Tidningsmurvel

Ja så har en dröm gått i uppfyllelse, eller bara utökats egentligen. Jag har ju faktiskt skrivit för tidningen i två och ett halvt år. Men då en helg i månaden och lite extra ibland. Nu har jag jobbat heltid i en vecka först på centralredaktionen och nu en vecka på en annan lite mindre redaktion, men ändå mycket större än den jag är van vid.
Jaghar haft fördelen att ha en mentor på båda ställena, arbetskamrater, morgonmöten där vi går igenom tidningen tillsammans som vi skapade igår. Och där vi bokar in jobb med fotografen för dagens uppdrag.
Det har varit så lärorikt och roligt! Jag har varit lycklig varje dag, växt verkligen och blivit mycket säkrare på tidningens datasystem. Vilket också gör att jag är bättre rustad inför de fyra veckorna jag ensam skall leta nyhetstoff på den lilla, lilla redaktionen som allra först gav mig chansen! Nja, som sextonåring började jag ju faktiskt skriva för Uppsala Nya Tidning...

Första veckan sov jag 7 timmar från måndag till fredag. Det var varmt inne, myggor, knott och irriterande flugor höll mig vaken, plus ett adrenalinöverskott av all den glädje jag hade från jobbet. Adrenalinet var ju det som gjorde att jag orkade ta mig igenom hela veckan också.
Nu är det dags för en helg "hemma", och på söndag är jag inlånad till ännu en redaktion. Många mil att köra, men så bra att visa upp att man vill och kan och är att räkna med.

Det blir långa dagar när man har en och en halv timmes resväg enkel. Men just nu är det värt det. Men det skulle inte gå i längden. Nu under sommaren har jag hjälp med hundar och de andra djuren, men annars vore det svårt att lösa utan att flytta närmare.
Vi får se tiden an vad som händer.
Jag kommer leva på detta länge om det inte blir något mer utav det, för det har berikat mig massor. Verkligen.
Jag tänker mer som en reporter och intervjufrågorna kommer mer naturligt till mig nu, jag vågar ta för mig mer och det känns jätteroligt!

När jag var liten frågade en granne mig vad jag ville bli när jag vore stor.
- Journalist, svarade jag blixsnabbt.
-JOURNALIST!!! Skrek han åt mig. En sådan där jävel som kan kliva över lik för ett scoop? En tidningsmurvel?

Jag glömmer det aldrig, Hans avsky.
Jag tror jag var sju år då. Jag visste inget om murvlar eller likövergångar. Det enda jag visste var att bokstäver var det mest spännande som fanns och att skriva dem...Men det miste lite av sin forna glans den dagen, blev lite naggat i kanten liksom, laddat med något fult..smutsigt...men förblev med min dröm.
Nu är jag fyrtio och har levt min dröm i fjorton dagar och är tacksam för det! Oerhört tacksam, och nu kan jag bara bli bättre!

Författardrömmar

Författardrömmar har jag haft sedan barnsben. Författare och journalist är väl det jag velat bli jämt! Alltid varit tokig i att skriva. Många är de handskrivna brev som jag skickat runt i Sverige, Norge, Usa etc genom åren. Synd man inte kunde få VIPkort hos Posten.
Nu är breven en sällsynt företeelse, men ändå...ibland knåpar jag ihop något till någon vän som jag tycker ska ha lite handskrivet.

Bokdrömmen slog in då jag var medförfattare i en bok som gavs ut 2004.
Åren går. Nu har jag en idé om en deckare som jag knåpar på. Hoppas jag kommer i mål med den. Man ska hålla sina drömmar vid liv och inte tro att det inte går. Allting går om man bara vill, det sa alltid mamma när jag var liten. Och jag har nog gjort allt jag velat så här långt.
Nästan.
Nog har jag funderat på en "tipsbok" om ägg och fjädrar etc, men det är mycket man funderar på här i livet och många ideér stannar vid att vara just ideér. Deckaren vill jag ska bli sann, så håll en tumme.

Kramar

En kram kan vara...vänskaplig
trösterik
värmande
stel
men också varm
innerlig
ömsint
kärleksfull
och alldeles alldeles underbar!


Så krama någon som du själv vill bli kramad, en kram betyder så mycket!

