När önskningar slår in..

Ända sedan jag började läsa om Belgiska Jättekaniner så har jag önskat mig en blå hona. En vacker blå kaninhona som skulle få lika vackra blå kaninungar...

Och nu har jag hittat henne! Min glädje är stor över denna sötnos som jag får träffa om en vecka, då jag skall resa till mina gamla hembygder och besöka släkt och vänner och lämna kaninungar till sina nya hem efter vägen, samt hämta denna vackra blå....

Så härligt det är att få ha önskat och längtat och så slår det in! Och ni förstår nog, för visst är hon vacker?

Låt mig presentera....

Oskar...den förskräcklige...eller Oskar den magnifike, för han är det. Både och. Egentligen inte förskräcklig alls för han är bland de grannaste tuppar jag sett, men ...hmm..temperamentsfull och fullvuxen! Stor, för att inte använda ordet gigantisk!



Jag var iväg en tur igår på begäran av en god vän.

Tupparna hade blivit för många och det fanns inget alternativ längre efter att ha haft de på annons utan resultat. Bilan skulle falla, men min vän och hennes man kunde inte själva utföra gärningen. Jag vill inte bli ihågkommen som någon kringresande tuppbödel, men jag ville vara en god vän, och en god vän ställer upp. Dessutom vet jag ju hur förskräckligt det är att ta bort sina egna tuppar som har namn, och som har en historia, en uppväxt som man har följt. Så jag kom med en nyvässad yxa och föll som en fura för den största och vackraste och ...argsintaste av dem alla.

Oskar! Ja, inte kunde jag göra annat än att inse att nu skulle det snickras hemma igen, för en tupp som Oskar förpassar man inte till tupphimlen, nä, honom tar man hem.

Men jag skulle få hämta honom själv visade det sig. Han högg efter sin matte genom nätet bara hennes sko kom för nära där hon stod. Han var som en uppretad tjur tyckte jag, och nästan lika stor, då jag såg framför mig hur jag skulle gå i klinch med denne gigant, för att få honom in i kattburen som nu verkade som en hamsterbur..

Min gode vän tyckte att hennes karl skulle ta honom åt mig och det tyckte jag också(pust vilken lättnad!). Men mannen fick brått upp till huset efter en ...snus...Och den var nog svårsmält och svårhittad för det tog låååång tid innan han kom tillbaka. Så lång tid så att jag helt sonika gick in i hönsgården under tiden och gick emot Oskar. Han uppfattade direkt att jag var en kombatant som han minnsann inte tänkte låta sig knockas av. Attack är bästa försvar, och på bråkdelen av en sekund hade han hoppat emot mig och sparkat mig så hårt på mitt skenben att det fullkomligen blixtrade i benet! Satan, vad ont det gjorde!!!! Men jag backade konstigt nog inte nämnvärt utan försökte fullfölja min föresats. Första ronden var Oskars. Och där gick gonggongen och jag följde efter i rond två. Föste in honom genom luckan så han klev med sina kraftfulla ben in i hönshuset och flög upp på en pinne. Jag gick in och tog honom där! Tjoff bara, så var han i min famn och hur jag hade blivit så modig plötsligt det vet jag inte. Men jag vann!*Puh*

Oskar åkte in i kattburen och var så förnedrad och arg att buren nästan rullade på marken där den stod.

Han fick sig en timmes bilfärd och sen instoppad i en bod hemma i mörkret, med mat och vatten och sittpinne. Det var straffet för mitt blåa skenben!

I morse mutade jag honom med en fru av samma sort som han själv. Marina-maran flaxade glatt in till den vackre Oskar och kuttrasjuat har de gjort hela dagen sen! Här kommer bild på dem, Oskar och Marina-maran. Turturduvor i megaformat.

Hokuspokus filliokus! Sängen blir en bur!

Virke är rätt dyrt. Min fyrfacksburskonstruktion gick på lite över 1200kr. Då fick jag spånskivor och reglar. Efter det har jag köpt nät, gångjärn, vred, höhäckar... Fyra kaniner var ju massor! Mer än så skulle jag inte ha. Men som med hönshobbyn så växer man med uppgiften...liksom. Nu har jag två vuxna Belgiska Jättekaniner samt två Rex Castor kaniner. BJhonan är vit, ren som snö är hon! Nästa helg kommer det en liten unghona hit. En blå. Och då måste ju hon ha en bur också. Så här på sommaren finns det burar men inte i vinter, då ska dem som är på grönbete in i fyrfackaren. Så jag har klurat lite.

