Hönshotell med ägghyra

Igår var jag till min goa vän på besök! Lika trevligt som vanligt, bland ägg och fjädrar! Vi förberedde inför min tripp till "päronen" på fredag, och de råkar bo i samma riktning som den destination är belägen, dit några av hennes hönor skulle till...Så de skulle med mig hem, och sen skulle de vidare då på fredag. Vilka Globetrotters de blir, pullorna. 45 mil, från Kronoberg, Småland, Sörmland, Uppland och Sörmland igen innan det är klart på resandet. Tänk vad mycket de ska ha att berätta när de kommer fram! Eller så blir det bara att de sjunger med till skvalet från radion, och inget ser i mörkret. För vi startar ju på eftermiddagen..så det kommer bli mörkt...

Nåväl, just nu är hönshotellet fullbelagt.En Isbarhöna la ett vackert olivgrönt ägg i hyra idag.

Ett helt gäng dvärgsilke är inkvarterade i hönshuset, till mina pärlhöns stora irritation! De sitter nu uppe på silkenas bur och låter som ett mekaniskt, ovalt svänghjul som borde varit runt, och som gnisslar till då det skrapar i på det ovala stället liksom...så låter dem. Ibland annars bara men nu...hela tiden! Men jag hoppas inte de tänker bajsbomba dem bara! Silkena ska ju vara vita..som spunnet socker ungefär. Vore trist med svartsplashade temporärmålade silkeshönor.. Vi håller några tummar va?

En maranhöna, an Araucuana och två Isbar är också inkvarterade på hönshotellet. Men på fredag är det dags för utcheckning. Mot Enköping bär det då iväg, för mig, pullorna och Hönsexpressen. Min eminenta Berlingo Family som är världens bästa hönsfraktarbil. Det finns finfina öglor i lastutrymmet som är perfekta när man ska surra lasten. Då trär man bara repet i öglorna och runt alla burarna, så går det som tåget sen. Hönsexpressen!

Bilden ovan är tagen i somras på en annan turné...

Förtvivlat läge

Jag känner mig maktlös.
Igår när jag skulle släppa in ankorna för natten, så räknade jag mina små pullor som jag alltid gör innan jag nattar dem. Den minsta lilla dvärgcochin hönan saknades. Neeej tänkte jag, inte råttor igen! Inte fler nu! Vad ska jag göra! Men så såg jag den lilla LaxLillan kurandes under ett trappsteg. Jag lyfte upp henne, och när hon flaxade till såg jag till min förskräckelse att hon var biten! Jag blev så rasande arg och ledsen och stoppade snabbt in henne i en kattbur och sprang till sambon i huset.
Han kom ut och då vi lyfte på ankornas gamla tvårummare, ett långt golvrede, så rasslade det till och det sprang runt fyra äckliga bestar därinne! Sambon slog och slog och jagade och efter att ha blivit drypande av svett, så kunde vi konstatera att nu var dem äntligen ihjälslagna allihop! Sambon kastade ut dem i hönsgården utanför dörren som ett avskräckande exempel åt råttornas syskon och kusiner, mostrar, fastrar och farbröder. Fyyyyyyy!
Jag hade hällt glaskross i golvhålet där de tog sig in och lagt trädgårdsplattor på. Men dem hade gått i glaset obemärkta, och flyttat på stenarna!!! Nu står en jättetyngd över hålet så den vägen kommer de inte in mer! Men idag blir det att täta varenda liten springa.
Nu får dem inte gå ut på länge, mina små hönor. Inte förrän jag får bukt med råttorna. Har beställt burfälla från Högberga och en råttskrämmare som jag hoppas kommer blixtsnabbt med posten! Dessutom skall här snickras väggburar som pullorna får sova i om nätterna tills jag kan känna mig någorlunda säker. Dessutom tror jag att jag skall bjuda grannbyns katter på strömmingskalas så de kommer hit och letar råttor.
Jag vill inte sluta med hönorna...buhu..det skulle bara inte gå! Jag älskar mina små hönor och tuppar och ankor!

Kycklingtjuven är identifierad

Efter att tre silkeskycklingar och en dvärgcochinkyckling mystiskt försvunnit, hittade jag sedan de spår jag inte ville hitta...två blå fötter, en bröstkorg, en vinge...Tårarna rann och jag blev såååå arg!!!

