Kaninflickorna

Igår fick flickorna komma ut i en bur och smaka på grönbetet och det gillade dem! De är så tama och nyfikna och gulliga att det inte är med någon iver man ser att de flyttar. Men det är dags för det nu. Två av dem ska jag ha med mig då jag åker till mina föräldrar i Enköping om två veckor ca. En ska till Linköping och den andra till Vingåker. En vit hona är eventuellt osåld...

En blå liten flicka ska med hem från Uppsala för att utöka paletten här vad gäller Belgiska Jättar. Otroligt lugna och fina kaniner. Men stora som en hund..inte riktigt som en beagle men snudd på:o)

Min vita fina lilla höna...

Idag innan regnet började ösa över oss, gick jag runt och fotograferade en del av djuren här. Lille kaninhanen som ska flytta i helgen, hans betydligt större pappa tog jag också kort på, liksom de söta Rex paret Ceasar och Sarah..och så på min fina vita dvärgcochin höna som jag är så glad över.

.....Var så glad över..

Då jag gick ut igen vid 18.20 för att stänga in mina pullor så kom jag för sent. Jag såg fjädrar som längs en stig. De började i redet i hönshuset som stod öppet på den sidan där mina pärlgrå, spättade, blå och den vita bor. De har förmånen att få gå fria om dagarna. Förmån...jo, förmån för något annat...typ räven. Fjädrarna låg i stora högar i redet, och utanför, sedan fortsatte det ut på gräset, in under garagedörren och in under det gamla dasset vägg i vägg. Husse hämtade Sture hund, som fick spåra, och han markerade tydligt det som våra ögon kunde se med blotta ögat, men sedan fortsatte han runt lagår´n mitt emot, och in under den. Där såg vi fler fjädrar. Men vi hittade aldrig hönan...Ty det var nog inte mycket kvar av henne vid det laget.

Katt? Räv? Ja vem vet...ledsamt är det hur som helst. Min fina vita lilla höna...

Och har denna någon upptäckt det dukade smörgåsbordet så återstår det bara för mig att bygga ännu en hönsgård...

Karl-Oskar och Kristina, eller Anders.....

När jag flyttade från Enköping och hamnade i Österbymo för snart tre år sedan, trodde jag att jag flyttade till Småland. Till Karl-Oskars och Kristinas Småland. Stenriket.

Jag läste utvandrarserien i samma veva som jag flyttade, och andades verkligen Mobergs berömda epos. När jag gick hundpromenader längs den gamla landsvägen i Grindsbo, såg jag de för hand ihopplockade stenmurarna och rösena. Jag såg framför mig en diger barnaskara i mitten av 1800-talet, barn utan skor. Kanske någon hade träskor som deras far hade täljt i eldstadens sken om vintern. Jag såg framför mig hur de slet, kände ryggvärken och stelheten och de torra struparna efter en lång dags slit på åkerlapparna, för att plocka undan all sten som försvårade brukandet av jorden.

Jag levde mig in i hur fattigdomen slet i de stackars människorna. Hur missväxten gjorde mödrar barnlösa och hur djuren magrade av och dog. Hur torkan gjorde det omöjligt för den enskilde torparen eller småbrukaren, att samla vinterfoder till djuren. Ja, jag andades verkligen Karl-Oskar och Kristina och var glad att jag fick beträda samma marker som de en gång gått på, (eller åtminstone de smålänningar som böckerna verkligen handlade om), och jag såg samma natur och blomster som då fanns. Eftersom det grep mig så starkt så tror jag att jag levt då, i ett tidigare liv i en ändlös kamp för brödfödan, med svårt slit från bittida till sent.

Så upplös någon vänlig själ mig, att jag faktiskt flyttat till Östergötland.....

Allt rasade samman. Östergötland? Ja men...besvikelsen var stor ska ni veta, och varför det kändes så snuvat vet jag inte, men det gjorde det verkligen.

Tills jag fick höra talas om Anders Peterson från Sjöarp i Ydre. Anders som blev Andrew. Bondsonen som tog briggen över till det förlovade landet. Andrew som skrev dagböckerna som Moberg med största sannolikhet har använt som underlag till sitt fantastiska verk i form av Utvandrarna och efterkommande böcker om Karl-Oskar och Kristina.

Andrew var ju från Ydre! Ydrekommun är ju den kommun jag bor i! Kunde ju inte bli bättre vad beträffar närheten till det forna småländska tidigare-liv-känslan. Här i lilla samhället gick säkert hans släktingar, livs levande, med gener från den man som Moberg har beskrivit så målande och ingående, som så otaligt många människor har älskat att läsa om genom åren. Plötsligt blev det så bra!

Högst troligt har vi färdats längs samma väg, Anders och jag och plötsligt fanns någon större mening med att hamna här. Ja, nu suckar min kära mor över mina "flummerier" när hon läser, eller sambon som säger högt" herregud" för sig själv. Men så här är det, så här var det, när jag gick här arbetslös i sex månader och såg dessa stenrösen varje dag och tillät mig fundera.