I det gamla brygghuset står en våningssäng...brygghuset saknar isloering och man ser solen in vid taknocken. Det regnar inte in men blir nästan lika kallt därinne som ute. Sover man där inne är det som att tälta. Det sa mamma som kvartade där i fjol. Det regnade ute. Var bara 8 grader. Inte kul alls, sa mamma. Så våningssängen står där bara. Till ingen nytta.

Om jag då satte nät runt den och lade i en träskiva istället för madrass så har jag ju nästan en väldigt schysst kaninbur färdig och fix! Nästan alltså. Måste ju göra dörrar. Sätta fast gångjärn, måla etc. Men det går ju bra mycket snabbare än om jag ska ta mig till brädgår´n igen, och få det med mig hem, mäta, såga, skruva, stadga upp med hörnjärn...mmm jag tycker nog att det var ganska klurigt! Och billigt! Och jag lovar att när jag omsatt min idé till verklighet så ska jag visa bilder på det.

Och vid närmare eftertanke så används inte brygghuset till något särskilt alls, så kanske det skulle kunna bli ett kaninhus alldeles! Mmmm...ska klura lite på det, men jag ska allt förvandla våningssängen i allafall...till kaninhotellets lyxsvit!

Oskyldiga kaninungar kan mera än man tror

Kaninungarna har blivit åtta veckor nu och två flyttade hemifrån igår. Uti den stora vida världen. En skulle till Mjölby och den andra någonstans mellan Eksjö och Tranås. Ut i vida världen alltså.
De tre flickorna som var kvar fick vara ute i en så kallad trekantsbur idag när jag jobbade. De är ju så gulliga. Så fina, så söta, så mjuka, så oskyldiga. Sådär oskyldiga så man inte tror att de ska kunna hitta på ett endaste hyss. Inte ett allra endaste faktiskt.
Sambon slutade tidigare och kom hem före mig idag. Han tog hunden på promenad och när han gick hemåt igen...ja vad skådade hans norra öga? Kaninungar som skuttade omkring i ankhagen!!!!! Och den vita lilla fröken, hon var ända borta vid dyngplattan hos grannen och hoppelihoppade och njöt av friheten. Minnsann! Så sambon fick jaga kaninungar och det gjorde han bra. För när jag kom hem var alla tre små oskyldiga busfrön i buren igen. Gropen de grävt ur sig med, var inte längre under buren, för husse hade flyttat den. Buren alltså. Så jag fick spika på ett svetsat nät som botten, när jag kom hem. Så nu har de busat färdigt hoppas jag! De små fröna!

Påfågel....

Jag fick sex st påfågelsägg. Nu har jag lyst dem och det finns liv i ett av dem! Detta ska verkligen bli spännande att följa! Här är pappan, en Österbymo-bo...

En ny hönsgård på tio minuter

Nöden är uppfinningarnas moder.....
Den blev inte så snygg, men det blev inte jag heller, och jag får leva ändå!;o)
Men efter att ha mist en höna troligtvis till den stora grå yviga hankatten som stryker kring bodarna, så måste jag ordna något, blixtsnabbt till den pärlgrå gruppen dvärgcochin. Två gamla pallar som legat i vedboden som golv, två bitar av någons veranda som jag hittat på brasan och några kompostgaller och lite buntband. Ja, funktionellt i alla fall, tills jag kan köpa svetsat nät för en förmögenhet och göra om det men nu går pullorna säkra och slipper vara inlåsta om dagarna!

Nattduksbordet som blev ett rede

Här kommer bild, för att ni ska se hur enkelt det var. Bara att dra ut lådan. Sätta i lådan upp och ned. Sedan vända på hela nattduksbordet och så var redet ett faktum. Inget sågande, inget målande, inget spikande. Inga tummar som får blodblåsor. Och hönsen gillar det....