Hönsen har flyttat

Ja så var jag då hönslös för första gången på många år. Beslutet blev raskt fattat då den tio månaders kungspudeln Stina kom med en livlös höna i munnen.
Nu fick det vara nog.
7 stycken hade hon haft i mun och de andra sex hade jag räddat från att bitas ihjäl, men denna var det redan för sent med.
Så min vackra grupp med gula tvärrandiga dvärgcochin fick flytta till Stockholm, bara som inackorering, de kommer tillbaka i vår, men resten fick flytta permanent. Dock inte så långt. Hela gänget hamnade bara några kilometer bort.
Mina fina hönor som jag kämpat så med att få fram.
I fjol hade jag 120 djur, varav 80 var höns. Fina rashöns och blandraser med för äggfärgernas skull.
Livet förändrar sig och det är tomt i hönsgården.
Tomt och tyst.

Matt och glad

Efter att ha farit som en iller kors och tvärs mellan gamla huset och nya huset och fasanägare i Vetlanda och tillbaka, dragit krampor ur gamla hönsgården och byggt färdigt fasan/vaktelvoljären så kan jag matt ta ett kliv tillbaka och känna mig nöjd och glad. Nu är dem hemma!
Min guldfasanhöna flög ju till väders för någon vecka sedan och tuppen blev solo på sin kvist. Men jag fick tag i ett nytt par, dock ej enbart en höna(plånboken vred sig i kramper en stund)så nu lever tre guldfasaner ihop med elva vaktlar i nya voljären. I veckan hoppas jag få tag i sågbakar(svallar eller ytved beroende var i landet du är ifrån) som skall bli tak samt vägg. Blir nog snyggt när det är på plats. Jag är i allfall jättenöjd.
Så idag var det dags att riva inredningen i gamla hönshuset. SUCK OCH STÖN! Allt det slit vi gjorde förra sommaren och denna...Rivet på ett kick, och alla sexton kycklingar i halvstorlek fick skutta ner i nya ströet på golvet blande de stoooora hönsen och gissa om de blev glada! Ryggen värker ikväll men ett gott dagsverke blev det.
Igår var vi på Stefan & Christers show "Scen sommarbuskis". Jag rekomenderar den! Om den kommer till en scen nära dig, så se den! Jag fick skratta gott! En hel del under bältet var det, men det var roligt! Imorgon ska det bli Cabaret i Ömo. Sedan händer det nog inget förrän nästa höst! Men nya hönshuset skall inredas så på måndag är det dags att svinga hammaren och sågen igen! Men nu ska jag bara vila...Go kväll alla vänner och mamma!

Fasan söker fru

Ungt fasanpar, där tuppen just börjat få sina färger.


I tisdags kom jag hem efter mörkrets inbrott efter att ha skjutsat hem en vän. Då fick jag bära in welsumerhönsen, Marina maran och australorparna. Under själva bärandet iförd pannlampa blev mina vackra guldfasaner så förskräckta att de for som flipperspelskulor i voljären. Och plötsligt i månskenet såg jag en stor mörk silhuett flyga till väders.


"Det där var inte en vaktel," tänkte jag då. Hoppades in i det sista att det var en kråka som suttit ovanför. På morgonen då jag kom ut och solen sakta gick upp, var det bara att inse, att den svarta silhuetten hade varit min gula guldfasans höna. Taknätet är ganska stormaskigt och som en extra säkerhetsåtgärd hade jag lagt kompostgaller ovanpå. Jag borde ha surrat fast dem, för då hon kraschade hit och dit så hade de flyttat på sig i ett hörn och ut kom hon genom ett hål som hon lycktas göra.
Nu är det lördagmorgon och hon är och förblir borta.


Tuppen är ledsen och lockar på henne men ingen fru kommer. Finns det någon här som har kontakter på guldfasaner inom rimligt avstånd så är jag tacksam för tips!

Vem vet när jag hinner blogga nästa gång..

