torsdag 27 augusti 2009

Upp.....ner

Imorgon fredag ska det ske...ballongresan vi väntat på sen april! Hoppas nu det inte blir för kraftiga vindar bara så det blir inställt...igen. Vi flyger med Uppner i Stockholm. Kolla deras sida och tänk på oss kl 16.00! www.uppner.se Återkommer med bilder och kommentarer!
Tjoho/ Anna-Karin

söndag 23 augusti 2009

På nya uppdrag i tidningens tjänst















Idag har jag kört som en tok på grusvägarna. Hundstackarn hade nästan benen i kors när jag kom hem efter att ha varit på två uppdrag för lokaltidningen. Jag kan ju lika gärna dela med mig här av det som insupits i skogarna idag. Först var det lite kyrklig bevakning.....

De gamla kyrkstallarna som troligtvis byggts i samband med att den nya kyrkan i Svinhult byggdes, omkring 1870, återinvigdes dagen till ära. Stiftsantikvarie Gunnar Nordanskog var på plats och talade varmt om Svinhultsbornas betydelse för svenska kyrkan. De hade erhållit en stor summa pengar för ändamålet och nu stod den där, den långa längan i faluröd skrud, redo att ta emot hästarna som kört församlingsborna till kyrkan....






Nu blir det nog ingen större trängsel i spiltorna då hästar inte är en vanlig syn "these days" kring kyrkorna, men om det skulle dyka upp en trött kuse där, så får han garanterat tak över huvudet. Kyrkan bjöd på ostkaka från Brostorp och kaffekön ringlade sig lång.








Och sedan for jag vidare ut till Ön i Ydrefors för det hade kommit ett brev..... När jag tagit mig över den lilla bron och parkerat bilen på gårdsplanen kommer en brett leende kvinna mig till mötes. Hon heter Sriyani och kommer från Sri Lanka och det var hon som skrev brevet som gjorde att jag bara måste ta mig hit. Redaktören visste att detta var min typ av uppdrag, så hennes brev hade jag nu i handväskan och det hade berört.
Sriyani ville till Sverige och hennes lillasyster var redan på plats. Hon hade gift sig med en äldre svensk man och hela familjen hade sagt nej. Det lilla landet Sweden låg ju så långt bort! Så pappa Simon hade vänt sig till en astrolog som skall ha sagt att hela familjen skulle bli lycklig om flickan flyttade till Sverige. Så blev det. Sriyani pluggade svenska redan 1987 men kom hit först 1993.


Idag är hon så duktig på språket att hon översatt en barnbok från svenska till srilankesiska.
Pappa Simon blev dock kvar, och är 97 år idag och still going strong enligt Sriyani. Han är örtmedicinskt kunnig och kallas för cocosläkaren, då han kan bota diverse åkommor med olika beståndsdelar från cocosträdet och dess nötter.


Sriyani fick 2007 besked om cancer och fick genomgå cellgiftsbehandling. Under behandlingstiden bröt hennes pappa lårbenshalsen och hon kände att hon var tvungen att vara på plats vid hans sida. Så hon avbröt behandlingen och reste till fadern och fäderneslandet. Om hon skulle dö i Sverige eller på Sri Lanka spelade ingen roll, men hon behövdes vid sin faders sida. På plats kunde hon bara mata honom och se till att den sköterska de anställt, gjorde det hon skulle för fadern.

Väl hemma igen började hon jobba som undersköterska igen och på grund av för stor arbetsbelastning ådrog hon sig magbråck vid tunga lyft på arbetet. Hon blev friskförklarad från cancern men fick opereras för bråcket istället. Hon väntar fortfarande på nästa operation. Under tiden kan hon inte göra så mycket utan är beroende av barnens goda hjälp och starka kroppar. Tack vare dem har hon nu potatis som växer i landet, persilja, chili, lök etc. Trädgården är hennes terapi och stora glädje. Glad är hon Sriyani, så glad att man blir glad att få vara nära henne! Hennes godhet känns i varje fiber och jag laddades verkligen av positiva energier av henne. För en underbar människa!

I sitt gamla hemland hade hon jobbat på posten. På kvällarna var det så lugnt att det fanns gott om tid att brodera och hon blev en duktig sömmerska. Hennes syster skickades på utbildning som skräddare och lärde sig tillskärning etc, och Sriyani som var törstig på utbildning lånade med sig systerns skolböcker till postkontoret, där hon läste sig till sömnadskonsten.
*****
Skanska var i Srilanka för att bygga en bro. En av fruarna till Skanskas entreprenörer beställde två klänningar av Sriyani med massor av broderier på. Sriyani visste inte vad sådant kostade i Sverige och damen lurade henne, genom att bara betala 500rupier för klänningarna.