Kycklingtjuven är identifierad, han var brun, stor och snabb och svansen var äcklig!! Dessvärre är han bara häktad i sin frånvaro, för han smet!! Rätt förbi fötterna på mig och sambon då vi skulle kolla igenom all inredning i ankornas box. Därunderifrån, en gammal pall, kom han sättandes och vips in genom en springa i väggen som vi inte visste fanns. Men han visste....råttuslingen! En bräda spikades snabbt för springan och jag har köpt betonglagning eller liknande, för att spackla över.
Funderar på att investera i en burfälla. Ja, investera är rätt ord, då den kostar en halv förmögenhet i sammanhanget. 277 kr! Men jag är väldigt veksam till att jag kan fresta råttorna med något som är så delikat att de skulle kunna luras in i en burfälla istället för att sno ytterligare små fjäderprydda hönor. För hjärna har dem, otäckingarna! Jag har letat på nätet efter tips på råttbekämpning, och elektriska dosor verkar kunna vara något, om bara företagen kan garantera att det inte blir problem för hönor och kaniner och vaktlar med det ljud som dosorna avger, och som råttorna skyr. Har du något tips? Välkommen att dela med dig! Vi pratar inte små möss nu, utan råttor! Vars skitar är som olivkärnor! Inte risgryn...

Ulla på sexparty

Min kompis Ulla och hennes arbetskamrater från ”Hemmet” var på sexparty. De behövde något roligt ibland för att komma bort från blöjbyten och löständer på jobbet.
Naturligtvis var de påverkade efter att ha sippat vin en god stund och fnitterfaktorn var hög. Massageoljor, kondomer med smak, dildos med och utan batterier...var och en fick gå in och träffa demonstratisen i enrum för att beställa.
-Tjänar man nåt på det här då? Frågade Ulla till slut med halvslirig stämma, då hon tyckte det verkade kul. Samtalet slutade med att Ulla fyllde i en intresseanmälan för att bli hemförsäljare åt Himmelriket.
Veckorna gick och Ulla glömde bort lappen med intresseanmälan.
Då hon kom hem en dag från jobbet sa hennes man:
-Det ringde en konstig jävel idag och sökte dig. Han var från Himmelriket.
-Var det Sankte Per, frågade Ulla som inte kopplade sammanhanget.
Men så mindes hon och började berätta för maken som stod med höjt ögonbryn och djup rynka mellan ögonen.
-Försäljare? Vaddå sexleksaker? Förklara dig! uppmanade han sin hustru.
Ulla hasplade ur sig lite hastigt vad saken gällde.
-Vad fan! Ska du demonstrera också? Utbrast äkta hälften tvärt. Nä nu jävlar, jag har varit jäkligt tolerant genom åren, men det ska du ha klart för dig, att ska du bli handelsresande i löspittar så är dörren där!
Han pekade mot dörren med hela handen som en gammal trafikpolis.
***

Ja, många branscher har hon provat Ulla, för att dryga ut kassan men just detta blev det aldrig!

Halllååååå lilla kycklingen, var är du????

Idag var jag ute i hönshuset och tog kort på mina nyanskaffningar, afrikanska pärlhöns. Inte är de vackra, inte söta ens. Ser ut som...gamar liksom. Men charmiga, som Barbara Streisand, fulsnygga liksom! Jag gillar dem, men de låter! Som trumpeter, eller något mekaniskt..märkligt. Hur som helst när jag fotat klart, så tog jag mig en titt på de söta, fluffiga silkeskycklingarna, som är födda den 21 oktober. De har blivit stora, men fortfarande kan jag inte avgöra vad som är tuppar och ev hönor. Jag såg mig omkring, en pickade på ett vetekorn i hörnet och fyra satt nedanför redet de valt som natthärbärge. Var var den sjätte då? Jag letade med blicken, en-två-tre-fyra-fem.
Jag räknade igen. Fem. Bara fem. Var var den sjätte? Ingenstans! Nu har två försvunnit på mystiskt vis! Den första försvann i den andra boden som de var i, och då trodde jag att det var en råtta som kidnappat den. Jag letade igen. Fem, hur jag än räknade var de bara fem! Inga fjädrar som visade på fight, inget blod, ingen kyckling!!!!
Jag hoppas inte det är något rovdjur som ska förse sig tills smörgåsbordet är tomt! Men lika lite hoppas jag att det är en människa som stulit dem....Vad som hänt får jag väl aldrig veta, men jag är orolig för min lilla röda fluffboll! Och har ingen aning vad som hänt....

Ankägg och klänningen som försvann

För en vecka sen lade jag in femton ankägg i Svea(äggkläckaren), som hon varsamt värmt och vänt sedan dess.

Igår "lånade" jag äggen en stund och lös dem med ficklampan för att se om det fanns någon liten "spindel" däri. Ja, det ser ut som en spindel, embryot och alla blodkärlen som ger sig ut under skalet, likt spindelben. Första ägget-ingen tvekan! Det skulle bli en liten älling!! Åh så glad jag blev, lade ner det försiktigt och tog upp nästa....Den med!!! Tjohoo, vad roligt, och nästa....ja!!! Så höll jag på, och bara fyra ägg var obefruktade!

