Ett klipp med angora

Idag har jag klippt min angorakanin Amita för första gången. Det blev 114gram som jag kunde ta vara på. Man får 75kronor hektot om man säljer den förstklassiga ullen. Men jag ska spara den här och lära mig spinna garn, för att sedan låta sticka något vackert.

Det är säkert den ambitionen alla nyblivna angorakaninägare har. Vi får allt se hur länge min håller i sig.

En angorakanin ska klippas fyra gånger på ett år och räcker till en jumper (på ett år).

Min hona är blå och inte godkänd i färgen men vacker. Hanen är vit och har stamtavla. Han har extremt fin ullkvalité och han ska ställas ut vad det lider.

Det är kul med något nytt i mitt brokiga djurliv.

Spinna har jag aldrig varit i närheten av så det är dags. Måste hinna med de tockså innan jag är tio fot under! Ska väl tillägga att de parades igår. Så vi får se om en månad ungefär. Om det är fler ulltottar i buren då!

Vårkänslor

Idag fick Charlie Schecker äntligen uppvakta Greta Gustafsson...så nu får vi vänta och se 32-34 dagar om deras kärlek resulterar i vita och gula småkaniner!

Greta har blivit av med stygnen

Idag var vi till veterinären igen. Lilla kaninen Greta blev sydd i ögat dagen före julafton. Blinkhinnan syddes då upp för att skydda ögat, då hon efter en infektion ådragit sig spasmer som gjorde att ögonlocket börjat rulla inåt, vilket skavde på hornhinnan så att hon fått ett sår på den.
Jag har på denna resa lärt mig att kaniner kan få ögonfransar på fel ställe, vilket aldrig läker av sig själv utan måste brännas hårsäckar, eller plockas resten av kaninens liv(nu var detta inte problemet för Greta, men jag trodde det ett tag.)
Jag har också lärt mig att kaniner kan drabbas av att ögonlocken rullar in sig. Det kan vara medfött och då är det också genetiskt. Detta var inte heller fallet för Greta.
Hon fick en ögoninfektion som trots veterinärbesök och behandling, gick för långt och blev kronisk och så besvärlig att ögonlocket började rulla in sig som ett led av det utdragna besväret hon hade. Men denna veterinär, ny för mig, tog sig an Greta på sitt föredömliga vis så verkar det nu ha gått riktigt bra!
Nu ser ögat ut som det ska, såret på hornhinnan har läkt, men linsen är fortfarande grumlig och hon har fortfarande var i ögat men det går åt rätt håll nu. Nya droppar fick hon då hon syddes, och det ska jag fortsätta med i tre dagar till. Sedan ska jag prova att bara spola ögat. För jag har också lärt att antibiotika kan reta. Antibiotika ska man inte använda för länge.
Greta är en mycket snäll Belgisk Jättekanin, som hela vägen har varit fantastiskt samarbetsvillig trots sina besvär. För vem gillar att ha skräp i ögat? Och att ha någon som spolar och sätter dit salva eller droppar tre ggr per dag? Ja, lilla Greta gör inget motstånd, hon samarbetar på bästa sätt och visar aldrig irritation eller ilska när man behandlar hennes öga. Aldrig. Inte ens då veterinären skulle ta bort hennes stygn, behövdes narkos eller lugnande. Greta satt helt still och väntade tills det var färdigt!
Ja, nu hoppas jag att Greta ska slippa varbildningen framöver och att ögat blir som vanligt igen, så hon kan få leva ett rikt kaninliv och bli mamma till en massa fina bebisar framöver. Tack alla ni för ert stöd och uppbackning om Greta. Det känns så skönt att ha följt sitt hjärta och låtit henne få en chans till livet. Ett stort tack till Sven Ödman på Djurdoktorn i Linköping www.djurdoktorn.se en mycket seriös klinik med fantastisk personal till låga priser!
Imorgon vänds ett nytt blad i vår bok....då kommer valpen!
Gott nytt år alla!/Anna-Karin

Gretas öga är sytt...

Ja nu har kaninen Gretas öga sytts, i hopp om bättring. Veterinären har sytt upp blinkhinnan för att ögat ska få läka ihop under en vecka. Infektionen har till slut lett till spasmer i ögonlocket till följd av att hon knipit. Så den 30de ska stygnen bort och då får vi se hur det gått. De allra flesta har sagt till mig att man opererar inte en kanin, den klubbar man...men jag valde att ge Greta en chans för hon är den underbaraste av kaniner och det finns en mening med att hon föddes här hos mig! Och jag är glad att jag gjorde så här!

Det var en gång en liten pojke...

