Solveig i Falun(extra mormor), och naturligtvis kramar till barnen och ungdomarna som jag saknar så det värker! J, N, R, D och M.
Mina brorsöner Robin och Tobias får här också en varm kram från sin djurtokiga faster!(Chabo hönorna heter nu Whisky och Cognac som ni ville!) Och min sambo och mina föräldrar, för att jag älskar er mest i hela världen!
Jag är lyckligt lottad, som får leva min dröm med djuren, uppleva ankungar, kycklingar och kaninbebisar på landet, känna sig älskad och ha vänner! Tack alla ni som gör mitt liv!

fredag 6 februari 2009

ällingavällinga vattenspruta

Sju stycken blev det! Sju ulliga gulliga plattfotade pekinganksällingar! Gissa om jag går här och skrockar som en annan höna, av stolthet! Mina första ankbebisar är det. I fjol fick jag nöjet att uppleva gässlingar och alla kycklingar till trots....ankor och gäss måste ha de sötaste djurungarna i världen! De har nu ett litet glasfat med låga kanter där det simmar finfinhackad sallad i vatten. Och det är kalas för små ankbebisar som kan mumsa själva. Så länge det plaskar så funkar det! För ankor och vatten hör ihop! Dem är verkligen i sitt rätta element när de stora fötterna får plaska omkring i vatten. Och näbbarna silar sallad genom lamellerna. Underbart, skrockar jag vidare!
Men killingar får också mitt hjärta att svälla som magen gör på julafton lagom till Kalle-Anka när 7 sorters varmrätt slunkit ner på en bädd av gröt och nötter och clementiner. Killingar är ju fantastiska, och en vacker dag (ja kära sambon jag kommer inte låta bli getter livet ut!) blir det get igen. Jag bara måste få uppleva killingar, och att handmjölka och att göra getost. Jag har nog varit en liten gumma på Kreta i ett tidigare liv som broderat vita dukar och som vallat getter i bergen på den gästfria ön i Medelhavet. Jo se det tror jag visst det! En liten knubbig gumma i svart, med rynkor efter att ha kisat mot solen i hela livet. En sån har jag nog varit. För på Kreta känner jag mig väldigt hemma, särskilt bland getter och bergen och vitbroderier!

Nu halkade jag ur spår från ällingarna men så blir det lätt nu för tiden med allt för många järn i elden, eller ägg i kläckar´n, hur man nu vill. För i kläckaren ligger ägg av kinesisk dvärgvaktel, spättad dvärgcochin, två Isbar, ett maranägg, ett från vit dv cochin, lohman, röda silkes, peking anka och löpanka! Tror ni jag kommer gå här och skrocka till jag spricker eller? Finns nog risk för det när det poppar i skalen här.
Jag är mitt inne i högsäsong för kläckning och vill försöka få fram lite till vår Hönsbytardag den 9 maj. För jag har haft väldigt mycket kostnader för djuren sista året, med dyrt foder, kläckare, Anticimex, förlust av djur till råttor o räv...så jag gör ett försök att berika världen med några nya individer! Och jag utlovar bilder på de små ällingarna så småningom, för vackra saker ska man dela med sig av!