Men Sriyani är inte bitter, tvärsom. Hon är kvinnan som hjälper andra med glädje, och som saknar sitt arbete på vårdhemmet. Hon saknar sina arbetskompisar och de gamla. Särskilt den gamla damen som alltid slår ut med armarna och ropar "nu kommer negerbarnet"! Sriyani skrattar och hon vill sprida glädje och ljus och hopp till andra som är sjuka och har det svårt. Man ska inte fastna och ge upp menar hon, utan fortsätta och vara tacksam i stället till vad man har. Tacksam är hon över jordgubbsplantorna i landet, över krukorna i växthuset, över sin make, över barnen och hon har nära till skrattet och hennes ögon glittrar när hon berättar. Hon är tacksam för livet. Mer än en gång har döden flåsat henne i nacken. Tsunamin sopade rent det hotell hon och maken just lämnat några dagar före den fruktansvärda katastrofen. Pappa Simon bodde fem kilometer från stranden så han klarade sig också, men många släktingar och vänner är för alltid försvunna. Hon känner stor tacksamhet för vad hon har.
*****
Sriyani hoppas nu att då kriget tagit slut i SriLanka, att turismen skall blomstra där. Hon vill att folk reser dit nu och upptäcker den blomsterprakt som där finns och all god chili! Srilankeserna äter 1 kilo chili i månaden berättar hon och jag känner hur svetten bryter fram vid blotta tanken. 1 kilo kommer jag nog inte äta under hela mitt liv! Men jag äter gärna fler av hennes goda piroger. Inhemska med tonfisk, säger hon glatt. Mums, säger jag!

Sriyani odlar blommor som hon gärna sätter på makens förra hustrus grav. Hon talar med värme om sin företräderska och Sriyani är kärlek och glädjen personifierad och jag är så sprudlande glad själv, för att ha mött henne och fått ta del av hennes livs historia. Artiklarna måste skrivas och då jag är tvungen att bryta upp önskar jag henne och hennes man välkomna till nästa groddträff som är hemma hos mig på söndag den 30aug kl 12.00 Kom du med, så får du träffa denna fantastiska kvinna och låta dig laddas av hennes positiva energier!



















Undret vid barnastenen

...är en sällsam historia som utspelades precis här där jag bor för ca 100 år sedan. Den är sann och handlar om två flickor som gick sig vilse på vintern i snöstorm efter att ha varit i det huset jag nu bor, för att få lite kläder till skänks.
Flickorna överlevde tre veckor utan mat i kylan och det är en historia värd att läsas. Och om ni är i närheten, besök Barnastenen som ligger endast ett fåtal kilometer från mig i Ydre, Österbymo i riktning Svinhult.
http://www.ydre.se/kulturochfritid/sagorochsagneriydre/undretvidbarnastenen.4.b37cf2d1210ab226ee8000119260.html
Läs och förundras...

lördag 15 augusti 2009

Spegel, spegel på väggen där, hur ska jag komma ihåg det här?


Nu har jag pysslat lite. Fort gick det och roligt som sjuttsingen var det. Mina föräldrar köpte sig en stor spegel på sjuttiotalet till mitt barndomshem. Oj oj så åren går...Hon fick ett ryck för några år sedan, lilla mor och skulle måla ramen i vitt för att dölja fulfurun(som Thomas och Simon säger). Men efter grundmålningen hände inget mer. För tre år sedan var den med i flyttlasset till Östergötland när jag satte kompassen åt det hållet och sedan har den blivit ståendes. Tills igår...

Då tog jag ur spegelglaset, vände på bakstycket och målade på den glatta sidan med skoltavelfärg! Det torkade blixtnsabbt och efter några timmar strök jag den igen. Sedan kunde jag lätt spika fast skivan och hänga upp den och vips så har jag en komihågtavla modell jättestor!

torsdag 13 augusti 2009

Aj, aj aj, (sa hon nog)...


Vaktelägg...

Igår morse låg det bara ett ägg i ankhuset när jag släppte ut mina två pekinghonor och deras älskare. Det var tidigt på morgonen så på kvällen när jag tog in dem gick jag i ankhagen och letade efter ägg nummer två.


Där, alldeles nedanför trappsteget till den lilla stugan som husse byggt åt dem, låg det. Nedborrat i gräset, men vitt och fint och helt....och alldelels gigantiskt! Jag lyfte upp det varsamt och det var så stort!!!


Normalt sett ligger vikten på pekingäggen från mina honor på 90 gram. Som ett och ett halvt köpehönsägg....Men detta kolossala ägg väger 130 g!!


Stackars Thelma...eller Louise...vet inte vem av dem som borde ha ont där bak idag men det såg ut som att det var ett ägg som landat i gräset under svåra plågor.





Har fått ett vaktelägg en gång som vägde 27g mot normala 8g, och det var förskräckligt stort i förhållande till fågeln!

onsdag 12 augusti 2009

Plocka renfana nu!


Dagens husmorstips till alla er hönsvänner. Det finns en rad örter och växter som kan användas för att mota ohyra hos hönsen. Att lägga blad av renfana i värpredena är ett....

