Längtar

I maj åker vi till Kreta. Gissa om jag längtar...Känslan av havsvatten som sköljer in över nakna fötter på varm sandstrand...så härligt, så somrigt, så grekiskt! Femte gången nu som jag besöker gästfrihetens ö med dess underbara befolkning, vidunderligt goda mat, ljuvliga växtlighet, fantastiska temperaturer...sen blir det härligt att komma hem igen! Till kycklingar och unghönor, kaninungar, ankällingar, storpudeln Sture som förstås inte tänker låta mormor sova en enda natt igen på hela veckan, och till plockandet av alla goda ägg...borta bra men hemma bäst men Kreta är inte tokigt! Inte tokigt alls....blundar och drömmer.....

Foto: www.fotoakuten.se

Vårtecken

Igår såg jag dem, det säkra vårtecknet! Tranorna som flög in över vårt hus i V-formation med det karaktäristiska skriet som ackompanjerade vingslagen. Så trots all snö och att det faktiskt var minus 8,5 igår här, så är våren på väg! Solen kom och det blev så ljust och vitt att jag blev snöblind då jag gick ut med Sture(hunden). I bilen fick jag ta fram solglasögonen för första gången. Visst är det vår på gång då? Och ett annat säkert vårtecken är naturruvade kycklingar. Ja, en sån kull är det beräknat att det ska

kläckas här idag. Under en blåspättad dvärgcochin höna...Sånt gör ju att man får lite vårpirr i kroppen!

Foto: www.fotoakuten.se

Sluta vara så fina! Det är vår nu!

Ner amaryllis ner! vill jag ropa då jag tittar på bänken i köket. Där står två stycken helt otroliga amaryllisar. Dessa vackra blommor som jag verkligen behöver för att få riktiga julkänsla, står sig alltså ännu! Båda två har haft tre stänglar med hur många klockor som helst! Så fort en har vissnat ner så kommer det en ny. Dem verkar inte vilja ta slut alls här! Den ena har nu tre klockor färdiga att slå ut när som helst och den andra har den sjätte klockan som skall slå ut, när de andra börjar vissna så smått. Men nu är det mars och jag vill verkligen att det ska vara påskliljor, och vårblommedags! Inte julfeeling! Men jag kan inte kasta blommor som lever, det har jag aldrig kunnat. Min mamma brukar göra razzior i mina fönster ibland. Då åker dem i soppåsen snabbt. Jag kan inte kasta dem om det är lite grönt kvar, lite liv...då får de stå för rekreation någon stans. Men det står hon inte ut med kära modern. Så lilla mamma, det kanske är dags för dig att komma hit nu för amaryllisarna ger sig inte! Om jag bara fick datorn att fungera som den har gjort, så skulle ni få se bilder...För hur vackra amaryllisar än är, så är det inte roligt att ha dem blommande i mars. Nä, det är det inte. Inte alls!

Tuppslakten

Jahaja...tänker jag då jag öppnar kyslkåpsdörren iförd tofflor och morgonrock. Frukostdags och det första man ser är plastpåsen som gårdagens slaktade tupp ligger insvept i. Hur det gick? Jo väldans bra får jag säga. Goda granne E kom och vi gläntade på boddörren och beundrade de vackra tupparna. Riktiga påsktuppar. "Ja, det är ju nästan synd på så granna tuppar" sa goda granne E.
"Ja, visst är det, men nu får vi inte fästa oss vid dem mer" sa jag och gick efter yxan. Granne E gick resolut längre in i boden och tog en tupp i hampan, men han bet henne rejält så hon fick en stor blodblåsa på handen. Tuppmärkt. Sen kom hon in till mig i vedboden där jag stod redo med en pinne samt en yxa. Jag bedövade honom först med ett slag i huvudet och ....sen gick det som det skulle. Granne E tryckte ner halsen i backen och jag höll i vingarna för han flaxade på ganska bra den huvudlöse tuppen. Och vi höll honom en god stund för just när man tror att det är över så börjar det om igen och det blir så grisigt då om man inte är beredd.
Vi lade upp honom på timmerhögen utanför som skall bli kapad och upphuggen till våren. Där fick han droppa av medan vi tog hand om hans bror.
Sedan tog vi gässens gamla badkar, en murarbalja, och bar in den i granne E´s pannrum. Vi knöt upp en tupp i fötterna i ett rör i taket och ställde baljan under. Sedan plockade vi. Klippte av vingarna och tog ner den och fortsatte med nästa. Sedan gick vi in i köket och tog ur dem och av den som granne E behöll skulle det bli tuppsylta. Hon blev så inspirerad på Groddenmötet förra veckan, att hon ville prova. Min hamnade i en plastpåse i kylen för jag fick kvista iväg till jobbet. Och nu till frukost såg jag den alltså. Så det får väl bli att skala lök och morötter och lägga den i en kastrull. Så får vi se om det går att göra tupp med ris och curry istället för höna. Sträcker lite på mig och känner att jag gått i i en ny fas nu.Tuppslakten ligger bakom mig och jag blev inte ens ledsen i ögat. Självhushållning kan jag inte säga att jag ännu är helt inne i, men jag har åtminstone öppnat dörren!

