Tupp i grytan

En kvinna ringde mig igår. Vi hade visst en gemensam bekant och det var hon som givit ut mitt telefonnummer. Kvinnan skulle flytta in till samhället och kunde därför inte ta med sig sina tuppar. Bara hönorna eftersom de inte har fullt så gälla röster som herrarna i hagen. Men det fanns inte en chans att hon skulle klara att nacka dem. Det går bara inte, sa hon förtvivlat i luren. Kan du eller vet du någon som kan ta dem?
Hittills har jag hållit i tuppfötterna och gråtit när sambon huggit det slag med yxan som skiljer huvudet från livet och kroppen, men aldrig har jag kunnat äta upp mina egna djur. Nähä, i frysen ligger två vaktlar och blir anonyma, men varje gång jag tar i det frysta paketet så kastar jag det ifrån mig liksom, ungefär som om jag bränt mig. Åh nej, inte dem! Inte än....tänker jag varje gång. Undrar hur anonyma dem måste bli?Men jag vill ju självhushålla. Jag vill ju äta mitt eget framtagna kött, bra mycket hellre än något plågat stressat djur från frysdiskarna!

Och nu kom det gyllene tillfället. Någon annans tupp! Utan namn, utan en massa minnen från kycklingstadiet till modig ung tupp, tonårstiden, målbrottet, sexdebuten...ja ni vet. Som hönsamamma blir det ju så nära och personligt när man ger dem namn. Får nog sluta med det. Inte namnge alla i allafall. Behöver trubba av mig, mitt känsliga sinne och blödiga hjärta!
Så jag ringde in till min goda granne E och frågade om vi kunde hjälpas åt. För hon är den som fått våra nackade tuppar innan men nu kunde jag kanske ta och lära mig urtagning och plockning seriöst, och sen tillaga och äta. Om vi gjorde det tillsammans skulle det nog gå. Hon fick den ena och jag den andra..Javisst, jag är inget proffs men det ska vi ju klara, sa goda granne E. Jag ringde tillbaka till kvinnan och lättade hennes börda genom att välkomna tupparna hit. Naturligtvis hade jag nogsamt frågat om det var okej att de inte fick leva vidare eller om det helst var ett nytt hem hon ville ha till dem. Men det var okej, bara någon annan nackade dem. Så på söndagkväll kommer det tuppar så nu måste jag samla styrka. Jag ska in i en ny fas och jag ska lära mig detta!

Kineserna är så små

För någon vecka sedan kläcktes det kinesiska dvärgvaktlar i min kläckare. Japanska hade jag innan och jag tyckte att de kycklingarna var så sanslöst små. Men kineserna är pyttepyttsmå! Kinesiska dvärgvaktelägg är i storlek svenska hallon.
Dem är så små att man nyper sig i armen när man tittar ner i akvariet där de springer runt, de små liven. Lavendelblå till färgen är dem och snabba. De pilar runt med framskjutet huvud som små projektiler. Benen går som små trumpinnar när de svischar förbi. Det är så fascinerande, för när de är sex veckor gamla, så är de fullvuxna och värper egna ägg! Man riktigt ser från morgon till kväll hur de små fjädrarna bryter ut och täcker de små kropparna och innan jag vet ordet av så är de som små sparvar. Vad man har dem till? Tjae.....som vackra burfåglar antar jag för det är väl inte stort mer än en tugga på dem så jag har svårt att se att någon tar sig besväret att slakta sådana småfåglar för köttets skull, men en och annan finns det säkert. Japanska vaktlar är ju en delikatess så det är säkerligen dessa också, men mycket mycket mindre. Här ska de få kuta runt och vara söta och avlas på. De små små pyttepyttäggen är nog i pilligaste laget att koka och skala men man vet aldrig förrän man har försökt! Och jag vill prova allt minst en gång. Här ska inte ångras att jag missade något i livet!

25 års jubileum med ryggen i år, och då...

.....vänder det förmodligen! Åtminstone mentalt.

Igår var jag till Jönköping efter jobbet, för att träffa en ryggspecialist. Min snälla väninna G följde med som chaufför, då jag borde kallas Vilse istället för något annat. Vi hittade fram till Kinnarps Arena. (Chefen hade sagt innan jag åkte att " det är JÄTTEstort, missar du det är du blind och skall inte köra bil mer"). Så gissa om jag var glad när det tornade upp sig!MEGASTORT! Men man vet aldrig med mig, för lokalsinne fick inte jag någon större portion av. Det är inte alls omöjligt att missa även sådana stora byggnader. Har hänt förr faktiskt. Flera gånger.