...sa hon som skrev halva natten...

Nä, jag ska strax gå i säng men ville ge er trogna några bilder till, på en ny liten höna. Hennes pappa heter Gulliver och är en gul tvärrandig dvärgcochintupp, och mamma heter Marina maran, och är svart koppar maran. En koppar cochin kanske?

Visst är hon snygg?

Betty Davies döpte jag henne till...

för hon har så stora ögon, men nu går hon mest under namnet KrullFia. Vad det är? Ja inte är det någon minikalkon, utan en dubbelfrisserad dvärg cochin höna med lockar! Se krullorna på halsen! Hon skyr heta solstrålar dock då hennes blottade skinn inte mår väl av det, men hon är smart lilla KrullFia! Och när det regnar blir fjädrarna raka som spikar på henne! Och vet ni vad....? Hennes första kycklingar har kläckts!

ankbilder

I värmelampans sken!

visst är det stark "måste-ha-varning" på de här? 2 dagar gamla sötnäbbar!

Jippie!!! Ankungar!

...tre dygn med små hål i skalen bara. Tre dygn! Kan ni fatta att jag hållit mig! Inte pillat för att hjälpa. Igår tittade den första ut äntligen! Sen en till, och en till...kejsarungar! 7 stycken är dem nu men ännu jobbar några sötnäbbar med sina skal.
Wow så fina de är, men "mössan" syns inte än. Den kommer nog vartefter...jag har aldrig kläckt såna förut så detta är roligt må ni tro! Och till Sina´s stora glädje, den första löpankan är också ute!!!
Jag lovar bilder...snart...
...sorgen över det förlorade huset hamnade så i skuggan av glädjen över nya bebisar!!!....

Benen växte och växte....

Tidigt i våras fick jag tre ägg av en vän. Aracuana, vackra turkosa ägg! Ur skalen kröp till slut tre fina kycklingar. En dog inom en vecka, den största hackades ihjäl av de vuxna hönsen, men den tredje, som jag döpte till Arja, blev stor. Inte stor och fin kanske, men högst märklig, och högst hög...

Folk som såg henne började skratta, och utbrast " vad är det dääär?" och pekade på Arja. Arja var rumphuggen och hade blå ben, blå långa ben som bara växte och växte. Hon såg sned och vind ut hela hon och såg ut som om hon hade en puckel på ryggen. Som Quasimodo. Så Arja fick heta Quasimodo. Hon blev så oproportionerligt hög att hon till slut svajade när hon gick, som om hon gick på styltor. Men hela tiden matfrisk och pigg. Igår fick jag hjälpa henne upp då hon trillat i spånet. Då var benen så långa att hon helt enkelt inte fungerade normalt. Så hon är nu förpassad till hönshimlen, min märkliga, kära höna, som jag hoppades in i det sista skulle börja värpa sina turkosa ägg....

...och tuppen hoppade i galen tunna...

Lill-Putte i spåntunnan....