Så plocka nu, de växer lite överallt, vid dikesrenar, parkeringar etc...Skickar med en bild utifall att renfana är obekant..

måndag 10 augusti 2009

...och tuppen hoppade i galen tunna...


Lill-Putte i spåntunnan....

Så nu har dagen D passerat! Och i ryggen känns varje sågspånsfylld spade...i tummen värker det efter högtryckstvätten men jag är så nöjd och tillfredsställd! Väggarna är vita igen och på golvet ligger nytt fint spån i alla avdelningar och allt hönsadamm är bortspolat. Det har varit årets storstädning i hönshuset!
Det tog mig hela dagen att bära ut alla burar och matbunkar, och kompostgaller som fungerar som avdelare, värmelampor, vattenbehållare, reden och sittpinnar och annat löst som hamnat därinne det senaste året, samt att skotta ut allt spån och halm, och spola rent först med högtryckstvätten och sedan med vanliga slangen. Och naturligtvis så blev det stopp i avrinningen, så jag fick gå ut i den gamla urinbrunnen (har varit svinstia här) och in med hela overallklädda armen och dra och gräva i gammalt spån) tills det sa plopp och vattnet forsade fram...på mig! Den pärlgrå gruppen dvärg cochin smet in hela tiden och kacklade oroligt i högan sky.
-Vaar ska jag lägga mitt ägg? Ockockockockock....skrockade Betty Davies, den krulliga dubbelfrisserade med de jätte stoora ögonen. Ihärdigt skrockade hon. Och högt, och nu ekade det väldigt därinne när allt var tomt.
-Jag ska hjälpa dig hitta ett bra ställe, sa Lill-Putte och tryckte sig in i ett hörn och började skrocka han också, och kurra...
Tuppar gör så när de skall godkänna nytt rede.
Men i hönshuset fanns inget rede för tillfället, men på hela lagårdsbacken stod de! Men se det gick inte för Betty Davies...nä, reden ska vara som de alltid har varit. Helst. På samma plats och så. Lill-Putte förstod att hon inte nöjde sig med det kalla betonghörnet till slut och lade sig i det gjutna fodertråget och kurrade...
-Här Betty Davies, hääääär blir såå bra...kurrrr kolla vad fint! Lill-Putte var mäkta stolt över det nya äggstället. Men Betty var inte nöjd alls.
-Ockockockock....det är en plats för grismat, inga vackra hönsägg....åhhhh var ska jag ta vägen....ägget måste uuutttt! Betty skrockade och gapade så högt att jag var nära att bli lomhörd därinne i den ekande betongen.
Då kom han på det! Lill-Putte visste ju att det skulle gärna vara lite mörkt och inte så öppet och vips så hade han hoppat ner i min plåttunna som jag skottade smutsigt spån i! Därnere i tunnan blev kurrandet till ett dånande morr och Betty Davies sprang förskräckt ut på gården och kuttrade och skrockade och var så orolig för sitt ägg som snart skulle trilla ut!
Deras avdelning var ju redan spolad men inte torr, så jag gick ut på gården och lyfte in ett rede och satte i hennes favoritvärphörn. Och då blev det tyst...
Tystnaden var öronbedövande efter det hemskans liv som nyss varit! Och det tog inte många minuter förrän där låg ett alldeles skinande vitt litet ägg från Betty Davies.
Lilla Åtvida gick det inte så bra för istället. Hon hade legat på ägg i fem dagar. Sina första bebisar skulle det bli. Men jag flyttade redet och satte in det i en stor utekaninbur, som jag brukar, för att de ska få ruva ifred. Men Åtvida förstod inte arrangemanget utan hoppade av sina ägg och satte sig ovanpå taket till redet. Men att jag lyfte tillbaka henne hjälpte inte. Äggen var övergivna och fick hamna i skottkärran. Ja för kläckaren är överfull av ankägg nu så det fanns ingen räddning för dessa. Strax ska jag gå ut till dem och släppa ut dem i sina hönsgårdar. Kanske de tycker de har det så bra inne nu att de inte vill gå ut?Nä, sådana esteter är dem inte, mina pullor. Sol och gräs och vind i fjädrarna är nog att föredra!

tisdag 4 augusti 2009

Rexkaniner


Det kanske är svårt att förstå det fantastiska med Rexkaniner ända tills man ser dem IRL. För då far handen ut, okontrollerat, ja det går inte att stå emot. Så låter man den varsamt smeka en liten kaninkropp längs ryggen...en sammetskanin.....de korta, täta stråna likt sammetskuddarna mormor hade i finsoffan och det är då man blir såld....och bara måste ha......

Så välkomna till Grindsbo, Österbymo, Östergötland, Sverige, Världen för att kela med de sex små parvlarna! Är jag inte hemma så är jag snart hemma! Ring för överenskommelse 0704224427
Anna-Karin