...som fick en kanin. En prickig liten fin kanin som han kom att tycka så mycket om. Pojken var bara åtta år och glömde en kväll att stänga in kaninen för natten, så den skulle vara i skydd för rovdjuren. Då han kom på det var det emellertid för sent. Kaninen levde inte längre, och en av familjens hundar hade hittat det som var kvar av den, och släpade hem den lilla sargade djurkroppen.
Pojken var så ledsen, så ledsen.
Mammans väninna hade kaniner som skulle få ungar snart. Väninnan lovade pojken att han skulle få en kanin, och han skulle få välja precis vilken han ville ha, och pojken blev glad igen.
Men då bestämde pappan att det inte skulle vara några kaniner! Det gick fram och tillbaka, kanin eller inte kanin och under tiden längtade pojken efter att få en ny kanin, för det hade väninnan till mamma lovat honom!
Bakom ryggen på pappan bestämdes sig då mamman för att det skulle bli kaniner och en kaningosse köptes in, och sedan skulle pojken få en av väninnan. Pappan skulle få säga vad han ville sa mamman!
Under alla dessa turer hade ungen han skulle haft blivit såld, och sedan hade det fötts nya. En svart kanin väntade nu på sin nya husse. Då dog den lille kaningossen som först flyttat dit. Pojken blev så ledsen att han inte skulle ha mer kaniner!
Väninnan ville hålla sitt löfte, men fick nu sälja hans kanin åt annat håll igen, och var mycket ledsen för pojkens skull. Hon hade så gärna velat glädja honom med en stor fin kanin som var bara hans! För han var en väldigt duktig kaninskötare minsann, och det ville hon uppmuntra. Men hon fick ju respektera familjens vilja. Inga fler kaniner.
Tiden gick och hennes tankar på pojken kom och gick. Så fick hon se, att han åter var glad! Han hade fått kaniner! Men inte av henne dock...Nu hoppas hon att han får långvarig glädje med sina kaniner och om han någon gång skulle vilja ha den kanin han blivit lovad, så vet han var den finns...Lycka till

Rexkaniner

Det kanske är svårt att förstå det fantastiska med Rexkaniner ända tills man ser dem IRL. För då far handen ut, okontrollerat, ja det går inte att stå emot. Så låter man den varsamt smeka en liten kaninkropp längs ryggen...en sammetskanin.....de korta, täta stråna likt sammetskuddarna mormor hade i finsoffan och det är då man blir såld....och bara måste ha......

Så välkomna till Grindsbo, Österbymo, Östergötland, Sverige, Världen för att kela med de sex små parvlarna! Är jag inte hemma så är jag snart hemma! Ring för överenskommelse 0704224427

Anna-Karin

Ett och ett blev.....många kaniner!

Just nu har jag femton kaniner. Jo det är säkert! Här har man skojat om att "kaniner gör inget annat än kaniner" så varför är jag ens förvånad? Jag skulle ha ett par Belgiska Jättar. Ja, så skaffade jag det. Gick på kaninutställning för att lära mig färgerna-och blev i stället kär i Rexkaniner. Skaffade Rexkaniner. Parade dem, efter att ha parat Jättarna. Hittade sen en vacker blå Jätte...så fick Jättarna ungar, och sen fick Rexarna ungar. Nu är de femton. 15 KANINER!!!!!!

Två ska flytta om några veckor, det är klart. Men två minus femton är .....alldeles för många! Hjälp!!!

Nåväl, allt löser sig, men om någon därute i etern/cyberrymden, kan tänka sig att inhysa en alldeles underbar liten sammetskanin av Rex Castor modell, eller möjligen en svart Belgisk Jättehane, så hör av er vet ja! Jag kan skriva leasingavtal också, med returrätt...jodå, det är inga problem!

Ni vet var min brevlåda bor....

När önskningar slår in..

Ända sedan jag började läsa om Belgiska Jättekaniner så har jag önskat mig en blå hona. En vacker blå kaninhona som skulle få lika vackra blå kaninungar...

Och nu har jag hittat henne! Min glädje är stor över denna sötnos som jag får träffa om en vecka, då jag skall resa till mina gamla hembygder och besöka släkt och vänner och lämna kaninungar till sina nya hem efter vägen, samt hämta denna vackra blå....

Så härligt det är att få ha önskat och längtat och så slår det in! Och ni förstår nog, för visst är hon vacker?

Hokuspokus filliokus! Sängen blir en bur!

Virke är rätt dyrt. Min fyrfacksburskonstruktion gick på lite över 1200kr. Då fick jag spånskivor och reglar. Efter det har jag köpt nät, gångjärn, vred, höhäckar... Fyra kaniner var ju massor! Mer än så skulle jag inte ha. Men som med hönshobbyn så växer man med uppgiften...liksom. Nu har jag två vuxna Belgiska Jättekaniner samt två Rex Castor kaniner. BJhonan är vit, ren som snö är hon! Nästa helg kommer det en liten unghona hit. En blå. Och då måste ju hon ha en bur också. Så här på sommaren finns det burar men inte i vinter, då ska dem som är på grönbete in i fyrfackaren. Så jag har klurat lite.

