fredag 9 juli 2010

Tidningsmurvel

Ja så har en dröm gått i uppfyllelse, eller bara utökats egentligen. Jag har ju faktiskt skrivit för tidningen i två och ett halvt år. Men då en helg i månaden och lite extra ibland. Nu har jag jobbat heltid i en vecka först på centralredaktionen och nu en vecka på en annan lite mindre redaktion, men ändå mycket större än den jag är van vid.
Jaghar haft fördelen att ha en mentor på båda ställena, arbetskamrater, morgonmöten där vi går igenom tidningen tillsammans som vi skapade igår. Och där vi bokar in jobb med fotografen för dagens uppdrag.
Det har varit så lärorikt och roligt! Jag har varit lycklig varje dag, växt verkligen och blivit mycket säkrare på tidningens datasystem. Vilket också gör att jag är bättre rustad inför de fyra veckorna jag ensam skall leta nyhetstoff på den lilla, lilla redaktionen som allra först gav mig chansen! Nja, som sextonåring började jag ju faktiskt skriva för Uppsala Nya Tidning...

Första veckan sov jag 7 timmar från måndag till fredag. Det var varmt inne, myggor, knott och irriterande flugor höll mig vaken, plus ett adrenalinöverskott av all den glädje jag hade från jobbet. Adrenalinet var ju det som gjorde att jag orkade ta mig igenom hela veckan också.
Nu är det dags för en helg "hemma", och på söndag är jag inlånad till ännu en redaktion. Många mil att köra, men så bra att visa upp att man vill och kan och är att räkna med.

Det blir långa dagar när man har en och en halv timmes resväg enkel. Men just nu är det värt det. Men det skulle inte gå i längden. Nu under sommaren har jag hjälp med hundar och de andra djuren, men annars vore det svårt att lösa utan att flytta närmare.
Vi får se tiden an vad som händer.
Jag kommer leva på detta länge om det inte blir något mer utav det, för det har berikat mig massor. Verkligen.
Jag tänker mer som en reporter och intervjufrågorna kommer mer naturligt till mig nu, jag vågar ta för mig mer och det känns jätteroligt!

När jag var liten frågade en granne mig vad jag ville bli när jag vore stor.
- Journalist, svarade jag blixsnabbt.
-JOURNALIST!!! Skrek han åt mig. En sådan där jävel som kan kliva över lik för ett scoop? En tidningsmurvel?

Jag glömmer det aldrig, Hans avsky.
Jag tror jag var sju år då. Jag visste inget om murvlar eller likövergångar. Det enda jag visste var att bokstäver var det mest spännande som fanns och att skriva dem...Men det miste lite av sin forna glans den dagen, blev lite naggat i kanten liksom, laddat med något fult..smutsigt...men förblev med min dröm.
Nu är jag fyrtio och har levt min dröm i fjorton dagar och är tacksam för det! Oerhört tacksam, och nu kan jag bara bli bättre!