Oskyldiga kaninungar kan mera än man tror

Kaninungarna har blivit åtta veckor nu och två flyttade hemifrån igår. Uti den stora vida världen. En skulle till Mjölby och den andra någonstans mellan Eksjö och Tranås. Ut i vida världen alltså.
De tre flickorna som var kvar fick vara ute i en så kallad trekantsbur idag när jag jobbade. De är ju så gulliga. Så fina, så söta, så mjuka, så oskyldiga. Sådär oskyldiga så man inte tror att de ska kunna hitta på ett endaste hyss. Inte ett allra endaste faktiskt.
Sambon slutade tidigare och kom hem före mig idag. Han tog hunden på promenad och när han gick hemåt igen...ja vad skådade hans norra öga? Kaninungar som skuttade omkring i ankhagen!!!!! Och den vita lilla fröken, hon var ända borta vid dyngplattan hos grannen och hoppelihoppade och njöt av friheten. Minnsann! Så sambon fick jaga kaninungar och det gjorde han bra. För när jag kom hem var alla tre små oskyldiga busfrön i buren igen. Gropen de grävt ur sig med, var inte längre under buren, för husse hade flyttat den. Buren alltså. Så jag fick spika på ett svetsat nät som botten, när jag kom hem. Så nu har de busat färdigt hoppas jag! De små fröna!

Påfågel....

Jag fick sex st påfågelsägg. Nu har jag lyst dem och det finns liv i ett av dem! Detta ska verkligen bli spännande att följa! Här är pappan, en Österbymo-bo...

En ny hönsgård på tio minuter

Nöden är uppfinningarnas moder.....
Den blev inte så snygg, men det blev inte jag heller, och jag får leva ändå!;o)
Men efter att ha mist en höna troligtvis till den stora grå yviga hankatten som stryker kring bodarna, så måste jag ordna något, blixtsnabbt till den pärlgrå gruppen dvärgcochin. Två gamla pallar som legat i vedboden som golv, två bitar av någons veranda som jag hittat på brasan och några kompostgaller och lite buntband. Ja, funktionellt i alla fall, tills jag kan köpa svetsat nät för en förmögenhet och göra om det men nu går pullorna säkra och slipper vara inlåsta om dagarna!

Nattduksbordet som blev ett rede

Här kommer bild, för att ni ska se hur enkelt det var. Bara att dra ut lådan. Sätta i lådan upp och ned. Sedan vända på hela nattduksbordet och så var redet ett faktum. Inget sågande, inget målande, inget spikande. Inga tummar som får blodblåsor. Och hönsen gillar det....

Kaninflickorna

Igår fick flickorna komma ut i en bur och smaka på grönbetet och det gillade dem! De är så tama och nyfikna och gulliga att det inte är med någon iver man ser att de flyttar. Men det är dags för det nu. Två av dem ska jag ha med mig då jag åker till mina föräldrar i Enköping om två veckor ca. En ska till Linköping och den andra till Vingåker. En vit hona är eventuellt osåld...

En blå liten flicka ska med hem från Uppsala för att utöka paletten här vad gäller Belgiska Jättar. Otroligt lugna och fina kaniner. Men stora som en hund..inte riktigt som en beagle men snudd på:o)

Min vita fina lilla höna...

Idag innan regnet började ösa över oss, gick jag runt och fotograferade en del av djuren här. Lille kaninhanen som ska flytta i helgen, hans betydligt större pappa tog jag också kort på, liksom de söta Rex paret Ceasar och Sarah..och så på min fina vita dvärgcochin höna som jag är så glad över.

.....Var så glad över..

Då jag gick ut igen vid 18.20 för att stänga in mina pullor så kom jag för sent. Jag såg fjädrar som längs en stig. De började i redet i hönshuset som stod öppet på den sidan där mina pärlgrå, spättade, blå och den vita bor. De har förmånen att få gå fria om dagarna. Förmån...jo, förmån för något annat...typ räven. Fjädrarna låg i stora högar i redet, och utanför, sedan fortsatte det ut på gräset, in under garagedörren och in under det gamla dasset vägg i vägg. Husse hämtade Sture hund, som fick spåra, och han markerade tydligt det som våra ögon kunde se med blotta ögat, men sedan fortsatte han runt lagår´n mitt emot, och in under den. Där såg vi fler fjädrar. Men vi hittade aldrig hönan...Ty det var nog inte mycket kvar av henne vid det laget.