Läkaren var rätt ung(yngre än mig hrmphh....) och trevlig och framförallt förtroendeingivande. Min rygg har tittats på ganska många gånger under de 25 åren som den vållat mig smärta och problem. Den har röntgats, känts på, ignorerats också för den delen, bänts på, tryckts på etc.

Igår...igår blev jag nästan religiös.

Jag fick kämpa för att tårarna inte skulle bryta fram av den förståelse och insikt som kom av att den här underbara läkaren, tog sig tid att förklara, få mig att förstå, visa mig hur jag faktiskt ser ut inuti, och hur det skulle varit om inte min rygg var så sliten av alla tunga jobb jag haft. Och att diskarna var slitna och spruckna och att det var 2 till 3 diskar som var aktuella att steloperera ihop, om det skulle vara aktuellt för operation. Han dömde inte, han sa inte nej, han frågade mig. Han vände sig till mig med sina proffskunskaper och ville veta hur jag upplevde det, vad jag ville, hur jag såg på det. Han är ryggspecialist och ryggkirurg och han vet ju verkligen hur min rygg fungerar och vilka följdeffekter det får om jag skulle vilja ha en steloperation. Jag fick se det själv, på de röntgenbilder han visade mig. Som funnits i flera år och som inte ens den förre läkaren sett. Han fick bara ett skriftligt svar och nöjde sig med det. Den här läkaren ville se själv, för han brydde sig!

Jag känner mig så lättad över att jag själv fick chansen att ta till mig hur jag fungerar, hur min kropp reagerar, hur slut min rygg faktiskt är, och vad jag själv kan göra för att det ska bli lite bättre livskvalité, tills att den är så dålig att vi ska fundera närmare på operation.

Försäkringskassan ska utifrån hans utlåtande avgöra om jag ska ha rätt till fortsatt 50% sjukpension, eller om de ska försöka tvinga mig ut i arbetslivet på en högre procent, så att jag då istället får bakslag och blir sämre och kanske inte kan jobba alls. För det är där står jag nu.

Min envishet och starka vilja att jobba är starkare än förnuftet ibland, och vissa dagar har jag så ont att jag gnisslar tänder, men tänker, att det gäller bara fyra timmar idag, det ska jag klara. Men sex timmar är för mycket. På fredagarna måste jag jobba sextimmarspass för att behovet är som störst då för verksamheten. Men det känns. Det gör ont i ryggen, jag är trött i ryggen, det strålar och smärtar ner i foten genom hela benet, det bränner mellan ryggkotorna och jag blir stel. Lördagarna börjar alltid med sviterna av att jag jobbat för länge, och måste gå upp ur sängen vid sex på morgonen. För smärtan gör det outhärdligt att ligga kvar.

De ville nyligen att jag skulle jobba åtta timmar varannan lördag, för att de behövde spara pengar. Åtta timmar hade gjort mig handikappad alldeles och jag hade inte kunnat gå till jobbet mina tre timmar på måndagen efter. Och jag klarar det inte. Jag får inte heller för försäkringskassan. Ändå försökte de tvinga mig. Gav mig skuld och dåligt samvete. Sa att det var enda lösningen. Hur har du tänkt lösa det här då? Jag?..det var inte jag som skulle lösa det. Jag har en lönebidragsanställning för att de ska anpassa min arbetsplats. Dem har inte lyft ett handtag för att anpassa min arbetsplats. Den anpassning som är gjord har min sambo stått för, som ordnade en mjuk matta att stå på vid kassan och som bar in kartonger med tunga varor så jag skulle slippa bära, mina gamla arbetskamrater på Systembolaget som gav mig en vagn att köra varor på, och rehab som gav mig en stol att avlasta mig på. Men min arbetsgivare inkassarerar sina 5800 kr i månaden och har aldrig frågat ens om jag behöver något.

När jag var tvungen att lägga ut 3000kr på arbetsskor med specialilägg, bad jag honom om hjälp. Då ringde han upp Arbetsförmedlingen och frågade om han måste betala det. Nej, sa dem, det måste du inte. Och på den vägen blev det. Han ville inte hjälpa mig alls. Det gjorde mig deprimerad och väldigt väldigt ledsen.

