torsdag 19 mars 2009

Höns på väggarna








Jag har tänkt hela hösten och vintern att jag skulle snickra lite i hönshuset eftersom jag inte har all världens golvyta. Jag ville få upp pullorna på väggen liksom. Och jag har funderat på hur, må ni tro. Så var jag iväg med Hönsexpressen (min eminenta Berlingo)upp till Sörmland. Chicken Globetrotters eller nåt...med bilen full av hönsburar. Skulle hjälpa till lite när jag ändå åkte. Där hos denna fantastiska människa, fick jag se en enkel och supersmart lösning på mitt problem. En flexibel variant, med kompostgaller som skjutväggar och avdelare. Så kanonbra! Så nu var det dags att snickra. Med hjälp av vinkeljärn så går det att snickra ensam, fast visst hade det varit lättare att vara två. Och roligare kanske, men det var roligt ändå. Kan själv-liksom!




Och pullorna undrade naturligvis vad jag styrde med. Men de som flyttat in verkar nöjda och nu kan jag ha små på tillväxt i mindre burar, och om jag vill kan jag ha två hönor och en tupp tillexempel i en stor bur, så de får vara färgrena om jag skall samla avelsägg. På detta sätt kan jag äta kakan och ha den kvar! Jag kan ha fler avelspar om det skulle visa sig absolut nödvändigt. Och det kan det bli, fortare än man anar. Det räcker med att man hälsar på en hönsmänniska...som har något över...och så blir man förälskad i nån liten söt fjäderbärare...och så känner man instinktivt där och då att man inte kan leva vidare utan att få se den där lilla söta varje dag..så den måste få följa med hem, och den kanske behöver en sällskapsdam och kanske en beskyddande tuppe....så plötsligt har man fyllt ut det där braiga extra utrymmet. Blixtsnabbt. Men jag ska inte åka hem till någon trevlig hönsmänniska på ett tag nu. Tror jag. Nä, det går inte, för jag har kläckarna fulla så jag lär nog behöva mina väggburar ändå..Med hopp om att kunna hjälpa någon, lägger jag här ut bilder på bygget.
Och om man håller fast ett vinkeljärn med tummen och slår till med full kraft med hammarn, och en bit skinn råkar komma emellan järnet och träregeln, då gör det ont. Och ont gjorde det! När det pulserat en stund och sen spruckit och sprutat så såg det ut så här..aj aj aj..men det ska ju vara blodvite innan det blir bra, sägs det ju!

4 kommentarer:

  1. Jag är rätt tålig själv, men det där vet jag gör ont på RIKTIGT! Aj!

    Hörrö du, burarna där. Ofta när man bygger uppåt väggarna blir det så instängt. Men det där såg ju riktigt luftigt och fint ut.

    SvaraRadera
  2. Vad duktig du är,(jag menar inte fingret).
    Hur går det med kaninungarna?
    Du får ha det så bra och akta fingrarna. Micke är duktig på att spika å fräsa sig i sina, det är därför jag överlåter snickrandet till honom.
    Kram Aydan

    SvaraRadera
  3. Haha ....härmapa,jag trodde JAG hade patent på att skada mej med verktyg, MEN INTE då.
    Vad fint det blev och själv har du gjort det ,,,,,DU E SÅÅÅ DUKTIG ....visst e lösningen smart *sträcker på mej lite malligt * ;)

    SvaraRadera
  4. Ja Mimmi, heder och tack! Min blev inte fullt så smart som din för jag har inga skenor att göra skjutdörrar med, inte än. Men det går ju att modifiera längre fram! Nu funkar det i alla fall och igår fick sex stycken sjuveckors ankor flytta upp på hyllan!Niger och tackar allra ödmjukast!:)

    SvaraRadera