Så nu har dagen D passerat! Och i ryggen känns varje sågspånsfylld spade...i tummen värker det efter högtryckstvätten men jag är så nöjd och tillfredsställd! Väggarna är vita igen och på golvet ligger nytt fint spån i alla avdelningar och allt hönsadamm är bortspolat. Det har varit årets storstädning i hönshuset!
Det tog mig hela dagen att bära ut alla burar och matbunkar, och kompostgaller som fungerar som avdelare, värmelampor, vattenbehållare, reden och sittpinnar och annat löst som hamnat därinne det senaste året, samt att skotta ut allt spån och halm, och spola rent först med högtryckstvätten och sedan med vanliga slangen. Och naturligtvis så blev det stopp i avrinningen, så jag fick gå ut i den gamla urinbrunnen (har varit svinstia här) och in med hela overallklädda armen och dra och gräva i gammalt spån) tills det sa plopp och vattnet forsade fram...på mig! Den pärlgrå gruppen dvärg cochin smet in hela tiden och kacklade oroligt i högan sky.
-Vaar ska jag lägga mitt ägg? Ockockockockock....skrockade Betty Davies, den krulliga dubbelfrisserade med de jätte stoora ögonen. Ihärdigt skrockade hon. Och högt, och nu ekade det väldigt därinne när allt var tomt.
-Jag ska hjälpa dig hitta ett bra ställe, sa Lill-Putte och tryckte sig in i ett hörn och började skrocka han också, och kurra...
Tuppar gör så när de skall godkänna nytt rede.
Men i hönshuset fanns inget rede för tillfället, men på hela lagårdsbacken stod de! Men se det gick inte för Betty Davies...nä, reden ska vara som de alltid har varit. Helst. På samma plats och så. Lill-Putte förstod att hon inte nöjde sig med det kalla betonghörnet till slut och lade sig i det gjutna fodertråget och kurrade...
-Här Betty Davies, hääääär blir såå bra...kurrrr kolla vad fint! Lill-Putte var mäkta stolt över det nya äggstället. Men Betty var inte nöjd alls.
-Ockockockock....det är en plats för grismat, inga vackra hönsägg....åhhhh var ska jag ta vägen....ägget måste uuutttt! Betty skrockade och gapade så högt att jag var nära att bli lomhörd därinne i den ekande betongen.
Då kom han på det! Lill-Putte visste ju att det skulle gärna vara lite mörkt och inte så öppet och vips så hade han hoppat ner i min plåttunna som jag skottade smutsigt spån i! Därnere i tunnan blev kurrandet till ett dånande morr och Betty Davies sprang förskräckt ut på gården och kuttrade och skrockade och var så orolig för sitt ägg som snart skulle trilla ut!
Deras avdelning var ju redan spolad men inte torr, så jag gick ut på gården och lyfte in ett rede och satte i hennes favoritvärphörn. Och då blev det tyst...
Tystnaden var öronbedövande efter det hemskans liv som nyss varit! Och det tog inte många minuter förrän där låg ett alldeles skinande vitt litet ägg från Betty Davies.
Lilla Åtvida gick det inte så bra för istället. Hon hade legat på ägg i fem dagar. Sina första bebisar skulle det bli. Men jag flyttade redet och satte in det i en stor utekaninbur, som jag brukar, för att de ska få ruva ifred. Men Åtvida förstod inte arrangemanget utan hoppade av sina ägg och satte sig ovanpå taket till redet. Men att jag lyfte tillbaka henne hjälpte inte. Äggen var övergivna och fick hamna i skottkärran. Ja för kläckaren är överfull av ankägg nu så det fanns ingen räddning för dessa. Strax ska jag gå ut till dem och släppa ut dem i sina hönsgårdar. Kanske de tycker de har det så bra inne nu att de inte vill gå ut?Nä, sådana esteter är dem inte, mina pullor. Sol och gräs och vind i fjädrarna är nog att föredra!

Senaste äggnytt

Här kläcks det igen i kläckaren. Dock inte det efterlängtade påfågelsägget som det såg ut att vara liv i. Det är en vecka kvar, men det har stannat av dessvärre. Men jag är glad att jag fick prova! Jag hoppas att påfågelshönan har ruvat ordentligt på sina ägg istället, och att inte räven tagit henne för M & T som gav mig äggen, så att de får en liten skock med påfåglar!

Hur som, här har det kravlat sig ut två stycken gula dvärgcochinbebisar och två blandraskycklingar av svartkoppar maran och gul tvärrandig dvärgcochin. Dem är svarta än så länge! Spännande med korsningar tycker jag! Nu överlåter jag kläckbevakningen till goda granne E, då jag avviker från "farmen" några dagar, för att besöka min familj samt hämta hem min blå önskedröm i form av en ny Belgisk Jättehona! Sambon och Sture-hund håller ställningarna.