Arbetsmarknaden ser ut som den gör idag och min rygg ser ut som den gör. Så jag biter ihop och längtar hem till mina små hönor som ger mig glädje. Min rygg har gjort att jag inte vågat skaffa barn på grund av smärtorna jag redan har, och jag vill inte straffas för att jag har mina små hönor och ankor att pyssla med istället. Försäkringskassan tycker att om jag kan lägga tid på hönsen så kan jag jobba mer. Men det är inte samma sak. Hade jag haft barn så hade ingen frågat mig om den tiden jag lade på dem.

Hönsen gör att jag kommer upp på morgnarna, att jag kommer igång, att jag ändå tvingar mig till saker som jag egentligen inte har ork och lust till. De ger mig glädje och kunskaper och en livsvilja. De ger mig träning med kroppen. Det är en kostsam hobby men det ger så mycket annat tillbaka!

Jag vill passa på att ge ett fång rosor till min nya privatläkare JW, till G som följde med, till min kära sambo som ALLTID hjälper mig på jobbet med att städa lokalerna varje kvällspass jag har för att jag inte klarar att dammsuga och skura efter ett arbetspass, till min kära vän C som började prata om specialister och till min mamma o pappa som hjälper mig finansiera privatläkarvården. Tack!

Jag är oerhört tacksam och lättad idag, för nu vet jag hur jag ser ut och varför det gör så ont hela tiden. Det blir lättare att acceptera varför jag inte kan simma längre, springa, cykla, gå i skogen, stå still, aldrig klara en mässa/stadsvandring och konsert mer..

25 års jubileum i år med ryggsmärtor och nu förstår jag äntligen varför!

Fröken Flo och Stampe

Igår skuttade Fröken Flo gladeligen in i kattburen och jag stängde luckan. Petade in en morot så hon skulle ha lite färdkost och sen bar vi iväg till Eksjö. Ryggen var inte rolig men nu var det ju Flo som skulle paras och inte jag, så det skulle nog gå bra.
Hos jättetrevliga M och hennes sambo välkomnades vi och gick in i lagården. Kattburen vägde sina kilo för Fröken Flo är en kanin av rasen Belgisk Jätte. Och hon brås på sin enorma moder från Tyskland. Så det är ingen liten dam. Men väldigt fin. Väldigt vit och fin. Albinovit liksom, där bara ögonen är av annan färg. Röda. Normalt sett har hon en ljus ring runt det röda men nu var hennes ögon alldeles glödröda och uppspärrade. Vilken snygging som satt där i hörnet i hästboxen! Stampe....
Stampe är också en Belgisk Jätte, men svart och vit fläckig som en scheck. Svartband längs ryggraden, svarta öron och svart runt nospartiet. Fröken Flo skuttade ut ur buren och vips så låg hon i torvströet nertryckt under Stampes tyngd på säkra 8-9 kilo. Det tog nog bara 4 sekunder innan svanstippen skakat färdigt och vi skrattade hysteriskt. Stampe visste minsann hur man kurtiserade vackra damer som fröken Flo! De var så snälla med varandra och Flo gjorde inget motstånd och visade inga som helst tendenser till att vilja fly. Men hennes vita päls blev mer och mer brun av ströet och hon var inte fullt så fläckfri och vacker, när hon fick motas in i kattburen igen, två timmar senare för hemfärd. Stampe var helt slut vid det laget och flämtade snabbt.
Nu håller jag tummeltottarna för att Flo var brunstig och mottaglig för Stampes uppvaktning. Det lär märkas om ca 30 dagar! Spännande!

Bolag i förskingringen

Ett stort vitt kuvert från Östgöta Brandstodsbolag damp ner i brevlådan endera dagen. Igår kväll satte jag mig att sprätta upp det. Det var en översikt över min pensionsförsäkring som jag skaffade som egen företagare 1997 då jag drev mitt skomakeri i Östhammar. Översikt. Insikt snarare! Insikt om hur förskingringsbolaget ser till att jag får hamna på ättestupan som gammal.

På ett år har den sjunkit med över 30%. TRETTIO %!! En hel tredjedel är borta! Dessutom har de dragit avkastningsskatt. Jag har ju inte fått någon avkastning! Detta tycker jag är så upprörande. Hur kan de gambla så med folks pensioner? Vore ju bättre att köpa guld. Guldtackor. Vad kostar en sån?Här ska det till att se om sin ålders höst, för om fem år blir jag väl skyldig bolaget. Avkastningsskatt, för att det inte finns något kvar. Kastat. Avkastat. Aha....det är så det är, en slag sophämtningsavgift! Jag får betala för att de portionerar ut mina pensionspengar...Ja, då känner jag mig ju genast lugnare. Sådana avgifter måste man ju betala. Så inte det drabbar någon som måste ta hand om alla miljoners miljoner som skulleligga och skräpa annars. Avkastning. Hästar kastar av...Ja det är nog så dem menar. Avkastad från jordklotet, utför ättestupan. Det är det som de tar betalt för nu. För när det är dags så finns ju inget kvar! Ättestupeskatten.

