25 års jubileum med ryggen i år, och då...

.....vänder det förmodligen! Åtminstone mentalt.

Igår var jag till Jönköping efter jobbet, för att träffa en ryggspecialist. Min snälla väninna G följde med som chaufför, då jag borde kallas Vilse istället för något annat. Vi hittade fram till Kinnarps Arena. (Chefen hade sagt innan jag åkte att " det är JÄTTEstort, missar du det är du blind och skall inte köra bil mer"). Så gissa om jag var glad när det tornade upp sig!MEGASTORT! Men man vet aldrig med mig, för lokalsinne fick inte jag någon större portion av. Det är inte alls omöjligt att missa även sådana stora byggnader. Har hänt förr faktiskt. Flera gånger.

Läkaren var rätt ung(yngre än mig hrmphh....) och trevlig och framförallt förtroendeingivande. Min rygg har tittats på ganska många gånger under de 25 åren som den vållat mig smärta och problem. Den har röntgats, känts på, ignorerats också för den delen, bänts på, tryckts på etc.

Igår...igår blev jag nästan religiös.

Jag fick kämpa för att tårarna inte skulle bryta fram av den förståelse och insikt som kom av att den här underbara läkaren, tog sig tid att förklara, få mig att förstå, visa mig hur jag faktiskt ser ut inuti, och hur det skulle varit om inte min rygg var så sliten av alla tunga jobb jag haft. Och att diskarna var slitna och spruckna och att det var 2 till 3 diskar som var aktuella att steloperera ihop, om det skulle vara aktuellt för operation. Han dömde inte, han sa inte nej, han frågade mig. Han vände sig till mig med sina proffskunskaper och ville veta hur jag upplevde det, vad jag ville, hur jag såg på det. Han är ryggspecialist och ryggkirurg och han vet ju verkligen hur min rygg fungerar och vilka följdeffekter det får om jag skulle vilja ha en steloperation. Jag fick se det själv, på de röntgenbilder han visade mig. Som funnits i flera år och som inte ens den förre läkaren sett. Han fick bara ett skriftligt svar och nöjde sig med det. Den här läkaren ville se själv, för han brydde sig!

Jag känner mig så lättad över att jag själv fick chansen att ta till mig hur jag fungerar, hur min kropp reagerar, hur slut min rygg faktiskt är, och vad jag själv kan göra för att det ska bli lite bättre livskvalité, tills att den är så dålig att vi ska fundera närmare på operation.

Försäkringskassan ska utifrån hans utlåtande avgöra om jag ska ha rätt till fortsatt 50% sjukpension, eller om de ska försöka tvinga mig ut i arbetslivet på en högre procent, så att jag då istället får bakslag och blir sämre och kanske inte kan jobba alls. För det är där står jag nu.

Min envishet och starka vilja att jobba är starkare än förnuftet ibland, och vissa dagar har jag så ont att jag gnisslar tänder, men tänker, att det gäller bara fyra timmar idag, det ska jag klara. Men sex timmar är för mycket. På fredagarna måste jag jobba sextimmarspass för att behovet är som störst då för verksamheten. Men det känns. Det gör ont i ryggen, jag är trött i ryggen, det strålar och smärtar ner i foten genom hela benet, det bränner mellan ryggkotorna och jag blir stel. Lördagarna börjar alltid med sviterna av att jag jobbat för länge, och måste gå upp ur sängen vid sex på morgonen. För smärtan gör det outhärdligt att ligga kvar.

De ville nyligen att jag skulle jobba åtta timmar varannan lördag, för att de behövde spara pengar. Åtta timmar hade gjort mig handikappad alldeles och jag hade inte kunnat gå till jobbet mina tre timmar på måndagen efter. Och jag klarar det inte. Jag får inte heller för försäkringskassan. Ändå försökte de tvinga mig. Gav mig skuld och dåligt samvete. Sa att det var enda lösningen. Hur har du tänkt lösa det här då? Jag?..det var inte jag som skulle lösa det. Jag har en lönebidragsanställning för att de ska anpassa min arbetsplats. Dem har inte lyft ett handtag för att anpassa min arbetsplats. Den anpassning som är gjord har min sambo stått för, som ordnade en mjuk matta att stå på vid kassan och som bar in kartonger med tunga varor så jag skulle slippa bära, mina gamla arbetskamrater på Systembolaget som gav mig en vagn att köra varor på, och rehab som gav mig en stol att avlasta mig på. Men min arbetsgivare inkassarerar sina 5800 kr i månaden och har aldrig frågat ens om jag behöver något.

När jag var tvungen att lägga ut 3000kr på arbetsskor med specialilägg, bad jag honom om hjälp. Då ringde han upp Arbetsförmedlingen och frågade om han måste betala det. Nej, sa dem, det måste du inte. Och på den vägen blev det. Han ville inte hjälpa mig alls. Det gjorde mig deprimerad och väldigt väldigt ledsen.

Arbetsmarknaden ser ut som den gör idag och min rygg ser ut som den gör. Så jag biter ihop och längtar hem till mina små hönor som ger mig glädje. Min rygg har gjort att jag inte vågat skaffa barn på grund av smärtorna jag redan har, och jag vill inte straffas för att jag har mina små hönor och ankor att pyssla med istället. Försäkringskassan tycker att om jag kan lägga tid på hönsen så kan jag jobba mer. Men det är inte samma sak. Hade jag haft barn så hade ingen frågat mig om den tiden jag lade på dem.

Hönsen gör att jag kommer upp på morgnarna, att jag kommer igång, att jag ändå tvingar mig till saker som jag egentligen inte har ork och lust till. De ger mig glädje och kunskaper och en livsvilja. De ger mig träning med kroppen. Det är en kostsam hobby men det ger så mycket annat tillbaka!

Jag vill passa på att ge ett fång rosor till min nya privatläkare JW, till G som följde med, till min kära sambo som ALLTID hjälper mig på jobbet med att städa lokalerna varje kvällspass jag har för att jag inte klarar att dammsuga och skura efter ett arbetspass, till min kära vän C som började prata om specialister och till min mamma o pappa som hjälper mig finansiera privatläkarvården. Tack!

Jag är oerhört tacksam och lättad idag, för nu vet jag hur jag ser ut och varför det gör så ont hela tiden. Det blir lättare att acceptera varför jag inte kan simma längre, springa, cykla, gå i skogen, stå still, aldrig klara en mässa/stadsvandring och konsert mer..

25 års jubileum i år med ryggsmärtor och nu förstår jag äntligen varför!