Foto:Anders Gunnar

Passar också på att hälsa den lille dvärgcochintuppen Ture välkommen. Han behövde omplaceras då han fått sin nya bostad nere i samhället efter hönsbytardagen 9 maj. Nu hade emellertid Ture börjat skrika(för han har inte lärt sig gala än) och familjen var mån om grannsämjan. Ture har fått landa här så länge. Men välkommen är han den lille sötnäbben!

Oskar de la Hoya den andre

...ja namnet är givet, efter den store proffsboxaren. Ja som gammal boxningsdomare så halkade jag in på dessa liknelser, som när det blir vått på mattan i boxningsringen ni vet, efter att kombatanterna druckit vatten och blivit avkylda med halva vattenflaskan över huvudet..

Oskar har varit jätte snäll idag. Han har min respekt, oh ja! Inget snack om det, men jag ska låta han tro (så länge det går) att det är jag som är störst. Han fick en fru till, ja det var lika bra. Hon ser ut som en Isbarhöna, men har fel färg på fjädrarna och äggen är vita. Så hon är ingen Isbar...men nu en Mrs De la Hoya...haha! Ja, hon hade inte fått något namn än, så det var ju lika grejt!
I natt sover den vackra trion i eget litet hus. Ett till är på snickringsstadiet(våningssängen till kaninerna får vänta lite) för det blir liksom fler grupper här hela tiden tycker jag...Märkliga företeelser må jag säga..Och de ska ju helst gå med sina respektive, så det blir rasrent och färgrent och allt det där..
Men Oskar har låtit sig styras idag, in i ny hönsgård och nytt hus utan minsta mankemang.
Kände att jag ville säga det, och ge Oskar ett plus för att han är så snäll, innerst inne där under de vackra fjädrarna. men hans blick är läskig. Det är inga tuppögon han har, nä dem är mänskliga! Otrolig blick, och det känns som om han ser vad jag tänker!
Men det har börjat bra här, min relation med Oskar, det vill jag ändå säga.

Påfågel....

Jag fick sex st påfågelsägg. Nu har jag lyst dem och det finns liv i ett av dem! Detta ska verkligen bli spännande att följa! Här är pappan, en Österbymo-bo...

En ny hönsgård på tio minuter

Nöden är uppfinningarnas moder.....
Den blev inte så snygg, men det blev inte jag heller, och jag får leva ändå!;o)
Men efter att ha mist en höna troligtvis till den stora grå yviga hankatten som stryker kring bodarna, så måste jag ordna något, blixtsnabbt till den pärlgrå gruppen dvärgcochin. Två gamla pallar som legat i vedboden som golv, två bitar av någons veranda som jag hittat på brasan och några kompostgaller och lite buntband. Ja, funktionellt i alla fall, tills jag kan köpa svetsat nät för en förmögenhet och göra om det men nu går pullorna säkra och slipper vara inlåsta om dagarna!

Nattduksbordet som blev ett rede

Här kommer bild, för att ni ska se hur enkelt det var. Bara att dra ut lådan. Sätta i lådan upp och ned. Sedan vända på hela nattduksbordet och så var redet ett faktum. Inget sågande, inget målande, inget spikande. Inga tummar som får blodblåsor. Och hönsen gillar det....

Min vita fina lilla höna...

Idag innan regnet började ösa över oss, gick jag runt och fotograferade en del av djuren här. Lille kaninhanen som ska flytta i helgen, hans betydligt större pappa tog jag också kort på, liksom de söta Rex paret Ceasar och Sarah..och så på min fina vita dvärgcochin höna som jag är så glad över.

.....Var så glad över..