Jag var så glad då jag tassade ut ifrån mitt målarrum(ateljé, pyttsan, kläckeri numera).

11 ällingar!!! 2 februari är det dags för de små att ta sig ut...Gissa om det blir spännande!

Jag skaffade Kejsarankor på sensommaren som visade sig vara fyra hanar av fyra möjliga. Kejsarankorna är så fina, som Pekingankor fast med mössa! Jag fick ju skaffa två Pekinghonor, så jag kunde använda dem med Kejsarna, så jag får fler med tofs! Så nu hoppas jag att det inte bara är översexuelle Hobbe från Gamleby som varit "där". För Hobbe har ingen tofs. Han är pekinganka uti fjäderspetsarna! En av Kejsarna flyttade till Huddinge i höstas då könsfördelningen var solklar. Tre hanar är kvar och Mao Sné Tung är till salu om någon är sugen på att pryda sin ankbesättning med tofsar! Stor fin, vit hane med rejäl mössa!

Då livet ville annorlunda än vad jag själv föresatt mig i unga år, så blev jag barnlös. Men att få bebisar i parti och minut som nu och få titta på förlossningen utan att ha smärtor själv, det är ju ljuvligt! Så med denna hobby är jag kompenserad tusenfalt, med kycklingar, gässlingar, ällingar och kaninungar!

Idag ska jag hem till en väninna som har getter. Jag ÄLSKAR getter! Hon har fått fyra små bockkillingar, varav tre av dem är trillingar! Jag måste dit och titta för att få min getdos och stilla min längtan.

Jag hade get en gång. Jag var less på karlar och skulle ha get och höns och ett torp.

Geta Garbo, en underbar fröken som var mycket speciell. Getter har en tendens att bli just det, speciella. Geta bodde i ett uthus som jag stängde om nätterna. Jag slet en hel sommar på torpet där jag bodde i Enköpingstrakten, med att stängsla in hela tomten med fårnät. Den som har haft get vet att fårnät inte räcker för att få en get att stanna innanför om den inte vill vara där. Och den lärdomen fick jag också. Geta skuttade så vigt över. Som ingenting. Det gjorde pudeln Sture också( som då hette Ramses), och Gotlandshönsen Gullan, Svarta Sarah och Caruso- ja de gick rakt igenom. Den som fick gå runt var jag.

Geta var rund och gó och såg ut att ha ätit upp en medicinboll ungefär. Getter ser ut så. Hela tiden mumsade hon på något och idisslade så där charmigt snett med sin sammetslena lilla grå mule.

- Bäääähääää, sa hon Geta.

Jag hade det jobbigt med mitt diskbråck då, och var hemma mycket hos Geta i början. Och jag var ute mest hela tiden och ständigt var denna underbara lilla getfröken vid min sida. Vi plockade i trädgården, påtade i jorden, snickrade lite. Men ibland måste jag gå in "och pudra näsan" eller äta och då skrek hon i högan sky.

-BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

Hon blev orolig meddetsamma och ville med mig in i torpstugan. In till alla krukväxter och annat man kunde getäta på. Jag ställde upp fönstret så jag kunde prata med henne då jag lagade mat, så hon skulle bli mindre orolig tänkte jag. Men då försökte hon ta sig in istället! Hon skuttade upp på bänken som stod nedanför och var halvvägs in med framklövarna och huvudet innan jag lyckades mota ut henne igen!

-BÄÄÄÄÄÄÄÄ, sa Geta besviket.

När det regnade så stod hon alltid utanför köksfönstret och väntade på mig och gav mig dåligt samvete för att jag kunde vara inne i stugvärmen och inte hon. Då luktade hon som våta raggsockor efteråt, men annars luktade hon inget. Det hade varit annat med en getabock!( Min kompis Ulla har haft en, och jag berättar om honom senare.....)

En dag hade jag mina tre underbara kontaktbarn hemma. Det var helg och de bodde hos mig vartannat veckoslut. Ena brorsan slogs hårt på lillasyster och detta hade för mig blivit ett svårt problem att lösa. Vi hade "husmöte" där barnen själva fick komma med förslag på hur vi skulle lösa det. Bestraffningar? Inte få komma hit? Bara ett barn åt gången? Nåväl, han loooovade dyrt och heligt att han inte skulle slå henne mer hos mig.

-UUUUUIIIIIIIIIII, skrek lillasystern utifrån trädgården. Nu hör till saken att hon inte skrek för minsta lilla, tvärsom. Hon var van att få stryk av brorsorna och när hon skrek så här gällt, så var det allvar! Så jag rusade ut och fann brorsan skamsen och lillasyster grät hulkandes på marken.

