lördag 27 juni 2009

Låt mig presentera....


Oskar...den förskräcklige...eller Oskar den magnifike, för han är det. Både och. Egentligen inte förskräcklig alls för han är bland de grannaste tuppar jag sett, men ...hmm..temperamentsfull och fullvuxen! Stor, för att inte använda ordet gigantisk!



Jag var iväg en tur igår på begäran av en god vän.

Tupparna hade blivit för många och det fanns inget alternativ längre efter att ha haft de på annons utan resultat. Bilan skulle falla, men min vän och hennes man kunde inte själva utföra gärningen. Jag vill inte bli ihågkommen som någon kringresande tuppbödel, men jag ville vara en god vän, och en god vän ställer upp. Dessutom vet jag ju hur förskräckligt det är att ta bort sina egna tuppar som har namn, och som har en historia, en uppväxt som man har följt. Så jag kom med en nyvässad yxa och föll som en fura för den största och vackraste och ...argsintaste av dem alla.

Oskar! Ja, inte kunde jag göra annat än att inse att nu skulle det snickras hemma igen, för en tupp som Oskar förpassar man inte till tupphimlen, nä, honom tar man hem.

Men jag skulle få hämta honom själv visade det sig. Han högg efter sin matte genom nätet bara hennes sko kom för nära där hon stod. Han var som en uppretad tjur tyckte jag, och nästan lika stor, då jag såg framför mig hur jag skulle gå i klinch med denne gigant, för att få honom in i kattburen som nu verkade som en hamsterbur..

Min gode vän tyckte att hennes karl skulle ta honom åt mig och det tyckte jag också(pust vilken lättnad!). Men mannen fick brått upp till huset efter en ...snus...Och den var nog svårsmält och svårhittad för det tog låååång tid innan han kom tillbaka. Så lång tid så att jag helt sonika gick in i hönsgården under tiden och gick emot Oskar. Han uppfattade direkt att jag var en kombatant som han minnsann inte tänkte låta sig knockas av. Attack är bästa försvar, och på bråkdelen av en sekund hade han hoppat emot mig och sparkat mig så hårt på mitt skenben att det fullkomligen blixtrade i benet! Satan, vad ont det gjorde!!!! Men jag backade konstigt nog inte nämnvärt utan försökte fullfölja min föresats. Första ronden var Oskars. Och där gick gonggongen och jag följde efter i rond två. Föste in honom genom luckan så han klev med sina kraftfulla ben in i hönshuset och flög upp på en pinne. Jag gick in och tog honom där! Tjoff bara, så var han i min famn och hur jag hade blivit så modig plötsligt det vet jag inte. Men jag vann!*Puh*

Oskar åkte in i kattburen och var så förnedrad och arg att buren nästan rullade på marken där den stod.

Han fick sig en timmes bilfärd och sen instoppad i en bod hemma i mörkret, med mat och vatten och sittpinne. Det var straffet för mitt blåa skenben!

I morse mutade jag honom med en fru av samma sort som han själv. Marina-maran flaxade glatt in till den vackre Oskar och kuttrasjuat har de gjort hela dagen sen! Här kommer bild på dem, Oskar och Marina-maran. Turturduvor i megaformat.

4 kommentarer:

  1. Vilket hallå, och vad modig du är! Fast han är ju tjusig som få...
    Hoppas min lille kyckling-maran-tupps-fjant växer upp och blir lika ståtlig. Fast inte lika ilsk, hoppas jag.

    SvaraRadera
  2. Tredje gången jag försöker få iväg den här kommentaren:
    Urtjusig! Va duktig du var som fick hem han.....det blir väl till att "gå några ronder" för att lära han lite tupp/människovätt då ;-)

    SvaraRadera
  3. VETT.....inte vätt *fnissar*

    SvaraRadera
  4. Åh, så grann han är!!*s* Ångrar mig NÄSTAN! Men jag har ju Bertil och Guldtuppen kvar, de är lika fina.
    Tack, min vän! (Skall med förtjusning visa Björn, kommentaren om hans snus!hihi)

    SvaraRadera