Ulla på sexparty

Min kompis Ulla och hennes arbetskamrater från ”Hemmet” var på sexparty. De behövde något roligt ibland för att komma bort från blöjbyten och löständer på jobbet.
Naturligtvis var de påverkade efter att ha sippat vin en god stund och fnitterfaktorn var hög. Massageoljor, kondomer med smak, dildos med och utan batterier...var och en fick gå in och träffa demonstratisen i enrum för att beställa.
-Tjänar man nåt på det här då? Frågade Ulla till slut med halvslirig stämma, då hon tyckte det verkade kul. Samtalet slutade med att Ulla fyllde i en intresseanmälan för att bli hemförsäljare åt Himmelriket.
Veckorna gick och Ulla glömde bort lappen med intresseanmälan.
Då hon kom hem en dag från jobbet sa hennes man:
-Det ringde en konstig jävel idag och sökte dig. Han var från Himmelriket.
-Var det Sankte Per, frågade Ulla som inte kopplade sammanhanget.
Men så mindes hon och började berätta för maken som stod med höjt ögonbryn och djup rynka mellan ögonen.
-Försäljare? Vaddå sexleksaker? Förklara dig! uppmanade han sin hustru.
Ulla hasplade ur sig lite hastigt vad saken gällde.
-Vad fan! Ska du demonstrera också? Utbrast äkta hälften tvärt. Nä nu jävlar, jag har varit jäkligt tolerant genom åren, men det ska du ha klart för dig, att ska du bli handelsresande i löspittar så är dörren där!
Han pekade mot dörren med hela handen som en gammal trafikpolis.
***

Ja, många branscher har hon provat Ulla, för att dryga ut kassan men just detta blev det aldrig!

Tutteli

Det här gäller min kompis Ulla igen...kom just att tänka på historien om Tutteli...

Ulla har varit kattuppfödare under tjugo år. Under den tiden blev det ett antal resor till utställningar för att samla på sig certifikat och rosetter och kokarder. En av resorna bar till Halmstad. Flera kattfantaster var med och delade på resan. En av dem var pensionären Märta som lugnt satt i baksätet och bläddrade i expressen i det tilltagande mörkret
-Tutteli! Ropade hon med jämna mellanrum på lite bebisaktigt språk.
-Mjau, svarade en katt från bakre delen av bilen.
-Lilla Tutteli, fortsatte Märta med gäll röst.
-Mjaau, svarade katten.
Detta fortsatte av och till, till de andra passagerarnas växande irritation
Någonstans längs Nissastigen steg stanken av kattskit i bilen. Resenärerna mådde illa av kattskitslukten och till slut bad de Ulla enhälligt att stanna för att kunna kasta ur kattskiten. De hade blivit mörkt och Ulla stannade vid en parkeringsficka. Det var inte en helt lätt uppgift att lokalisera i mörkret vilken katt som skitit i vilken bur. Men efter att ha lyft ur alla burarna på parkeringsfickan så kunde de snart konstatera vem syndaren var. De bytte handdukar i kattburen och packade in burarna igen. De rutinerade resenärerna passade på att kissa och röka och sen iväg. Det var kolsvart ute då de fortsatte sin färd.
Efter en bit ropade Märta:
-Tutteli...
Inget svar.
-Tuttelii, provade Märta igen.
Fortfarande inget svar.
-Tutteliii! Nu var Märtas röst orolig.
-Ulla, det är något fel, hon svarar inte! Tutteli svarar alltid när jag ropar! Märta var nu upprörd.
Ulla tände lyset i bilen och Märta och de andra inventerade snabbt bland burarna och insåg strax att Tutteli var inte där.
-Ahhhhh! Tutteli är inte här! Vrålade Märta hjärtskärande. Hon skakade i nackstödet där Ulla satt och skrek åt henne att stanna.
-Nä dra åt helvete,sa Ulla. Är inte katten med?
-Neeej, vrålade Märta! Hon är inte häääär!Nu var Märta nästan hysterisk.
Ulla svängde av så fort det gick och vände om.
-Kör fortare! Ropade Märta.
Efter att ha kört åtskilliga kilometer tillbaka på den väg de nyss kom ifrån, såg de parkeringsfickan. Där stod en kattbur i kanten med två lysande ögon i.
-TUTTELIIIIIII! Vrålade Märta, överlycklig att se att katten fanns kvar.
Det var bara att stanna och stuva in kattburen i bilen igen och fortsätta färden mot Halmstad och kattutställningen påföljande dag.
Det kan dock tilläggas att det var värt att stanna för, då Tutteli tog sitt certifikat!