Jag har alltid varit aggressionshämmad och haft svårt att bli arg, minst sagt. Men nu brast det! Jag hade gjort allt på pedagogisk väg att hitta lösningar, men nu var hon slagen igen, och jag avskydde när brorsor gav sig på lillasystrar! (Min egen bror hade varit mästare på det!) Så jag ångade fram till hennes våldsamme bror och stirrade stint på honom och röt:

- Jag går inte härifrån förrän du talar om för mig vad i hela friden vi ska göra för att du ska sluta slåss!!! Jag har fått nog av det här, har du förstått det!!

-Mmmm, sa han skamset och skrapade med foten i marken.

Jag stod där länge och stirrade och väntade...

I ögonvrån kände jag att lilltjejen ville mig något. Hon ville säga något, men vågade antagligen inte, för hon hade aldrig sett mig så här arg förut. Jag stirrade fortfarande rakt fram på hennes bror. Det var sommar och jag hade shorts på mig, långa avklippta jeansshorts, samt en blommönstrad klänning som slutade på halva låren. Till slut sa pojken:

- Jag vet inte vad vi ska göra. När hon retas blir jag så arg, så jag kan inte stoppa det..

Jag stod kvar en liten stund, ovetandes om vad jag borde göra härnäst.

Då hördes lilltjejens röst som äntligen vågade prata igen:

-Anna, (de kallade mig så) Geta har ätit upp din klänning!

Jag tittade ner på klänningen. Det var ingen klänning mer, snarare en raffig topp med ojämna fransiga gettuggade kanter, som slutade strax under tuttarna! Där nere stod Geta och idisslade med en bit blommigt tyg i mungipan. Hon hade gått runt varv efter varv och tuggat i sig klänningen jag hade på mig! Jag såg upp på pojken och utbrast:

-Tack ska du ha! Så vände jag på klacken och gick in.

Tutteli

Det här gäller min kompis Ulla igen...kom just att tänka på historien om Tutteli...

Ulla har varit kattuppfödare under tjugo år. Under den tiden blev det ett antal resor till utställningar för att samla på sig certifikat och rosetter och kokarder. En av resorna bar till Halmstad. Flera kattfantaster var med och delade på resan. En av dem var pensionären Märta som lugnt satt i baksätet och bläddrade i expressen i det tilltagande mörkret
-Tutteli! Ropade hon med jämna mellanrum på lite bebisaktigt språk.
-Mjau, svarade en katt från bakre delen av bilen.
-Lilla Tutteli, fortsatte Märta med gäll röst.
-Mjaau, svarade katten.
Detta fortsatte av och till, till de andra passagerarnas växande irritation
Någonstans längs Nissastigen steg stanken av kattskit i bilen. Resenärerna mådde illa av kattskitslukten och till slut bad de Ulla enhälligt att stanna för att kunna kasta ur kattskiten. De hade blivit mörkt och Ulla stannade vid en parkeringsficka. Det var inte en helt lätt uppgift att lokalisera i mörkret vilken katt som skitit i vilken bur. Men efter att ha lyft ur alla burarna på parkeringsfickan så kunde de snart konstatera vem syndaren var. De bytte handdukar i kattburen och packade in burarna igen. De rutinerade resenärerna passade på att kissa och röka och sen iväg. Det var kolsvart ute då de fortsatte sin färd.
Efter en bit ropade Märta:
-Tutteli...
Inget svar.
-Tuttelii, provade Märta igen.
Fortfarande inget svar.
-Tutteliii! Nu var Märtas röst orolig.
-Ulla, det är något fel, hon svarar inte! Tutteli svarar alltid när jag ropar! Märta var nu upprörd.
Ulla tände lyset i bilen och Märta och de andra inventerade snabbt bland burarna och insåg strax att Tutteli var inte där.
-Ahhhhh! Tutteli är inte här! Vrålade Märta hjärtskärande. Hon skakade i nackstödet där Ulla satt och skrek åt henne att stanna.
-Nä dra åt helvete,sa Ulla. Är inte katten med?
-Neeej, vrålade Märta! Hon är inte häääär!Nu var Märta nästan hysterisk.
Ulla svängde av så fort det gick och vände om.
-Kör fortare! Ropade Märta.
Efter att ha kört åtskilliga kilometer tillbaka på den väg de nyss kom ifrån, såg de parkeringsfickan. Där stod en kattbur i kanten med två lysande ögon i.
-TUTTELIIIIIII! Vrålade Märta, överlycklig att se att katten fanns kvar.
Det var bara att stanna och stuva in kattburen i bilen igen och fortsätta färden mot Halmstad och kattutställningen påföljande dag.
Det kan dock tilläggas att det var värt att stanna för, då Tutteli tog sitt certifikat!