Då jag gick ut igen vid 18.20 för att stänga in mina pullor så kom jag för sent. Jag såg fjädrar som längs en stig. De började i redet i hönshuset som stod öppet på den sidan där mina pärlgrå, spättade, blå och den vita bor. De har förmånen att få gå fria om dagarna. Förmån...jo, förmån för något annat...typ räven. Fjädrarna låg i stora högar i redet, och utanför, sedan fortsatte det ut på gräset, in under garagedörren och in under det gamla dasset vägg i vägg. Husse hämtade Sture hund, som fick spåra, och han markerade tydligt det som våra ögon kunde se med blotta ögat, men sedan fortsatte han runt lagår´n mitt emot, och in under den. Där såg vi fler fjädrar. Men vi hittade aldrig hönan...Ty det var nog inte mycket kvar av henne vid det laget.

Katt? Räv? Ja vem vet...ledsamt är det hur som helst. Min fina vita lilla höna...

Och har denna någon upptäckt det dukade smörgåsbordet så återstår det bara för mig att bygga ännu en hönsgård...

hej alla hönsfolk, nu ska ni höra...

....vad man med ett nattduksbord kan göra!

Man tar ut dess låda och sätter i den upp och ner,
vänder hela bordet, fyller på med halm i lådan
och vips så har man ett värprede!
Häpp!

På Röda Korsets Kupan kostade detta bara ett par tjugor, och just ingen tid alls!
Jag kommer med bild om kameran vill möta datorn igen!

Kan själv...

Jodå, jag är så uppfostrad, till självständighet och det är bra på många sätt. Men visst kan det ligga en i fatet också.
Men nu gällde det tuppar som inte längre skulle få vandra på vår jord. Sambon har uttryckligen sagt ifrån, att han svingar inte yxan mer över deras nackar, så det så. Tidigare har han gjort det medan jag gråtande hållit i tuppfötterna. Men nog är nog.
Så jag förberedde huggkubben med två spikar bredvid varandra, lagom stort mellanrum för en tupphals. Sedan bedövade jag den första tuppen med ett slag i huvet av ett vedträ, placerade sedan halsen mellan spikarna och lät sedan yxan falla. Det gick bra. Precis så snabbt och skonsamt som jag hoppats på. Nästa tupp-samma sak. Fast det mesta går ändå lättare när man är två. Men om man nu inte är det, så är det bra att kunna själv. Jag kunde. Så det så! Men roligt är det inte för någon, denna makabra baksida av en underbar hobby.

Spännande!

Igår ringde en tjej som köpt vaktlar av mig tidigare. Hon vet att jag är "i farten" med diverse fjäderfä och kläckningar om vartannat. Hon hade ett påfågelspar som lagt ägg. Honan hade sedan en vecka lagt sig att ruva och övergivit 6 ägg i hönshuset för en mer osäker plats i det gröna. Jag som hade kläckare kanske var intresserad att ta hand om äggen som blivit över?

Gissa om!!!!

Åh så roligt! Tanken svischade förbi vad Granne G skulle säga om han hörde en vuxen påfågelshane skrika över nejden här, och ett leende spred sig med all säkerhet över mitt ansikte. Men det är inte tänkt att de ska gå här i så fall. Nä, kanske jag hamnar någon annanstans där det kan gå att ha påfåglar själv, annars vet jag fler som kan tänka sig påfåglar. Och så vet jag en som har möjlighet, fast jag vet inte om hon tänkt tanken än. Hon står i begreppet att skaffa getter nu och det är en gammal vän som jag kanske kan introducera påfåglar på...*blink.blink*

Men kanhända det inget blir av dessa sex vackra stora ljusbruna ägg. Den som har en lever får se, men i dag har dem varsamt descinficerats och lagts i kläckaren och om 28 dagar kanhända det blir nåt! Håll tummeltottarna!

Tack snälla T och M för att ni tänkte på mig!

Bilden är från www.fotoakuten.se

Fint i hönsgården

Eftersom det ser lite annorlunda ut här på djurfronten än när jag flyttade hit, så gör också hönsgården det. När jag kom hit till Grindsbo hade jag tre höns. Det har sambon påpekat ofta sista tiden. Tre höns är en väldig skillnad på det jag har idag, menar han. Mmmm....lite skillnad är det...några till har det blivit...