Sylviakaka och pungkulor

Måste bara berätta om min kompis Ulla...
Hennes storpudel Jackie hade nedkommit med en kull valpar och en dag skulle det komma valpspekulanter. De hade ringt med ganska kort varsel men Ulla är ju aldrig omöjlig så ”kom ni bara”. I hennes tysthet tänkte hon ” och hur fan ska jag hinna det? Veterinären kommer ju och ska vaccinera alla valparna och chippa dem och kastrera katten och då måste jag ju baka också så jag har något att bjuda på till kaffet”
Ena sonens flickvän var på besök och Ulla satte henne raskt i arbete med att dammsuga och torka golv medans Ulla svängde ihop en Sylviakaka till kaffet. Hon hade också säkert hunnit byta stuprör också om hon behövt för sådan är Ulla, supereffektiv. Veterinären kom halv sex, och valpköparna skulle komma klockan sex. Då var Ulla halvhysterisk för veterinären, den kära Bengtsson, hade ”looovat att komma i tid, inte senare än klockan fem...jag loovar” hade hon sagt. Men så på vägen skulle hon bara titta till en häst...
Nåväl Bengtsson bar in sina väskor i köket i elfte timmen och Ulla styrde sedan in henne till tvättstugan där valparna höll hus. Sex stycken alldeles underbara svarta storpudelvalpar stod där inne och viftade så glatt på sina svansar. Ulla assisterade och Bengtsson besiktade, vaccinerade och chippade och stamtavlorna skulle iskrivas.
”Sådärja, då var det klart då sa Bengtsson” glad att ha hunnit allt i tid.
” Du har väl inte glömt att du skulle kastrera katten” sa Ulla.
”Visst fan, sa Bengtsson och raskt fick de förflytta sig till köket och där gjordes köksbordet om till operationssal. Katten sövdes och Bengtsson skred till verket. Efter en stund var det klart.
”Nu kommer dem” ropade Janicke från köket som stått en stund och tittat ut genom köksfönstret.
”Vaaaaa!” vrålade Ulla, det tillfälliga operationsbiträdet, med viss panik i rösten.
”Jannicke, gå ut och möt dem på gårdsplan, fördröj dem, visa dem gässen och hästarna eller vad fan som helst” ropade Ulla, som var blodig på kläderna och behövde byta om innan hon tog emot sina gäster. Ulla sprang upp på övervåningen för att klä om. Janicke hoppade i skorna och skuttade ut till valpköparna innan de skulle hinna upp på trappan. Bengtsson började plocka iordning på köksbordet. Den sovande katten lade hon på en handduk på diskbänken bredvid Sylviakakan som stod och svalnade, och sedan sanerade hon köksbordet från rakaparat, suturtråd, skalpell och annat operationsmaterial. Ulla kom nedspringande och in i köket, samtidigt som Jannicke och hennes följeslagare kom in i hallen. ”heej och välkomna” sa Ulla med ett teatraliskt utspel, som för att släta över att inom henne rådde fullständig kaos och att hon gärna haft en kvart extra på sig för att få allting klart.
”Jannicke, sätter du på kaffe är du snäll” sa Ulla till blivande sonhustrun. Jannicke for ut i köket och började hälla vatten i kannan. Ulla visade familjen in i tvättstugan där nu inte fanns ett spår av veterinären och även om så funnits, så hade familjen bara ögon för de små liven. Ulla tog sig ut i köket för att kolla läget och där ser hon katten sovandes på en handduk med pungkulorna bredvid sig, alldeles jämte hennes nygräddade Sylviakaka.
”För helvete Jannicke, bär upp katten till sovrummet! Han kan ju inte ligga här!”utbrister en stressad Ulla.
Jannicke gjorde som hon blivit tillsagd och rusade upp med det sovande byltet. Besökarna hade tittat och klämt och känt på valparna och till slut bestämt sig för en. De gick in i köket för att skriva kontrakt och göra klart köpet.Där doftade det hembakt och nybryggt kaffe. Då ställer sig Jannicke bredvid Ulla och väser i örat på henne”Vad gör jag med dem här?”
”Vaddå” säger Ulla oförstående. Men så sänker hon blicken, ner till Jannickes halvöppna näve.
Det hon ser är två blodiga kattestiklar.
”Släng dem, spola ner dem, gör vad fan du vill” väser hon tillbaka, klistrar på sig sitt bästa leende och önskar valpköparna lycka till. Det surras och skrattas och gullas med den lille, pälsvårdstips delas ut, och foder skickas med och till slut är det dags att gå. När valpen och dennes nya familj har satt sig i bilen, inser Ulla när hon står där på trappen och vinkar glatt, att de glömt att servera kaffet.