Snabbtripp till Afrika

Igår skulle det vara dags för tuppslakt. Jag och goda granne E skulle höras på eftermiddagen. Jag fick besök av en gammal arbetskamrat och som vanligt bubblade vi och pratade en hel massa. Vi tittade på djuren och när vi var inne hos kaninerna så såg jag att det låg en massa pälstussar i kaninen Sallys kattlåda. (Den som hon använder som kanintoalett). Jag hade ju givit upp om att hon var dräktig och hade planerat att sätta ihop henne igen med Ramone, den vackra chinchillafärgade hanen av Belgisk Jätte kanin. Bara tupparna var borta så skulle de få stor plats att rumla runt på och idka älskog inne i den boden. Men tussarna fick mig att fundera lite extra, och jag öppnade luckan till lådan där jag hade tänkt att hon skulle föda sina ungar. Och vilken höööög av päls det låg där! Jättemassa grått fluffigt ludd och jag lät min hand glida ner i fluffet och där kände jag en unge! Och en till och en till! Sen tordes jag inte störa mer...men tre var det ialla fall och stora tyckte jag. De täckte hela min hand från fingertopp till handlov. Mina första kaninungar, snacka om att jag blev glad! Så glad att jag helt lyckades förtränga tuppslakten, tills klockan var nästan tre och jag masade mig in till granne E. Men det var försent då. Det var ju snart dags att börja med maten. Så vi fastnade vid hennes kamera istället. Hennes nya fina digitalkamera med stor display. Där fick jag mig en resa till Kenya och invigningen av ett flickhem, för Kenyanska unga flickor som skulle undkomma könsstympning och tvångsgifte. Jag fick se apor och vackra växter och till och med några ankor, blandat med vackra kläder, pärlbroderier och enkla plåtskjul. Inte dåligt att man kunde hamna i Afrika bara sådär! Så tupparna ska vi ta idag. Nu snart. På förmiddagen....suckar....Ingen återvändo nu liksom....

Lite irriterad blev jag allt

De senaste två veckorna har min kassa rygg plågat mig extra. Särskilt om nätterna med mycket benstrålning, som gjort att så fort jag byter läge i sängen så vaknar jag av eldkvastarna som skickas ner i mitt ben ända ner till fotknölen på höger sida. Så när jag väl somnat är jag tacksam om jag får sova ett tag. I natt vid 23.40 pep det i mobilen. Jag har den som väckarklocka vid sängen.
Sms.
Jag sträckte mig yrvaket efter mobilen och undrade naturligtvis vad som hänt och med vem.
"Hej Anna-Karin, jag har pekingankor till salu. Både honor och hanar. Jag bor utanför Mjölby. Du når mig påxxxxxxxxxx. Hälsningar Monica".
Vad fan, utbrast jag. Skriva mitt i nätterna! Jag vill inte ha fler ankor! Har ingen annons ute, men en hemsida som talar om att jag har. Så här sitter en person och letar potentiella kunder på nätet mitt i nätterna. Sånt gör mig högst irriterad! Och när adrenalinet gick igång så blev det inte så lätt att koppla bort ryggvärken heller. Och ska ni veta....detta är andra gången denna människa skriver till mig sent. Förra gången hade hon kaniner att sälja och det ville hon tala om kl 23.05. Då svarade jag inte förrän dagen efter men nu kunde jag inte låta bli...
så jag skrev tillbaka:
"Hej. Nu är det andra gången du väcker oss med dina nattliga sms. Vill du etablera goda kontakter så skriver du dagtid fram till 21. Tack"
och det var tur för henne att hon inte svarade på det kan jag säga, för hade det pipit en gång till i telefonen så hade vi inte vaknat i morse för då hade telefonen legat i flisor på golvet.

Men vad är det för folk? Inte sjutton gör man så? Jag har ingen annons ute, jag söker inget, jag har så jag klarar mig och så ska någon tycka sig göra smarta manövrar och få mig glad mitt i natten av att det plötsligt finns en människa, bara 6 mil ifrån mig som vill sälja pekingankor mitt i natten! Jag kanske skulle kört dit någon natt och knackat på, sagt att jag är här nu. Har du några ankor? Stoppa upp dem då där solen inte skiner!

Tupparna är levererade

suckar...jättefina tuppar! Två bröder som aldrig bråkat, som växt upp fjäder vid fjäder. Dem hamnade nu här igårkväll för att möta bilan och grytan. Känner mig inte lika övertygad idag som i fredags, men det här får bara gå. Frågan är bara hur fort det kan göras, för ju längre de sitter här och är vackra desto svårare kommer det att bli. Men jag måste lära mig ta hand om tupparna och jag ser det trots allt som ett gyllene tillfälle att starta med någon annans tuppar. Får inte tänka så mycket, bara göra det liksom. Sen får jag väl tvinga mig att ta fram det lilla frysta paket som ligger i boxen. Två små vaktlar. De har legat där rätt länge nu. Sen september tror jag. De skulle bli anonyma, sa jag. Men varje gång jag snuddat vid fryspåsen har jag nästan bränt mig av obehag. Men det är väl bara att laga och äta. Ska det vara så svårt? Bit ihop eller bryt ihop!