Katt? Räv? Ja vem vet...ledsamt är det hur som helst. Min fina vita lilla höna...

Och har denna någon upptäckt det dukade smörgåsbordet så återstår det bara för mig att bygga ännu en hönsgård...

Karl-Oskar och Kristina, eller Anders.....

När jag flyttade från Enköping och hamnade i Österbymo för snart tre år sedan, trodde jag att jag flyttade till Småland. Till Karl-Oskars och Kristinas Småland. Stenriket.

Jag läste utvandrarserien i samma veva som jag flyttade, och andades verkligen Mobergs berömda epos. När jag gick hundpromenader längs den gamla landsvägen i Grindsbo, såg jag de för hand ihopplockade stenmurarna och rösena. Jag såg framför mig en diger barnaskara i mitten av 1800-talet, barn utan skor. Kanske någon hade träskor som deras far hade täljt i eldstadens sken om vintern. Jag såg framför mig hur de slet, kände ryggvärken och stelheten och de torra struparna efter en lång dags slit på åkerlapparna, för att plocka undan all sten som försvårade brukandet av jorden.

Jag levde mig in i hur fattigdomen slet i de stackars människorna. Hur missväxten gjorde mödrar barnlösa och hur djuren magrade av och dog. Hur torkan gjorde det omöjligt för den enskilde torparen eller småbrukaren, att samla vinterfoder till djuren. Ja, jag andades verkligen Karl-Oskar och Kristina och var glad att jag fick beträda samma marker som de en gång gått på, (eller åtminstone de smålänningar som böckerna verkligen handlade om), och jag såg samma natur och blomster som då fanns. Eftersom det grep mig så starkt så tror jag att jag levt då, i ett tidigare liv i en ändlös kamp för brödfödan, med svårt slit från bittida till sent.

Så upplös någon vänlig själ mig, att jag faktiskt flyttat till Östergötland.....

Allt rasade samman. Östergötland? Ja men...besvikelsen var stor ska ni veta, och varför det kändes så snuvat vet jag inte, men det gjorde det verkligen.

Tills jag fick höra talas om Anders Peterson från Sjöarp i Ydre. Anders som blev Andrew. Bondsonen som tog briggen över till det förlovade landet. Andrew som skrev dagböckerna som Moberg med största sannolikhet har använt som underlag till sitt fantastiska verk i form av Utvandrarna och efterkommande böcker om Karl-Oskar och Kristina.

Andrew var ju från Ydre! Ydrekommun är ju den kommun jag bor i! Kunde ju inte bli bättre vad beträffar närheten till det forna småländska tidigare-liv-känslan. Här i lilla samhället gick säkert hans släktingar, livs levande, med gener från den man som Moberg har beskrivit så målande och ingående, som så otaligt många människor har älskat att läsa om genom åren. Plötsligt blev det så bra!

Högst troligt har vi färdats längs samma väg, Anders och jag och plötsligt fanns någon större mening med att hamna här. Ja, nu suckar min kära mor över mina "flummerier" när hon läser, eller sambon som säger högt" herregud" för sig själv. Men så här är det, så här var det, när jag gick här arbetslös i sex månader och såg dessa stenrösen varje dag och tillät mig fundera.

I Ydre finns Andrew Peterson Sällskapet. Just denna vecka är det den så kallade Amerikaveckan och då passar dem på att anordna bland annat en musikal i Rydsnäs om Andrew. Jag var där igår med goda granne E och hennes man, samt min väninna A. 22 glada amatörer, sjöng och skådespelade i flera timmar för oss som löst biljetter på plankor och pinnstolar på Rydsnäs loge. Och visst var det underhållande. När en som en annan är inflyttad och inte känner så många, var det ju ett uppvaknande att se snickaren som lade om hallgolvet hemma, stå reslig och dan i manskören, iförd väst och slokhatt, där på scenen.

-Jaha, tänkte jag. Kan han sjunga? Va kul!

Det fanns andra i ensemblen som jag kände igen också och plötsligt kändes det som att jag höll på att lära känna min bygd. Min nya. För nu är ju inte längre Enköping "min bygd". Det har den väl knappast aldrig vart eftersom jag inte bodde där så länge, men det var därifrån jag senast kom, om man så säger. Uppland i mitt härta....

Och till er som vill veta mer om Andrew, missa inte hemsidan eller museét för den delen. Ska ni hit o kika på höns o kaniner kan ni ju passa på att besöka det i Asby, ca 1 mil före Österbymo. Bara ett tips liksom.