I Ydre finns Andrew Peterson Sällskapet. Just denna vecka är det den så kallade Amerikaveckan och då passar dem på att anordna bland annat en musikal i Rydsnäs om Andrew. Jag var där igår med goda granne E och hennes man, samt min väninna A. 22 glada amatörer, sjöng och skådespelade i flera timmar för oss som löst biljetter på plankor och pinnstolar på Rydsnäs loge. Och visst var det underhållande. När en som en annan är inflyttad och inte känner så många, var det ju ett uppvaknande att se snickaren som lade om hallgolvet hemma, stå reslig och dan i manskören, iförd väst och slokhatt, där på scenen.

-Jaha, tänkte jag. Kan han sjunga? Va kul!

Det fanns andra i ensemblen som jag kände igen också och plötsligt kändes det som att jag höll på att lära känna min bygd. Min nya. För nu är ju inte längre Enköping "min bygd". Det har den väl knappast aldrig vart eftersom jag inte bodde där så länge, men det var därifrån jag senast kom, om man så säger. Uppland i mitt härta....

Och till er som vill veta mer om Andrew, missa inte hemsidan eller museét för den delen. Ska ni hit o kika på höns o kaniner kan ni ju passa på att besöka det i Asby, ca 1 mil före Österbymo. Bara ett tips liksom.

hej alla hönsfolk, nu ska ni höra...

....vad man med ett nattduksbord kan göra!

Man tar ut dess låda och sätter i den upp och ner,
vänder hela bordet, fyller på med halm i lådan
och vips så har man ett värprede!
Häpp!

På Röda Korsets Kupan kostade detta bara ett par tjugor, och just ingen tid alls!
Jag kommer med bild om kameran vill möta datorn igen!

Kan själv...

Jodå, jag är så uppfostrad, till självständighet och det är bra på många sätt. Men visst kan det ligga en i fatet också.
Men nu gällde det tuppar som inte längre skulle få vandra på vår jord. Sambon har uttryckligen sagt ifrån, att han svingar inte yxan mer över deras nackar, så det så. Tidigare har han gjort det medan jag gråtande hållit i tuppfötterna. Men nog är nog.
Så jag förberedde huggkubben med två spikar bredvid varandra, lagom stort mellanrum för en tupphals. Sedan bedövade jag den första tuppen med ett slag i huvet av ett vedträ, placerade sedan halsen mellan spikarna och lät sedan yxan falla. Det gick bra. Precis så snabbt och skonsamt som jag hoppats på. Nästa tupp-samma sak. Fast det mesta går ändå lättare när man är två. Men om man nu inte är det, så är det bra att kunna själv. Jag kunde. Så det så! Men roligt är det inte för någon, denna makabra baksida av en underbar hobby.

Spännande!

Igår ringde en tjej som köpt vaktlar av mig tidigare. Hon vet att jag är "i farten" med diverse fjäderfä och kläckningar om vartannat. Hon hade ett påfågelspar som lagt ägg. Honan hade sedan en vecka lagt sig att ruva och övergivit 6 ägg i hönshuset för en mer osäker plats i det gröna. Jag som hade kläckare kanske var intresserad att ta hand om äggen som blivit över?

Gissa om!!!!

Åh så roligt! Tanken svischade förbi vad Granne G skulle säga om han hörde en vuxen påfågelshane skrika över nejden här, och ett leende spred sig med all säkerhet över mitt ansikte. Men det är inte tänkt att de ska gå här i så fall. Nä, kanske jag hamnar någon annanstans där det kan gå att ha påfåglar själv, annars vet jag fler som kan tänka sig påfåglar. Och så vet jag en som har möjlighet, fast jag vet inte om hon tänkt tanken än. Hon står i begreppet att skaffa getter nu och det är en gammal vän som jag kanske kan introducera påfåglar på...*blink.blink*

Men kanhända det inget blir av dessa sex vackra stora ljusbruna ägg. Den som har en lever får se, men i dag har dem varsamt descinficerats och lagts i kläckaren och om 28 dagar kanhända det blir nåt! Håll tummeltottarna!

Tack snälla T och M för att ni tänkte på mig!

Bilden är från www.fotoakuten.se

Grattis kära gamla vän!

Mia....jag har nyss ringt dig på din 39de födelsedag och det var så gott att höra din röst. Lille Sixten, din 4årige son, frågade på skånska om jag var gammal eller vanlig...haha! Underbart, och du svarade (tack o lov) att jag var vanlig!

Vad mycket minnen det väcker bara att höra dig, även om vi pratade om annat än minnen. Skokloster, där vi växte upp och lärde känna varandra, gick i samma skola, kastade snöbollar på samma bolltavla som min morfar målat(en clown). Ja, det var tider det!

Sorglöst på något vis, även om problemen man hade då var stora, så är det värre nu. Ja, det var bättre förr!

The Shoestrings..haha, vi sjöng barbershop och trodde vi skulle bli stora! Nog blev vi stora, men inte på att sjunga barbershop. Hujeda mig! Teater, musikaler, konsten, ja det var mycket som förenade oss. Och nu har vi försökt träffas en tid. Vi pratade i vintras om att sammanstråla i Vadstena, bo på klostret en natt och fnittra ihop lite. Du skulle komma med tåget från Malmö och jag med Hönsexpressen(min eminenta Berlingo). Ja, det kanske är dags att boka datum. Gå i kloster? Ja det har jag ännu kvar på min att-göra-innan-jag-dör lista!

Grattis på födelsedagen! Hoppas vi syns innan snön faller!

Kram Anna-Karin