Utlottning hos Gammelbålsta gård

Här kan ni vara med i utlottning av fint halsband alldeles gratis

Så här fint halsband kan man vinna, Inspire...för inspiration

På väg mot sommaren...

Det här tyckte jag var en så härlig sommarvision på nåt sätt.....

Det för mig osökt in på ett barndomsminne tillsammans med Mia, min goa klasskamrat från Skokloster. Vi gick genom skogen från Slottskogen ner till Skokloster slott. Slottet i sig var inte vår destination, det var macken och godiset! Det var svårt att gå den här dagen för stigen var full av sniglar! Vinbärssnäckor överallt! På vägen hem fick vi för oss att vi skulle samla in sniglarna och starta en farm! Vi tyckte vi var väldigt rådiga som fyllde våra toppluvor och vandrade hemåt, ivriga att starta vår nya snigelfarm.

På baksidan av Mias hus lade vi dem i en plastkupol som vi vänt upp-och-ned på, som en stor skål. Vi lade i en skål med vatten, gräs och blad och pinnar och stenar och var väldigt övertygade om att sniglarna skulle trivas.
På morgonen efter vaknade vi av ett mullrande vrål från baksidan. Åke (Mias styvfar)hade upptäckt farmen, förstod vi efter att ha hört en del svordomar! Vi sprang ner för att se efter.

Inte en enda snigel var kvar i kupolen, men på terassen var det slemmiga spår överallt, i björkarna satt dem på väg uppför stammarna. Några på väg neråt. På grillen ålade sig en snigel över locket i sakta mak. Ni kan ju tänka er....
Så vår farmartid blev kort kan jag säga men minnet lever ännu..

Att göra en brygga

...nja, vi gjorde den inte. Någon annan hade gjort den förut, för länge sen. Men det var vår tur att lägga ut den, få den på plats. Men först måste stockarna bort som den kalla vintern knäckt, klyvt mitt itu och brutalt söndrat med snötyngder vi inte sett här på många år.

Stockarna hade kilat fast under syllarna och tillsammans med en massa grenar och ett föruttnat rådjursben, hade de bildat en fördämning. Vi drog och vi slet. Sågade och drog, Lilla J och jag i brist på starka karlar.

En vacker dag kommer det förbi några styrkemän kanske som vi kan muta med kaffe om de bara hjälper till att dra undan stockarna från slänten. Ja, vi fick dem ur vattnet men vi kunde inte få dem till sågarbacken precis, för att omvandla dem till goa vedträn att stoppa i brasan. De var stora och tunga.

Sedan bar vi ut bryggsektionerna på syllarna och sköt dem på plats med våra kroppstyngder. En sektion verkar saknas, kanske har den spolats bort? Men vi var jätteglada för den brygga vi fått ihop!

Nu ska det skuras, möbleras och göras fint med lite krukor och ljus. Sedan kan vi sitta där och njuta av vattnet som passerar, måla, sola och njuta av att blodet pulserar i ådrorna, tillbringa rofyllda stunder där och fundera. Njuta. Vara. Bara en liten härlig plats på jorden, där på bryggan.

Snart hönsbytardag igen

och örat är rött efter alla samtal! Häst och vagn sket sig, så jag ringde G och hörde om hon kunde eller visste nån. Kunde men vagnen tog bara två pers, men fick tips om att ringa J. Ringde J. Han var upptagen på Hönsbytardagen och hade ingen egen vagn. Jag ringde eventfamiljen P. De var överbokade redan och hade kort om personal så det var inte att tänka på. Jag ringde M. Kanske går att ordna, får avvakta till imorgon för besked.

Så var det sagt att vi skulle ha hunduppvisning men nu fanns det bara ett ekipage. Började ringa runt. Tranås Brukshundklubb har agilitytävling den 8de, så det gick inte. Kisa hade marknad så deras klubb skulle dit. Åtvid har en, men vi behöver fler, Eksjö skulle ringa tillbaka men ingen ringer och ingen svarar. Mailandet har inte heller givit något. Men jag har verkligen gjort vad jag har kunnat i det fallet. Nu gäller det att vara kvick till nästa år. Då banne mig ska vi ha hundar och kaninhoppning!!!
Borden på dansbanan är placerade och numrerade. Ja, snart är det dags då, för hönsbytardag. Årets roligaste hönsevent, det tror vi i allafall! Välkomna!
www.grodden.dinstudio.se