Idag kläcks det kineser!

Åh så spännande det är att vara aktiv äggkläckare! Eller, äggkläcksinnehavare med ägg i som skall till att kläckas.
Jag fick ägg av kinesisk dvärgvaktel som jag lade in för dryga två veckor sen. Och dryga veckor har det varit! Äggen är små, väldigt små. Som hallon. Inga svulstiga genmanipulerade BelgianBluehallon utan vanliga svenska vildhallon. Väldigt små alltså för att vara ägg. Väldigt små. Så små att man inte kan förstå vad det är för något som ska kunna komma ut ur dem livslevande.
Humlor säger folk.
De är som små humlor. Låter ju inte klokt med så små kycklingar, men jag förstår ju att de faktiskt måste vara just så små. Humlesmå!
Jag hade givit upp om humlorna. Trodde att de kanske inte klarat transporten hit eller något. Tänkte nyss att om det inte blir små humlor idag så stänger jag av kläckaren imorgon. Så gick jag upp på övervåningen alldeles nyss och skulle kasta ett skeptiskt getöga i kläckaren. Denna dag inte ett liv, som sambon brukar säga.
Lade näsan tryckt mot plastglaset, stirrade och stirrade. Inte minsta lilla rörelse såg jag. Men..låg inte det där ägget lite åt andra hållet igår? Tittade så jag trodde jag såg i syne på alla ägg och då såg jag det. En pyttepytte liten skalbit stod ut från ett ägg och runt det var det ett litet litet hål! Någon liten humla var på väg ut!!! Den lever! Åh så spännande! Känner mig plötsligt varm i kroppen fast det bara är 14 grader i köket. Små humlor! Små humlor! Ja, kanske bara en. Men hoppas den får några syskon. Det blir ju så ensamt annars. Inget är som väntans tider...Långsamt, tålamodskrävande, frustrerande, men ack så härligt när väntan är över och man får bli surrogatmormor igen. Den här gången till humlor. Små kinesiska humlebebisar!

Småfä...

Vi håller på att bilda en förening. Ja, naturligtvis handlar det om höns, ankor och andra fjädrar i huvudsak men också...småfä....
Är inte ordet vackert? Jag "fick" det av en bekant igår och det har jag gått omkring och rullat på i munnen som en karamell. Det smakar gott! Och jag blir glad av det. Småfä.. ett gammalt norskt ord, ska det visst vara. Fähus, fäbodar, småfä...
Småfä är välkommet i vår förening! Då menas mindre djur såsom kaniner, getter etc. Såna djur som många hönsfantaster också har, fast man inte vet om det. Men nu ska vi ta reda på det. I vår förening.
Föreningen som vi ville skulle heta Sporren, men som vi upptäckte att Svenska RasfjäderfäFörbundets klubbtidning redan hette. Så det fick bli Grodden. Ja, plopp så föddes Grodden- föreningen för främjande av småfä och småbruk så har vi bakat in allt mellan himmel och jord nästan som vi ska kunna fördjupa oss i. Härligt att slippa begränsningar!

Några av oss mjölkar en get nu och gör ost, och andra vill lära sig. Någon annan kan göra en flöjt av ett gethorn, hur spännande är inte det? Det vill i alla fall jag titta närmare på. Sticka sockar vill jag kunna! Slakta kanin måste jag lära mig fast jag är inte så sugen...
Slakta en vaktel kan jag och det kan jag lära någon annan...Jag har en granne som är fashionabel på att göra ostkaka och det ska hon få lära oss andra...sådär är det i Grodden..vi ska samla kunskaper och sprida dem. Jag kan få fram söta ankällingar i min kläckare och hålla liv i dem vecka efter vecka och det kan jag dela med mig av! Kan faktiskt dela med mig av ankägg också..

Välkommen du också till Grodden, vi startar på fettisdagen, 24/2 kl 17.00 på Cafét i Österbymo. Nästa möte kanske vi är på en bio nära dig! Eller i någon annan mer passande lokal!
http://www.grodden.dinstudio.se/