När så solen bjöd på sig själv till det yttersta under helgen passade jag på att köpa jord( tack kära sambon för att du hängde med och bar!) och när jag kom hem, blev det att dela av ena hönsgården på hälften. Där spred jag sen ut åtta säckar plantjord och strödde sen ut frön av betesvallstyp och vattnade. Gulliver, Lisbeth, Isabella, Kotten och dubbelgulorna var fundersamma på vad jag pysslade med, men höll sig snällt på rätt sida avspärrningen. Jag hade även köpt örter som jag tänkte jag skulle ha i krukor i hönsgården. Och då jag planterat Oregano Hot Spicy i en stor kruka kom Isabella och nappade blad i frenesi! Jaha, vad tänkte jag på? Klart dem äter upp örterna, ärthjärna! Så det var till att bära ut krukorna och ställa dem framför trappen till boningshuset istället. Men inne i hönsgården lämnade jag tre åt sitt öde ändå, i en kruka på hög piedistal och hoppas de inte flyger upp och sätter sig där och avnjuter en kryddig måltid! Jag körde ner frön av slingerkrasse i jorden också och tänker mig några trevliga revor som slingrar sig ner och blommar vackert i gult o orange. De fick även en stor terracottaampel med krasse, så det växer neråt. Tror att överlevnaden på blommorna är större då.

Nu ska vi bara ha tålamod att vänta till här blir grönt ordentligt innan de får in o sprätta på den nya jorden!

Ramone, min Belgiska Jättehane fick smaka gräs och vara ute i en bur i väntan på rasthagen som ännu inte är färdigbyggd. Han tyckte det var jättemysigt trots att buren är i minsta laget för denna stadiga karlakarlskanin! Han grävde och åt och njöt av dagen!

Tuppig historia....

Stämningen i hönsgården var uppåt värre. Alla hönsen kacklade av förtjusning för det skulle komma en ung, viril tupp och ersätta den gamle, utslitne kraken. Den gamle gick omkring lite smådeppad och filosoferade över livets allmänna jävlighet. Men han var inte slut än, så lätt skulle han inte knuffas åt sidan. Så när bonden öppnade dörren till hönsgården och släppte in den nye tuppen, trängde sig veteranen fram mellan de fnittrande pullorna och satte första delen av sin plan i verket:- Välkommen, käre kollega. Det skall bli skönt för mig som är lite till åren kommen att få lägga av med de ansträngande plikterna. Det finns många små rara höns här och jag är säker på att du kommer att trivas. Lycka till och ha det så bra!Och den nye, unge tuppen hade det verkligen bra. Hönsen stod i kö för att låta honom göra dom sin kur och alla vinglade dom på ostadiga ben tillbaka till sina reden skrockande när de provat vad han förmådde. Men efter några dagar tog den gamle sin efterträdare avsides och sa:- Hönsen retar mig för att jag gav upp min ställning som hönsgårdens herre så lätt. Så bara för syns skull vill jag att du besegrar mig i en kamp. Sen kan du med all rätt betrakta dig som kung här och jag kan dra mig tillbaka i lugn och ro. Är du med på att springa tjugo varv runt hönshuset?- Kör i vind, sa den unge tuppen. Det ska bli en lätt match.Men till hans stora förtvivlan kom han på efterkälken redan under första varvet och efter tre varv hade den gamle tuppen dragit ifrån ytterligare. Den unge tuppen bjöd verkligen till, han sprang allt vad han förmådde och svetten lackade från både kam och sporrar, men det hjälpte inte. Den gamle tuppen behöll försprånget. Så small plötsligt ett gevärsskott och den unge tuppen föll stendöd till marken i ett moln av damm.- Jädrar i snuset, sa bonden till bondmoran, om jag köper någon mer tupp av Lundberg. Det här är den tredje på en månad som är homofil och bara intresserar sig för min gamla tupp..!