Rygg bytes mot bättre begagnad

Det tog mig tio minuter att rulla ur sängen idag. Åt vänster gick inte alls, så det fick bli åt höger, men det var tufft, för ooooohhh så ont de gjorde.

Jag är van vid smärta. Har haft ont sen jag var fjorton och var med om en bilolycka en lördag, och sen cykelolycka på måndagen. Hamnade på sjukan med hjärnskakning, trasiga brallor och stort sår på näsan. Det var på den jag landade då cykelhandtaget hakat fast i fickan på min kompis jacka, då jag tolkade efter hennes moped. Inget smart alls. Det man inte hade i benen fick man på näsan skulle man kunna säga.

Sen fortsatte det. Tunga jobb. Vårdsvängen, ryggskott på ryggskott som tjugoåring. Jobbade på Pressbyrån i Östhammar där vi var utlämningsställe åt Systembolaget. Tror dem drack med båda händerna i Roslagen faktiskt för ryggen gick åt fanders där med. Hundfoderfabrik var inget drömjobb heller för denna trasiga rygg. Inte återfall i vårdsvängen på flera år heller



När jag så var 33 small det ordentligt. Då satt diskbråcket där som en fläskläpp och det har jag fått leva med sedan dess. Vad jag gjorde? Jo jag drog en liten kille i pulka och gick och tittade bakåt på honom hela tiden och denna sneda ansträngning gjorde att jag dagen efter inte kom ur sängen. Det var fruktansvärt så hjälplös jag blev. Kunde inte sitta, inte böja mig, inte klä mig, knappt gå på toa. Mamma fick komma som påklädare och vips så hade jag en massa hjälpmedel i lägenheten. Såna som pensionärerna hade som jag jobbade hos. Toaförhöjning, strumppådragare. Det såg ut som om en 80 åring bodde där, men det var ju bara jag. En frånskild 33 årig kvinna som var oerhört tacksam över att ha sin mamma bara 6 kilometer bort!

Operation? Ja tack om det skulle göra mig bättre, men läkarna vill inte operera så länge jag inte kissar på mig och har känsel kvar i benen. Två dagar efter att diskbråcket brytit fram, skulle jag flyga till en väninna i Oslo. Flyga är så coolt, så det fanns ingen anledning att avboka. Start och landning är den häftigaste känsla jag vet, så flyga skulle jag. Det var bara det att jag inte kunde sitta. Men det skulle de säkert förstå på planet.

Nä, så fungerar det inte. För man måste sitta på planet när det startar och när det landar. Så med tårarna forsande nerför kinderna när centrifugalkraften sög mina kinder närmare ryggstödet och avståndet från jorden tilltog, så bet jag ihop om smärtorna allt vad jag kunde. Och så fort det plingade till i skylten med bälteslåset på, så reste jag mig och stod sedan hela vägen till Oslo.



Efter några smärtsamma dagar hos min väninna med promenader i vackra Oslo så hade jag träningsvärk dessutom. Andra delar av ryggen hade fått slita då jag hade så ont och det var fruktansvärt att behöva glida ner i en någorlunda sittande ställning då jag skulle flyga hem igen. Och när planet startade så svimmade jag av på grund av smärtorna. Och så arg jag blev då jag vaknade uppe bland molnen och hade blivit snuvad på en flygstigning! Kunde de inte vända och göra om det? Nä, nu var det bara raka spåret till naprapaten i Enköping.



Jahapp. Så smärta är min vardag. Men man lär sig leva med den. Som att ha en inneboende som är skitjobbig men som trots allt betalar hyran, så man är liksom tvungen att stå ut.



Efter många turer hos olika läkare har jag nu halv sjukpension. Tidsbegränsad dock, men ändå. Ingen som är arbetsför kan nog förstå hur det är för en arbetsnarkoman som mig, att inte kunna ha två-tre olika jobb mer. Inte ens ett på fulltid. En lönebidragsanställning på halvtid. Alltså, någon får betalt för att jag ska jobba hos dem. Sånt kan knäcka en stark person som mig själv. Det är straff nog att inte våga skaffa barn med den här ryggen, sen ska man inte kunna ta de jobb man vill mer. Och min fritid då?

Simma..nehej, koordinationen fungerar inte längre och ena benet släpar i vattnet. Hur läskigt känns inte det för en som faktiskt tävlingssimmat? Gå på museum, konserter, vandra i gamla Stan i Stockholm är också på struken-listan. Stå tio minuter i kö på affären göres inte heller smärtfritt. Jag kan inte ens cykla längre! Och hela tiden ska jag försvara mig! Inte en sjukdag på jobbet på ett och ett halvt år, utöver det revbensbrott från bilolycka nr 2. Jag har bitit ihop för att det är så ont om folk på vårt jobb. Korta arbetsdagar ska en envis som jag klara av bara. Men idag går det inte. Hur mycket tabletter jag än ätit i helgen så går det inte. Jag stirrar på vedkorgen och undrar hur i helsike jag ska få in ved idag. Ute är det minus 7.

Hur länge kan hunden hålla sig innan han måste ut. Hur går det om han börjar hoppa och busa som han gärna gör när det är snö ute? Ankbebisarna som sovit i hönshuset i natt för första natten. Lever dem? Hur ska jag ta mig ut till dem? Och min käre sambo jobbar ju och goa grannen är i Afrika...Afrika, hur långt bort är inte det? Och min mamma bor inte längre bara 6 km bort. Nä, nu är det 32 mil emellan oss. Och snart måste jag ringa till jobbet och meddela att det inte går. Att jag inte kan ta mig dit idag. Att jag förmodligen inte ens kan sätta mig i bilen...

Om två månader går min pension ut och Försäkringskassan vill att jag ska jobba mer. Jag vill jobba mer, men kan ju inte. Och i själen gör nog den insikten lika ont som i ryggen just nu. Ännu en gång ska jag behöva försvara mig och utredas. Hur kan man utreda hur ont någon har? Efter 24 år med smärtor i ryggen så syns det inte ens utanpå. Inte varje dag. Men idag gör det det. Men idag har jag ingen läkartid...