I det gamla brygghuset står en våningssäng...brygghuset saknar isloering och man ser solen in vid taknocken. Det regnar inte in men blir nästan lika kallt därinne som ute. Sover man där inne är det som att tälta. Det sa mamma som kvartade där i fjol. Det regnade ute. Var bara 8 grader. Inte kul alls, sa mamma. Så våningssängen står där bara. Till ingen nytta.

Om jag då satte nät runt den och lade i en träskiva istället för madrass så har jag ju nästan en väldigt schysst kaninbur färdig och fix! Nästan alltså. Måste ju göra dörrar. Sätta fast gångjärn, måla etc. Men det går ju bra mycket snabbare än om jag ska ta mig till brädgår´n igen, och få det med mig hem, mäta, såga, skruva, stadga upp med hörnjärn...mmm jag tycker nog att det var ganska klurigt! Och billigt! Och jag lovar att när jag omsatt min idé till verklighet så ska jag visa bilder på det.

Och vid närmare eftertanke så används inte brygghuset till något särskilt alls, så kanske det skulle kunna bli ett kaninhus alldeles! Mmmm...ska klura lite på det, men jag ska allt förvandla våningssängen i allafall...till kaninhotellets lyxsvit!

Oskyldiga kaninungar kan mera än man tror

Kaninungarna har blivit åtta veckor nu och två flyttade hemifrån igår. Uti den stora vida världen. En skulle till Mjölby och den andra någonstans mellan Eksjö och Tranås. Ut i vida världen alltså.
De tre flickorna som var kvar fick vara ute i en så kallad trekantsbur idag när jag jobbade. De är ju så gulliga. Så fina, så söta, så mjuka, så oskyldiga. Sådär oskyldiga så man inte tror att de ska kunna hitta på ett endaste hyss. Inte ett allra endaste faktiskt.
Sambon slutade tidigare och kom hem före mig idag. Han tog hunden på promenad och när han gick hemåt igen...ja vad skådade hans norra öga? Kaninungar som skuttade omkring i ankhagen!!!!! Och den vita lilla fröken, hon var ända borta vid dyngplattan hos grannen och hoppelihoppade och njöt av friheten. Minnsann! Så sambon fick jaga kaninungar och det gjorde han bra. För när jag kom hem var alla tre små oskyldiga busfrön i buren igen. Gropen de grävt ur sig med, var inte längre under buren, för husse hade flyttat den. Buren alltså. Så jag fick spika på ett svetsat nät som botten, när jag kom hem. Så nu har de busat färdigt hoppas jag! De små fröna!

Kaninflickorna

Igår fick flickorna komma ut i en bur och smaka på grönbetet och det gillade dem! De är så tama och nyfikna och gulliga att det inte är med någon iver man ser att de flyttar. Men det är dags för det nu. Två av dem ska jag ha med mig då jag åker till mina föräldrar i Enköping om två veckor ca. En ska till Linköping och den andra till Vingåker. En vit hona är eventuellt osåld...

En blå liten flicka ska med hem från Uppsala för att utöka paletten här vad gäller Belgiska Jättar. Otroligt lugna och fina kaniner. Men stora som en hund..inte riktigt som en beagle men snudd på:o)

Kaninmormor!

Igår när jag kom hem hade fina Flo fått ungar! Jag vet inte hur många det är och inte om de som levde igår kommer klara sig heller, för Flo hade bitit ihjäl två stycken av vad jag kunde se men ännu levde ungar av både vitt och chinchillafärgat. Det är hennes första kull så vi får se hur det går! Håll tummarna! Här har ni en stolt och orolig kaninmormor!

Ett ljus är tänt

Solen sken igenom grenverket där jag grävt en sista viloplats för Sally. Vårfåglarna sjöng så vackert och vinden fick grenarna att sakta röra sig. Jag tog farväl av min Sally där idag och hoppas att hennes små moderlösa ungar ska få nya fina hem snart. Ett ljus har jag tänt för henne på initiativ av min vän Aydan. Tack..

Jag mår inget vidare av andra orsaker och hela jag är full av gråt. Sally gör det okej att släppa på allt och bara vara ledsen en stund.

Det är skönt att gråta ibland....farväl Sally

Sorg i kaninhuset idag

För fem veckor sedan födde min Belgiska Jättehona Sally tre underbara ungar. Hon har varit den bästa av mammor och uppfostrat dem lugnt och fint till små självständiga kaniner. Och det var ju tur att Sally var så klok, för i dag låg Sally högst oväntat död i buren med ungarna hoppandes på och omkring henne. Stackars Sally...
Efter att ha tittat dels på henne och sen på buren så har jag bara en teori om vad som hänt. Det fanns blod på utsidan av buren, som om någon predator hade gjort sig illa i sina försök att ta sig in i buren. Sally däremot hade inga märken, bara skum i nosen. Jag tror hon blev stressad av förövaren för sina ungars skull och att hjärtat inte orkade med. Kaniner kan ju vara känsliga för sånt.
Jag hoppas och tror att ungarna klarar sig ändå, för de äter mat och vatten och har fått fina pälsar. Så en av ungarna som skulle till Vikbolandet, fick flytta redan idag eftersom den då har större chans. De två syskonen som är kvar lär behöva varandra nu, tills de får nya hem om tre veckor. Skulle det vara två honor så är en otingad, men är det två hanar så är de tingade båda två. Time will tell...Tack Sally för allt du gav, du var en mycket fin kanin med fina egenskaper!

Rexresan har börjat...

...tre Belgiska Jättar var alldeles lagom. Fler kaniner behövde jag inte, det var ju därför jag sålde Blixten, den ena BJ hanen. Men så fick jag för mig att besöka LU i Eksjö. Landsutställning för kaniner. Min idiot!! Hur tänkte jag egentligen? "Ska bara dit för att lära mig färgerna" sa jag. Och vad sker?

Jo, jag blir förälskad. Upp över öronen huvudstupa förälskad i Rex kaniner i Castor färg!! Dra å bada så fina de är! Det räckte inte med Vill-ha-varning det var tvunget bara, att bli ska-ha!

Efter lite sökningar på nätet och lite snabba inlägg och annonssök, så svarade en Anneli...hon hade två st. En hane och en hona och de är inte släkt...Hon fanns i Dalarna, låååååångt bort från där jag bor. Men som av en händelse skulle hon åka till Stockholm idag, och då passerar hon Bålsta där jag har en barndomsvän.(Tack Annelie!) En barndomsvän som har kaniner och plats, och som min mamma känner väl. (Tack Aydan!)Mamma som fantastiskt nog ska hit på lördag för att äta tårta på söndag. Och som genom ett mirakel gick det att övertala henne att vara kanintransportör...(Tack mamma!)

Min barndomsvän har ringt. Rexarna har landat hos henne nu! Jag är så bubblande glad! De är jättefina säger hon, sammetspäls, superfina! Åh...vill klappa! Vill hålla....vill se små bebbar av dem! Vill inte...höra vrålet från sambon...när han inser att farmen växt en gång till.....förtränger och gläder mig till lördag. Snälla mamma skynda försiktigt!

Sara...Hennes make på bilden ovanför heter Ceasar.....Välkomna ska ni vara!

Första bilden på kaninungarna

Det blev en jättefin bild på hela kaninfamiljen, men den gick inte att få med här nu...så håll till godo med en liten kaninunge....Sallys första kull...

Fröken Flo och Stampe

Igår skuttade Fröken Flo gladeligen in i kattburen och jag stängde luckan. Petade in en morot så hon skulle ha lite färdkost och sen bar vi iväg till Eksjö. Ryggen var inte rolig men nu var det ju Flo som skulle paras och inte jag, så det skulle nog gå bra.
Hos jättetrevliga M och hennes sambo välkomnades vi och gick in i lagården. Kattburen vägde sina kilo för Fröken Flo är en kanin av rasen Belgisk Jätte. Och hon brås på sin enorma moder från Tyskland. Så det är ingen liten dam. Men väldigt fin. Väldigt vit och fin. Albinovit liksom, där bara ögonen är av annan färg. Röda. Normalt sett har hon en ljus ring runt det röda men nu var hennes ögon alldeles glödröda och uppspärrade. Vilken snygging som satt där i hörnet i hästboxen! Stampe....
Stampe är också en Belgisk Jätte, men svart och vit fläckig som en scheck. Svartband längs ryggraden, svarta öron och svart runt nospartiet. Fröken Flo skuttade ut ur buren och vips så låg hon i torvströet nertryckt under Stampes tyngd på säkra 8-9 kilo. Det tog nog bara 4 sekunder innan svanstippen skakat färdigt och vi skrattade hysteriskt. Stampe visste minsann hur man kurtiserade vackra damer som fröken Flo! De var så snälla med varandra och Flo gjorde inget motstånd och visade inga som helst tendenser till att vilja fly. Men hennes vita päls blev mer och mer brun av ströet och hon var inte fullt så fläckfri och vacker, när hon fick motas in i kattburen igen, två timmar senare för hemfärd. Stampe var helt slut vid det laget och flämtade snabbt.
Nu håller jag tummeltottarna för att Flo var brunstig och mottaglig för Stampes uppvaktning. Det lär märkas om ca 30 dagar! Spännande!